Jean-Claude Hussais
Som titeln utvisar är "Svensk-kurdiska kontakter under tusen år" ett verk som tar upp en överraskande lång gemensam historia mellan svenskar och kurder. Eftersom jag känner författaren sedan snart tio år tillbaka och kunnat följa hans arbete på nära håll vet jag att boken är frukten av femton års noggrann forskning och hårt arbete. Innan Rohat Alakom gav sig i kast med detta verk, och på svenska dessutom, hade han fått ett tiotal böcker utgivna på olika språk. Han kom till Stockholm 1983 och alltsedan dess har han mer eller mindre bott på stadens olika bibliotek och med ett enda mål i sikte: att skriva om det folk som "historien glömde", att ge kurderna deras historia tillbaka.
Översättning: Jan Henrik Swahn
Alakom Rohat
Rohat Alakom är visserligen väl medveten om att kurderna aldrig haft några större utsikter att hävda sin rätt men det är som den franske författaren de Musset säger: "Mitt glas är inte stort men det är ur den jag dricker." Kurderna kan vara stolta över det uns av historia de ändå haft och dricka ur sin bägare, om än aldrig så liten jämfört med grannländernas eller med europeisk standard. I "Svensk-kurdiska kontakter under tusen år" försöker Rohat Alakom kasta ljus över det förflutna som är kurdernas, ett folk som berövats på sin egen historia.
Det är den första januari år 2000 i Stockholm, på ett café på Drottninggatan där jag och Rohat Alakom har för vana att träffas med eller utan våra barn. Vi har bestämt oss för att dagen i ära fira att hans bok ska komma ut. När min dotter får syn på min väns båda flickor i dörren in till caféet rusar hon dem till mötes. De tre väninnorna installerar sig som de brukar runt pelaren mitt i caféet för att äta tårta, dricka apelsinläsk och föra de besynnerligaste samtal med de röda fiskarna i akvariet. Servitriserna släntrar nonchalant omkring mellan borden och ropar med gäll röst ut namnet på de rätter som beställts vid disken. Innan han ens hunnit sätta sig överräcker Rohat Alakom ett dedicerat exemplar av sin bok, en nyårsgåva i ordets rätta bemärkelse. Ett blygt leende spricker fram i hans ansikte och jag förstår precis varför. Till vänster om oss sitter ett ungt ryskt par, förmodligen nygifta, och vrider på varandras ringar, kuttrande som två duvor högt uppe på Kremls murar. Deras Jeltsin har skänkt ryssarna en strålande nyårsgåva; sin egen avgång. Historien äger rum i varje ögonblick, världen har just vänt ännu en sida i historieboken, fylld av revolutioner, katastrofer men också av utveckling och hopp. Rohat Alakom är stolt över gåvan han ger mig, som han ger oss. 256 sidor av "Svensk-kurdiska kontakter under tusen år".
Jag trevar med fingrarna över runstenen som pryder det glatta omslaget mot en fond av en gammal kurdisk matta från 1600-talet. En slingrande orm på en vit sten, som tycks vilja befria sig från den vita ytan för att i stället förlora sig i det ulliga universum av blomstergirlanger och geometriska mönster. Efter alla år som Rohat Alakom pratat med mig om sin bok är jag numera lika förtrogen med innehållet som med min egen bakficka. Den vackra inbundna volymen är förverkligandet av en gammal dröm, frukten av en växande passion för de förbindelser som sammanlänkar svenskarnas och kurdernas öden.
Rohat Alakom undviker förtjänstfullt det känslosamma självömkandets fallgropar, han skriver ingen katalog över sitt folks olyckor. För att bevara en sorts objektiv balans i sin forskning följer han historiens irrgångar i en strävan att lyfta fram sådant som legat fördolt, aspekter som aldrig tidigare belysts eftersom det har varit förbjudet att göra det.
Vad vet kurderna om Sverige? Vad är det för tankar som gror i dem om dessa resliga och blonda män och starka kvinnor som utstrålar en sådan självkänsla? Jag tror att merparten klamrar sig fast vid en kliché full av fördomar och okunnighet. Jo, svenskarna är kyliga, asociala, egoister. Nej, kurder och svenskar har aldrig haft något som förenar dem och det kommer aldrig att kunna knytas några verkliga band mellan dem, osv. osv. Rohat Alakom röjer undan alla sådana vanföreställningar och lyfter istället fram det positiva i tusen år av gemensam historia.
Efter att ha konstaterat avsaknaden av information har Rohat Alakom gett sig ut på en resa långt tillbaka i tiden. Med sin kärlek till både Kurdistan och till Sverige, hans nya hemland, med sig i bagaget har Rohat Alakom haft en önskan om att hans bok ska ses som ett sorts vänskapsfördrag, men också en källa till irritation för dem som alltjämt förnekar kurderna deras rätt till identitet och ett eget förflutet.
I sin strävan efter objektivitet försöker Rohat Alakom hålla tillbaka mycket av sina patriotiska känslor. Trots blindskär och allehanda dystra kapitel längs vägen lyckas han ge ny lyster åt bilden av kurderna, han återger dem deras forna strålglans och självförtroende.
Hela historien börjar tack vare en handfull mynt präglade av kurdiska prinsar, som svenska arkeologer stöter på under utgrävningarna lite varstans i Sverige mellan 1815 och 1990, men framförallt på Gotland. De allra äldsta mynten härstammar från en kurdisk dynasti vid Kaspiska havet benämnd Shaddadiderna (ungefär 952-1174). De nittio övriga fynden på svensk mark vittnar om Marwaniddynastin (983-1085) som härskade i provinsen Diyarbakir.
Det var dessa mynt som ådrog sig Rohat Alakoms uppmärksamhet och som fick honom att vilja fördjupa sig i ämnet. Han har följt vikingatågen via de ryska floderna ut i Kaspiska havet. "Nordens barbarer" skövlade och satte eld på staden Berda'a, huvudstaden i Särkland eller Sidenland. Enligt Rohat Alakom ägde de första mötena mellan svenskar och kurder förmodligen rum under ett vikingatåg år 943. Det "ledde till erövring av staden Berda'a som låg i nuvarande Azerbajdzjan i de sydvästra delarna av Baku. Vikingarna följde floden Volga, som bildade en förbindelselänk mellan Norden och Orienten." De sista mötena mellan vikingarna eller väringarna och kurderna ägde rum år 1071 i striderna runt staden Manzikert. "Efter nederlaget i Manzikert minskade antalet väringar i Konstantinopel kraftigt. Vikingatiden, som varade i ungefär trehundra år, närmade sig sitt slutskede under dessa år".
Andra kapitlet, "Svenskar om kurder" inleds med ett långt brev från Karl XII till den ottomanska sultanen Ahmed III, ett av de äldsta svenska dokument där ordet Kurdistan förekommer. Brevet når Konstantinopel den 31 juli 1709. Karl XII vill ingå en allians och räkna med stöd från Kurdistans riddare för att hindra Rysslands hegemoni.
Därefter griper Rohat Alakom sig an de svenska resenärer som genomfar Kurdistan under 1600- och 1700-talet. Svensken Johan Otter (1707-47) studerade språk i Paris och var den förste svensk som äventyrade sig in i stora delar av Kurdistan, vilket framgår av hans reseberättelse "Voyage en Turquie et en Perse" som utgavs 1748. I Frankrike blev Johan Otter rent av medlem av franska Vetenskapsakademien. Bland senare resenärer som Rohat Alakom tar upp kan nämnas Sven Hedin (1865-1952) som porträtterat en rad kurder i sina böcker "Öfver land till Indien" och "Bagdad, Babylon, Ninive".
Bristen på dokumentation och kunskap om det avlägset förflutna gör att Rohat Alakom ägnat sin huvudsakliga forskning åt senare tidsperioder. Ett helt kapitel tar exempelvis upp svenska missionärers arbete i Kurdistan: "De svenska missionärer som stationerades i Kaukasien av Svenska Missionsförbundet, Svenska Kvinnliga Missions-Arbetare eller av andra missionssällskap hade olika kontakter med kurder sen slutet av 1800-talet. I, synnerhet var deras kontakter med jesidkurderna av religiösa skäl mycket täta."
Det fjärde och avslutande kapitlet i boken omfattar 1900-talet. Rohat Alakom skapar en bred fresk av denna period så rik på händelser och historiska dokument och dröjer särskilt vid en av nyckelpersonerna: Chérif Pacha, ottomansk ambassadör i Sverige under Oscar II, mellan 1898 och 1908, som alltid hade den kurdiska frågan på dagordningen. Rohat Alakom berättar kunnigt om en tavla målad av Axel Jungstedt, ett porträtt av Oscar II i färd med att dekorera just Chérif Pacha. Rohat Alakom spar ingen möda med detaljerna när det gäller att måla ett eget porträtt av denne kurdiske man, han följer honom tätt under dennes förflyttningar i Stockholm och avslutar med att beskriva det attentat i en Parisvåning i 16e arrondissemanget som var nära att ända hans liv.
I två tidigare böcker skrivna på kurdiska "Kvinnomakt i kurdisk folklor" (1994) och "En ny kraft i Kurdistan: Kurdiska kvinnor" (1995) ger Rohat Alakom sitt stöd åt den kurdiska kvinnans kamp för frigörelse. I "Svensk-kurdiska kontakter under tusen år" målar han med bred pensel ett varmt porträtt av prinsessan Emine, maka till Chérif Pacha och därtill barndotter till Mehmed Ali Pacha, grundaren av den egyptiska nationalstaten:
"Prinsessan Emine (…) en språkbegåvad person som kunde engelska, franska och svenska flytande i både tal och skrift. Prinsessan Emine hade en privatlärare, Fanny Petersson, som lärde henne svenska. Prinsessan hade ett stort intresse för kvinnolitteratur. Två av de svenska kvinnokämpar som hon beundrade mycket var Fredrika Bremer och professor Ann-Margret Holmgren. Fredrika Bremers berömda bok "Hertha" var en bok som prinsessan tyckte mycket om. När hon jämförde kvinnornas situation i Orienten med kvinnor i Sverige, tvekade hon inte att säga till sin lärare: Vi är 50 år efter er."
Väl ute i friska luften igen beger vi oss mot Kungsträdgården. Gatorna känns en smula öde. Nattens firare sover ruset av sig invirade i nyårshysterins feberheta lakan. Denna första dag på det nya året vill Rohat Alakom visa mig en sak i Kungsträdgården. I ena ändan av parken gör han mig uppmärksam på en kungastaty.
- Gissa vem!
Jag saknar hans passion för historiska figurer och säger inget. Jag undrar vad det är han har i kikaren.
- Men det är ju Karl XII. Han som skrev brevet till den ottomanske sultanen Ahmed III där han som förste svensk nämner ordet Kurdistan…
Plötsligt får vi lust att leka lite. Vi frågar de förbipasserande om vem statyn föreställer. De unga granskar oss nyfiket och undrar hur det kan komma sig att vi som är främlingar står här och intresserar oss för svenska minnesmärken i brons. Men de verkar ha annat att göra i dag än att famla i minnet efter de gamla läroböckerna i historia och geografi.
Äldre personer överraskar oss med sin påtagliga vurm för Sveriges förflutna. De reagerar positivt på vårt intresse. Utan att kunna lägga band på sin nationella stolthet säger de med ett stort leende:
- Det är ju Karl XII, hans finger pekar mot Ryssland…
I sin bok "svensk-kurdiska kontakter under tusen år" har Rohat Alakom visat att vi är okunniga om vad historien lagt undan för vår räkning. Denna första dag av ett årtusende tycks luften vibrera av glädje och hopp inför framtiden. Är det en effekt av svensk-kurdiska kontakter eller är det det nya millenniet som ska ha äran?
F.d. Generalsekreteraren för svenska Unescorådet och utlandssekreterare vid Kung. Vetenskapsakademien Olof G. Tandberg som har skrivit förordet till Rohat Alakoms bok får ta på sig uppdraget att svara på den frågan: "Vad som gör boken extra värdefull är de omfattande litteraturförteckningarna för varje sakområde samt de många nothänvisningar där intresserade kan få ytterligare information. Rohat Alakom har fört samman många olika faktatrådar och vävt en svensk-kurdisk "kunskaps-matta" med gedigen lyster."
Svensk-kurdiska kontakter under tusen år.
Stockholm : Apec, 2000
265 s. : iII. Pris: 200 kr.