Sociologiska institutionen, Uppsala universitet, 1995. 461 s. ISBN 91-506-1119-4.

Det ökande antalet självmord, skilsmässor, våldsutbrott, depressionsfall och nervsamman-brott bland den iranska minoriteten i Sverige (över 55.000 personer) betraktas av för-fattarna som symptom på en allvarligare kris, nämligen en identitetskris. På grund av diskrepansen mellan denna grupps internaliserade kultur i hemlandet och den dominerande kulturen i det svenska samhället har många av medlemmarna av denna grupp förlorat sin känsla av inre integritet och misslyckats i att identifiera sig med de sociala grupper som finns i deras nya samhälle. Begreppet identitet är, både på det individuella och det sociala planet, förknippad med den uppfattning som individerna har av sitt jag samt av detta jags förhållande till de andra. Därför spelar det individbegrepp som varje person, genom tillhörighet till en specifik kultur, socialiseras in i en betydande roll för hur personen uppfattar sin sociala verklighet och förhåller sig till den. Med utgångspunkt från denna uppfattning försöker avhandlingen att förklara den innebörd som individbegreppet ges i den iranska kulturen - som är en integrerad del av den islamiska kulturen - samt att lyfta fram de olikheter som finns mellan det shi’i-muslimska och den dominerande västerländska uppfattningen av detta begrepp.

Avhandlingens huvudsyfte är att, främst med en weberiansk ansats, belysa en av de viktigaste egenskaperna hos det shi’i-muslimska tänkandet; nämligen icke-utvecklingen av individbegreppet. Detta syfte uppnås genom att undersöka och studera de filosofiska, politiska och sociala faktorer som har motverkat en sådan utveckling inom det iranska tänkesättet - ett av de viktigaste säten för det shi’i-muslimska tänkandet. Ett ytterligare syfte är att bidra till förståelsen av de kulturkonflikter och identitetsproblem som kan uppstå vid en iransk invandrares möte med svensk kultur.

Den teoretiska utgångspunkten för avhandlingen är ett konstaterande av existensen av en avgörande skillnad mellan det dualistiska västerländska tänkandet och det holistiska österländska dito beträffande dessas respektive syn på kosmos och på människans ställning i den kosmiska ordningen. Hela avhandlingen har delats in i fyra delar. Den första delen, som är gemensamt skriven av både författarna, ägnas åt definitionen av studiens nyckelbegrepp.

I den andra delen, skriven av Fereshteh Ahmadi, diskuteras de filosofiska hindren för utvecklingen av individbegreppet genom en studie av islamisk mysticism. I detta sammanhang läggs stor vikt vid studien av Sufism som en tanketradition vars människosyn är baserad på negationen av dualismen mellan det egna jaget och den andres jag. För att tydliggöra betydelsen av den ovannämnda dualismen för utvecklingen av individbegreppet i västerländskt tänkande och för att tillhandahålla en bas för en jämförelse mellan dessa två tänkesätt vad gäller individbegreppet, ägnas ett kapitel åt en kort studie av utvecklingen av detta begrepp sedan Antiken via den medeltida kristendomen fram till moden tid. I de följande tre kapitlen diskuteras huvudsakligen Sufismens grundsatser och dessas betydelse i den iranska kulturen. Bland annat diskuteras uppfattningen av "varats enhet" som innebär att allt i universum är av en och samma väsen. Enligt denna uppfattning finns det ingen oöverbryggbar klyfta mellan människan och det gudomliga. Med andra ord kan det konventionella jaget (det vill säga individens jag) upplösas i det universella jaget (Gud). För att uppnå detta stadium måste individen först förskjuta sitt eget jag och sedan förbli medveten och sitt "mig". Till sist kommer individen fram till ett stadium där denne kan förenas med Gud och hela existensen. Dessa mystiska uppfattningar som har funnits även i andra religioners mystiska traditioner, t.ex. i kristendomens, har enligt författaren påverkat den iranska kulturen och tänkandet avsevärt. I sammanhanget diskuteras det faktum att hela den iranska litteraturen sedan Sufismens uppkomst har varit präglat av denna traditions grundsatser. De flesta stora iranska poeter, författare och konstnärer genom tiderna har varit Sufister. Till och med under den modernistiska perioden (Pahlavi-regimen; 1925-1979) där en viss sekularisering betonades, bestod nästan all undervisningsmaterial i persiska i grund- och gymnasieskolan av Sufi-texter. På så sätt internaliserar iranska barn redan från skolålder idéer om jagets förnekande. På det sociala planet innebär denna negation av dualismen mellan det egna jaget och andras jag att det finns en stor marginal för tolerans inom den islamiska tänkandet. Hela universum, allt som finns i naturen och alla människor, kort sagt hela tillvaron, är inget annat än olika manifestationer av det gudomliga. Därför finns det en potential inom denna tradition för att acceptera olika religioner och trossystem. Å andra sidan gör föreställningen om jagets upplösning i den andre att det knappast kan finnas någon större möjlighet för det individuella jaget att utveckla sig och träda fram.

Den tredje delen av avhandlingen, skriven av Nader Ahmadi, undersöker shi’ismens politiska ideologi och dess juridiska grundsatser som motverkar uppkomsten av ett liknande individbegrepp i det islamiska tänkandet. Här diskuteras den islamiska historieuppfattningen som till skillnad från den västerländska inte är linjär. Med andra ord är inte relationen mellan det förgångna och nutiden en relation mellan två strikt avskilda epoker. De ingår i och överlappar varandra. Händelser som har ägt rum för flera århundraden sedan påverkar det nutida livet i stort. Detta gör att den uppfattning som dominerade den islamiska synen på politiken och ledarskapet för ett och ett halvt millenium sedan har kvarstått. Avhandlingen utgår från att det i varje samhälle finns ett ömsesidigt förhållande mellan den dominerande synen på människan och det sätt enligt vilket de politiska institutionerna har utvecklats. Därför kan man genom att studera den dominerande uppfattningen av förhållandet mellan härskare och underordnad i allmänhet och den dominerande uppfattningen om individernas rätt att delta i samhällets politiska liv i synnerhet få en uppfattning om innebörden av individbegreppet i detta samhälle. Genom att förkasta gränsdragningar mellan olika aspekter av det sociala livet, bl.a. politiken, lagstiftningen, och religionen har politiskt och religiöst ledarskap alltsedan islams begynnelse sammanfallit. Profeten själv var både religiös och politisk ledare och hans efterträdare fortsatte samma tradition. Innebörden av begreppen Kalif eller Imam som personer som är i direkt kontakt med gud diskuteras i detta sammanhang. Uppfattningen om en politisk ledare som är gudasänd eller åtminstone har en viss kontakt med det övernaturliga har enligt avhandlingen haft en stor påverkan på den dominerande uppfattningen om medborgarnas rättigheter och därmed individbegreppet i den islamiska kulturen. I slutet av detta kapitel diskuteras begreppet shahadat (martyrskap) som spelar en oerhört viktig roll i muslimernas liv (även vardagsliv, i form av föreställningar om att offra sig för andras bästa) som en manifestation av vilja till negation av det egna självet. I det näst sista kapitlet undersöks individens ställning i den islamiska rätten. Grundtanken i denna del är att rätten avspeglar de dominerande kulturella uppfattningarna om människan och hennes rättigheter och skyldigheter. De grundläggande koncept som står bakom shari’a - den islamiska rätten - studeras i detta sammanhang. Här fästes avseende vid två egenskaper hos detta rättssystem vilka är mer relevanta för hur individbegreppet uppfattas i islamiskt tänkande. Den ena av de egenskaper som uppmärksammas är shari’as gudomlighet och den andra dess eviga giltighet. Den islamiska lagen anses vara gudasänd och därför fullkomlig och fri från behovet av förnyelse eller revision. En lag som är instiftad av Gud kan inte förlora sin giltighet över tiden ty Gud vet i förväg vad som kommer att hända i framtiden och därför är hans lag för evigt giltig. Det enda som människor kan göra är att tolka och återupptäcka de dolda syften som finns nedlagda i denna lag för att kunna besvara de frågor som hör till specifika historiska epoker. Till slut uppmärksammas en viktig aspekt av islamisk lag angående äganderätten, nämligen den att alltings egentliga ägare är Gud. Människor har fått lov att använda Guds rikedom i denna värld. Och då den islamiska nationens politiska ledare får sitt mandat från Gud har han i princip rätten att besitta all egendom i de muslimska territorierna. Detta i sin tur uppfattas av författarna som ett allvarligt hinder för utvecklingen av en känsla av individualitet och alla med detta förknippade rättigheter - bland andra äganderätten - hos muslimer.

I avhandlingens sista del kommer författarna till slutsatsen att de filosofiska, politiska och sociologiska uppfattningar som finns inom shi’ism tillsammans har fungerat som hinder för att en liknande uppfattning av det egna jaget, som en oberoende och självtillräcklig del av en totalitet, uppstår i iraniernas tänkesätt. Detta har praktiska konsekvenser i deras vardagsliv och i mötet med människor från andra - särskilt individualistiska - kulturer. På grund av denna icke-individualistiska uppfattning av det egna jaget uppfattar man bland andra familje- och vänskapsförhållanden på olika sätt, något som är grunden för kulturkrock.