Förhoppningsvis kommer framtidens Sverige att vara ett land som välkomnar människors initiativkraft, bejakar deras vilja till personlig utveckling och samtidigt ser dem som viktiga bidragsgivare till det gemensamma samhällsbygget. Sverige har möjligheten att bli ett land som hämtar styrka ur sin sociala, kulturella och religiösa mångfald.
Ali i Det nya landet
TV-serien Det nya landet, som under våren följts av nästan en och en halv miljon svenskar, gav en burlesk och ändå en ovanligt sannfärdig bild av Sverige. I TV-serien berättas om två utvisningshotade personers öden i en roadmovie. Berättelsen om deras äventyrliga resa visar ett Sverige som nyss vaknat till insikt om att det finns en värld utanför det egna köket, den egna gärdsgården. En värld som inte bara låter sig betraktas på avstånd utan som insisterar på att bli en del av svenskens vardag.
I TV-serien Det nya landet förmedlas en bild av Sverige som vore den sedd genom Alis ögon, en sann men ful bild. Sverige är ett land som är sig själv nog. Intresset för andra länders kulturer är ytligt. Ali anses vara värd både sympati och solidaritet, men bara så länge han finns i sitt hemland. Om man i Sverige ska ta emot honom så ska det bero på att krig eller naturkatastrofer driver honom på flykt. Att Ali skulle kunna uppleva Sverige som möjligheternas land är inte orsak nog.
Herrgården i Rosengård
"I Malmö finns bostadsområden, där mindre än hälften av de boende kan klara sin egen försörjning" är en undvikande formulerad inledning i förslaget till Åtgärdsplan för att främja integrationen. Planen antogs av kommunpolitikerna i Malmö under fullmäktiges sista session för året 1999.
Kaos under lock
Att låta personer blomma ut i kreativitet, eget företagande eller eget opinionsbildande stöter på hårt motstånd. I Sverige har det politiska etablissemanget inflytande över medborgarnas liv i en omfattning som sannolikt är unikt i västvärlden. Ett inflytande som tenderar att öka eftersom regeringen underminerar det kommunala självstyret och motarbetar regionförsöken. Tyvärr finns det politiker som anser det vara naturligt att även bestämma över familjers val av barnomsorg och skola och mycket annat som i andra länder skulle uppfattas som frågor som avgörs på individplanet.
En åtgärdsplan för integration måste bygga på synen att människor klarar sin situation bättre om de får förtroende och möjligheter. Politiker ska utgå från att även de i Herrgården kan om den bara får chansen. Att betrakta invandrare som hjälplösa offer innebär att man tvingar människor till bidragsberoende och samtidigt fråntar dem deras värdighet. Ali och de boende i Herrgården ger, i sin tur, oss möjligheten att återfå vår värdighet.
Aldo Iskra
För att samla människor till en gemensam strävan krävs dialog och ett tydligt ledarskap. Inom flykting- och invandrar-politiken har, sedan decennier, bristen på djupare samtal mellan politiska ledare och medborgare skapat en stark frustration. Medborgarnas frustration har i huvudsak sin orsak i känslan av att vara fråntagen möjligheten att påverka de politiska besluten. Politikernas definition av vad en generös flykting- och invandrarpolitik innebär är många gånger lovvärd. Men utan en verklig demokratisk process riskerar utgången bli den att de man vill värna far särskilt illa.
Svenskar, oavsett om de är infödda eller ej, måste uppleva ett verkligt medborgerligt inflytande. Utan medborgarnas engagemang blir integrationspolitiken ett begrepp som aldrig på allvar får en positiv betydelse utanför riksdagens plenisal. Integrationspolitiken innehåller frågor som är avgörande för Sveriges framtid. Så här långt kan integrationspolitiken bara beskrivas som ett misslyckande i katastrofal omfattning. Tusentals människor har fråntagits sin framtidstro och sin förmåga till självförverkligande. De har tvingats till ett liv i arbetslöshet, utanförskap och håglöshet.
Integrationspolitiken som vi känner den idag, vid 2000-talets början, kommer förhoppningsvis snart att upplevas som lika främmande och motbjudande som förra seklets samhälleligt sanktionerade tvångssteriliseringar.
I den politiska retoriken kan man många gånger ta del av visioner av paradisisk karaktär. Inte minst när det handlar om de stora förändringar som ägt rum och fortfarande äger rum i vår del av världen. Globaliseringen, den europeiska integrationen, IT-revolutionen, människors drömmar om ett bättre liv förvandlar Sverige, från en provinsiell avkrok i Europas utkant till en mötesplats för jordens alla kulturer. Men är det en mångfald av möjligheter som erbjuds eller ett enda stort kaos?
Den femtonårige Ali, en av TV-seriens huvudpersoner, är översvallande positiv till allt svenskt. Iklädd fotbollslandslagets tröja och full av förväntan står han, ännu en gång, på tröskeln till den svenska gemenskapen. Med leende mun och med ögon som ivrigt söker kontakt brister han ut i sin glada hälsning, - Hej, kompis!
Inte heller denna gång kommer Ali över tröskeln. Åter igen tvingas han iväg. Ingen anser sig behöva honom. Ingen är nyfiken på vad han vill eller vad han kan bidra med. Det är uppenbart att Ali kommer ifrån och tillhör, menar några, en annan värld, en värld utanför gärdsgården. Att öppna dörren för Ali innebär att man är redo till förändring, redo att ta emot det annorlunda för att bli annorlunda själv. Det annorlunda har man ingen kontroll över, utan kontroll förlorar man inflytande. Med minskad makt ökar beroendet av andra. Att vara beroende av andra människor, att samverka, att integreras med andra folk är dessvärre något som skrämmer många. I Sverige är det få personer med Alis bakgrund som kommit över tröskeln. De allra flesta finns bortom gärdsgården, i en värld som vore de själva inhägnade i en gärdsgård, ett ghetto eller ett reservat.
I Sverige är det viktigt att plocka moraliska poäng. En samstämmig kör av poängplockande politiker sjunger den generösa invandrarpolitikens lov. Vad som döljs i skönsången är den förbannelse av evigt utanförskap som drabbar Ali och hans gelikar. Få politikområden lider av sådan brist på moget ledarskap och ärlig diskussion som integrationspolitiken. Det politiska ledargarnityret i Sveriges lever i helt andra världar, i fjärran planetsystem, långt från den verklighet som Ali rastlöst tvingas jaga runt i. Ingen i det politiska toppskiktet har upplevt arbetslöshetens utanförskap och meningslöshet, konsekvenser av ett drogmissbruk eller lockelsen att bli kriminell. Därför är de främmande för den känsla av desperation som är nödvändig för att vilja verklig förändring. Det politiska etablissemanget kan inte identifiera sig med Ali. Etablissemanget vill inte äventyra sin position. De besuttna har sett till att Ali inte får fotfäste, att han inte rotar sig, att han inte försvagar förutsättningarna för deras maktinnehav.
Med den statistiska bild som Malmö erbjuder kommer även det nya seklet kräva svar på hur invånarna i Herrgården ska bryta socialbidragsberoendet. Herrgården är den del av Rosengård där socialbidragstagarna är flest i Malmö. 1997 erhöll 95 % av de bosatta i området socialbidrag. Den kategori som kallas Personer med utländsk bakgrund utgjorde 61% av folkmängden.
Det samhälleliga utanförskapet i Herrgården är starkt befäst. Arbetslösheten ligger på en nivå högt över riksgenomsnittet. Kontakten med det omgivande samhället är bristfällig, de sociala nätverken rymmer endast människor med likartad bakgrund eller tillhörighet. Rektorn vid en närliggande skola, där endast en av tio elever har föräldrar som båda är födda i Sverige, beskrev segregationen på följande tänkvärda vis "I skolan kan vi hjälpa eleverna till bra betyg, men vi kan inte hjälpa dem med att få svenska kompisar".
Kvaliteten i skolundervisningen blir påtagligt försämrad i områden där det sällan talas svenska. Herrgården erbjuder barnen en dålig språkmiljö, ett outvecklat ordförråd och ett uttal som snarare främjar än motverkar en tillvaro utanför de sammanhang där det svenska samhällets framtid formas.
Förutom fortsatt isolation och maktlöshet skapas en värld för dessa unga som kännetecknas av tillkortakommanden, misslyckanden i skolan, oförmåga att ta sig in i yrkeslivet. Hjälplöshet och passivitet sätter lätt destruktiva krafter i rörelse. De till synes spännande upplevelser som kriminalitet och drogmissbruk rymmer är ett lockande alternativ till ett liv i tristess.
I den aktuella debatten kring ungdomskriminalitet har en rapport från Brottsförebyggande rådet (Brå) rönt stor uppmärksammat. Brå lät undersöka polisanmälda ungdomsrån i Malmö och Stockholm under perioden 1995 till första halvåret 1999. Rapporten bygger även på en enkätundersökning som besvarats av ungefär 4 500 ungdomar i åldern 15-17 år. Undersökningen visar att gruppen "utlandsfödda är kraftigt överrepresenterad bland unga rånare och samtidigt underrepresenterad bland rånoffren. Ungdomar med svenskfödda föräldrar är däremot klart underrepresenterade bland rånarna och något fler bland rånoffren". Bilden av en etnisk konflikt där svensken är offret och en utlandsfödd rånare gärningsman riskerar att permanentas för lång tid. Bekämpning av brott och initiativ för att förebygga brott måste få en framträdande plats i det vi kallar integrationspolitik. Att ens beröra relationen mellan kriminalitet och etnicitet är starkt tabubelagt i de politiska finrummen. Brås rapport bidrar förhoppningsvis till att få ut politikerna i den vardag som är gemensam för svenskar oavsett om de bor i eller utanför Herrgården.
Det är en moralisk plikt att bli arg, ja riktigt rasande över den slutenhetens politik som leder till att många människor åsidosätts och far illa. Kritiken mot det politiska ledarskapet måste vara hård eftersom bristen på ansvarsfullt ledarskap ödelägger människoliv och samtidigt bidrar till ett samhälle som kännetecknas av just ökad slutenhet, rädsla och en negativ attityd gentemot det som är främmande eller annorlunda. Politiken som den bedrivs i Sverige idag har en avgörande betydelse i människors liv, särskilt för dem som lever i Herrgården.
Såväl samhället i stort som den enskilde medborgaren drabbas negativt av utanförskap och segregation. Det som kunde vara en framtidsmöjlighet för Malmö har blivit en hämsko, ett problem som tynger staden socialt och ekonomiskt. Istället för att bejaka människors olikheter, erfarenheter och kompetenser har man skapat ett samhälle där självförtroendet är i botten och där egna initiativ misstänkliggörs.
Malmö skulle kunna vara en öppen mötesplats för kreativitet och framtidstro. Men, i likhet med övriga Sverige, hemfaller de styrande politiska rörelserna åt ett tillbakablickande som försöker få medborgarna att tro att förra seklets vision om folkhemmet kan och till och med bör förverkligas. Ett tillbakablickande som nogsamt undviker att se de åsidosattas situation. I folkhemmet råder likformighetens diktatur. Drömmen om folkhemmet är förvillande lik den ödesdigra längtan efter det tusenåriga riket som störtat Europa i krig och människoförakt.
Det tusenåriga riket är ett rike av oföränderlighet och fullkomlighet, ett statiskt rike. Ett rike med höga murar, fysiska och mentala. I det tusenåriga riket är ansiktena ensartade, tonfallen och gesterna gemensamma, namnen likalydande. Man behöver varken resa till Danmark eller Österrike för att uppleva slutenhetens politik. Ghettofieringen av Herrgården och andra liknande områden är bevis på att man även i Sverige, med politisk acceptans, sedan lång tid låtit utveckla parallella samhällen med minimala beröringspunkter.
Det mångkulturella samhället kommer att förbli en chimär. I Sverige är det jämlikheten som råder, en jämlikhet i betydelsen likformighet. Det är viktigare att definiera människor som del i en massa än som enskilda individer, personer. Några av dem som inte passar in i schablonen hamnar i Herrgården. Den passiviserande politiken syftar till att de ska förbli där. Bidragsberoendet bedövar fattigdomens mest kränkande uttryck för stunden, i längden förlamar beroendet och förvandlar människor med handlingskraft till personer utan initiativförmåga, utan tilltro till sitt eget omdöme, utan vilja att formulera sin egen politiska mening. I Herrgården är socialdemokraterna aktiva när det är valrörelse. De knackar dörr i höghusen och delar ut små bröd och självklart även valsedlar till de röstande. Väljarna och politikerna spelar sina invanda och tragikomiska roller väl. Vid 1994 års val vann socialdemokraterna 79,9 % av rösterna i Herrgården.
Den kulturella mångfalden existerar inte eftersom svenskar, varken de som är födda i Sverige eller utomlands, tillåts att på allvar förverkliga sig själv. Kulturell mångfald måste utgå från ett individperspektiv som bejakar människors inbördes olikheter och inte endast relaterar till personers grupptillhörighet. Varken i Herrgården eller på andra platser i Sverige låter man mångfalden blomma. Människors kreativitet hålls tillbaka. Frustrationen växer. Man kan med fog säga att locket läggs på och trycket blir starkare. Det är kaos som råder. Ett kaos under lock!
Situationen är desperat på trots det allt vanligare talet om att det går bra för Sverige. Herrgården är ingen isolerad ö och Ali är inte endast en fiktiv person. Det som sker med människorna i Herrgården och med Alis verkliga motsvarigheter berör oss alla. Vi är moraliskt förpliktigade. Det behövs lösningar som ställer det gamla tänkandet på ända. Solidaritet uttrycks i handling. Men det finns politisk majoritet för status quo. Olikheter accepteras inte.
Att lyckas med en integrationplan förutsätter att människor känner delaktighet, att de verkligen kan påverka sin situation. Politiker är tillsatta för att bedriva opinion och ta ställning i olika frågor. De bör driva frågor som medborgarna anser vara viktiga, det förutsätter en dialog. Den enskilde medborgaren i sin tur har en moralisk plikt att delta i samhällsbygget. En lyckad samverkan mellan medborgare i ett gemensamt samhällsbygge, som integrationsarbete kan liknas vid, vilar på det individuella ansvarets grund.
För att klara segregationens problem krävs först och främst en politik för ökat företagande, en politik som ger nya och fler jobb. Det politiker kan och bör göra är att underlätta för människor att skapa företag och att stimulera till att fler anställs.
Åtgärder för mer av företagande och fler jobb kräver många gånger nationella initiativ. Men det medborgarna själva kan göra för de boende i Herrgården är inte obetydligt. Ett tätare samarbete med näringslivet kan utvecklas. Politikernas beslut måste leda till en större tilltro till den enskilde medborgarens förmåga att förbättra sin situation.
Gruppledare för Kristdemokraterna i Malmö