Resebiljetten till den stockholmska skärgården reserverades till den 15 juni. Detta innebar att jag ändå skulle tillbringa min kommande födelsedag på flyktingförläggningen. Men denna födelsedag skulle dock inte likna förra årets. Detta trots att många av mina följeslagare redan flyttat ut till det nya landets kommuner, flytt till andra lika främmande trakter eller förvisats till sina förtryckta hemländer. Trots att det hade gått drygt en månad efter mitt avgörande möte med handläggaren, var jag fortfarande påverkad av uppehållstillståndets omskakande glädje. Nyheten om den stundande utflyttningen från det kloster jag suttit i långa dagar och plågsamma nätter lät inte mig dessutom tänka på något annat än själva avresan. Det definitiva frikännandets eftertraktade tidpunkt närmade sig äntligen.

Jag hade pedantiskt packat ner nästan tio flyttkartonger. Så mycket hann jag samla ihop under den tröga väntetiden. Detta var ett lufthem, ett sandslott, en flytande värld skapad i intets mörker som närhelst kunde ha sprängts sönder. Det mesta jag hade plockat ihop var böcker översända av min hustru från Ryssland. Några verk hade jag dock köpt på de billigaste gatustånden i de två julmarknadsferierna jag fick genomleva i den provisoriska timmerstaden Timrå. Ett encyklopediband från åren 1954-1955 med gyllene omslag fick jag av Johny, en svensk lärarassistent jag blev bekant med. Till Svea rikets gränstull ankom jag förresten med bara en slapp resväska.

Den sista dagen på förläggningen blev förvisso lång, men natten envisades med att krypa ännu söligare. Jag hade svårt att underkuvas av sömnens fridfulla makt. Nästa morgon skall Härnösandståget med riktning till Stockholm avgå. Blott en kort stund vilar sig loket vid stadens gammalmodiga lilla trästation. En av anstaltens vaktmästare skall transportera mig till tågstationen. Allt detta hade jag tagit reda på då biljetten överlämnades till mig. Allting har i förväg förutsetts. Som det är brukligt i denna nordliga provins.

Jag vaknade ungefär vid femtiden. Jag åt en snabblagad frukost och emballerade mina kvarvarande ägodelar. Den porösa madrassen lämnade jag utan skydd och den avslöjade ett foder av infogade vita och blåa cirka trecentimeterstjocka rader. Lakan, som ursprungligen var rosa och nu hade bleknat på grund av de talrika tvättningarna, skulle däremot fortsätta resan med mig in i Sverige. Den blårandiga kudde, med dess avundsvärd vishet om osäkerhetens motbjudande, skulle också följa med. Jag röjde det kylskåpshalster som hade tilldelats mig av onödiga matrester. Och också matskåpets hylla rensade jag. Jag insåg då att jag hade gjort plats för ett nytt, okänt människoöde.

Lägenhetskamraterna, inklusive Vladimir, min ryska rumsgelike, sov emellertid. Jag ansträngde mig för att inte göra något oväsen. Jag ville inte rycka upp dem ty jag önskade slippa säga adjö till mina ännu lidande ödesbröder. Jag visste av personlig erfarenhet hur det känns från den andra sidan, då vänner och kompisar, en efter en, går en tryggad framtid till mötes medan man själv står kvar i ovisshetens fångenskap. Dessutom hade vi tagit farväl dagen innan, under avskedsmåltiden.

Vi anlände till stationen i god tid. Raúl, en medelåldrig chilensk vaktmästare utförde transporteringen. För ett tag sedan hade han flyttats till vår fasta förläggning. Jag kände honom dock från tidigare, från flyktingslussen Bergeforsen Camping. Jag kommer ihåg att han var den som fotograferade mig och utfärdade slusskortet, ofrihetens öronmärke. Den gången blev jag registrerad under numret 3691. Jag sa adjö till min sydamerikanska medföljare och steg in i stationens trånga vänthall. Ett svenskt par väntade antagligen på Hörnäsandståget. Jag satt mig på bänken nästintill dem och började bläddra igenom en färgglad resebroschyr.

Grannstadens tåg ankom punktligt. Andraklassvagnen var nästan folktom. Jag visade för kontrollören tågbiljetten med destination "Stockholm Central". Jag fick resedokumentet hålat. Jag njöt verkligen av den där oförglömliga resan. Jag stirrade genom det stora glasfönstret på det rusande, snabbt försvinnande sköna gryningslandskapet. Jag absorberades av dagbräckningens skiftande reliefer. Jag hängav mig åt soluppgången, vars strålar ljummade upp mina kinder. Varje tågstation som lämnades bakom ryggen tog mig närmare den lyckligtvis förverkligade frihetsdröm jag oräkneliga gånger fantiserat om. Varje nyvunnen kilometer framåt innebar inte bara en rörelse i tiden och rymden. Framför allt innebar det ett avlägsnande från mitt förflutna som asylsökande.

Tåget uppehöll sig i de största städerna - Sundsvall, Hudiksvall, Söderhamn, Gävle, Uppsala och Tierp - innan det inkom i den huvudstad som jag denna gång skulle utforska med helt andra ögon. Med den godkändes omättliga iver. Asylsökandes Stockholm är ju först och främst en överlevnads lya. Av huvudstaden kände jag bara till delar av dess underjordiska livsyttringar. Under mina kortvariga vistelser i Stockholm hade metropolens påtagliga skönheter dömts ut på grund av min själsliga oro för framtiden till förvisningen.

Vid tretiden synliggjordes Centralstationen. Därifrån tog jag en buss till Vaxholm, en av arkipelagens fagraste kommuner något jag läst om i en guidebok om Stockholms pittoreska sevärdheter. Dit klarade jag mig utan större svårigheter. Sedan återstod att finna vägen till kommunens förvaltning. Det var dock inget lätt uppdrag att hitta i den sagoliknande stadens hjärta. Jag gick fram och tillbaka på de okända gatorna tills jag tog mod till mig för att fråga förbipasserande om myndigheters bebyggelse.

Väntetiden på förläggningen hade dock bland mycket annat lärt mig att frukta det mänskliga mötet, i synnerhet att vara rädd för grannskapet med detta lands infödingar. Som en hörsam medlem av väntande folk inlemmade jag i min vardag de skarpskurna skiljelinjer som separerar mig, främlingen, från urinvånarna. Än idag brukar jag komma i handgemäng med den där fruktan som omsider murat sitt trygga säte i mitt innersta. Denna rädsla försvårar mitt alltid varsamma närmande till varelser som egentligen inte alls är skyldiga till vad vi oförskyllt fått uppleva under väntetiden.

Några av den soliga eftermiddags tillfrågade kunde inte ge tillfredställande svar, medan andra förmodligen missförstod mig eller snarare tvärtom: jag missförstod dem. Till slut fick jag syn på en kvinna, som i sin skuggrika trädgård tog hand om blommande sommargrönska. Jag frågade på den onyanserade svenska jag kunde då. Jag talade om för henne att jag skulle bosätta mig i tillflyktsortet med de fina medeltida kvarlevorna. Damen upprepade min mening samtidigt som hennes blick gled över hela min kropp, från tå till huvud. Var denna blick en blick av förvåning? Eller visades det bara mig? Ah, jag kände mig så osäker! Kvinnan avstod från sin trädgårdshobby. Hon öppnade tomtgrinden och pekade vänligt ut för mig var någonstans de styrandes högborg låg.

Den främmande kvinnans svårtydbara ögonglidning framkallade konstiga associationer hos mig. Kanske var det inte den svårtydda blicken som blev avgörande för tankarna, utan situationen i sin helhet - mitt sätt att uppföra mig, resväskan, frågan. Det ögonblicket, då jag frågade henne, övertygade mig om att jag blev en riktig emigrant. Att det då inte fanns någon skillnad mellan mig och det här rikets missnöjda barn som några årtionden tillbaka hamnade på den andra sidan av Atlanten. Bilden av emigranter från Spanien, huvudsakligen med hemvist i Galicien, som med båt närmar sig Havannas hamn, dök också oväntat upp i mitt huvud. Jag ansåg att historien, den lilla människans historia, upprepade sig. Idag är det dock någon annans tur att smaka på väskans osägbara framtid. Men visst var dessa tankar underliga. Hur kom det sig att först då, det vill säga efter drygt två års vistelsetid i det här landet, kände jag mig för första gången som en emigrant? Väntetiden på flyktinglägren hade plötsligt förvandlats till endast en olycklig parentes, en förvånansvärd orimlighet av mitt förflutna.

Jag hittade slutligen kommunens social- och utbildningskontor. Flyktingsamordnaren beklagade att han inte hade kunnat möta mig vid busshållplatsen. Men jag brydde inte mig om den där formaliteten. Jag var upptagen av en annan upptäckt. Det chockade nämligen mig att den person som skulle hjälpa till att följa upp Ariadnetråden i det nygamla landets labyrint var av utländskt ursprung. Detta var en märkbar, iögonfallande avvikelse från asylsveriges elitistiska sammansättning. Asyllandets strikta och känslokalla myndighetsfolk jag vänjt mig vid under väntetiden hade alla sina rötter i den fornnordiska Asagården. Nu hade jag framför mig en svarthårig medelålders man med tjock becksvart mustasch. Han var den första jag såg i en makt- och beslutarposition under drygt två år i Sverige.

Den mörkhårige vägledaren behandlade den nyanlände flyktingen med obegränsad vänlighet och betryggande värme. Men han råkade säga något som på ett envist sätt fastnade i minnets känsligaste lager. Min nya vägvisare, vars visa råd jag brukade överväga mycket noga, sa den gången att han visste hur jag kände mig. Jag tror att han syftade på den outsägliga, obeskrivliga belåtenhet man upplever sedan den pressande ovissheten förpassats till det mörka förgångna. Och detta var verkligen en stor sanning, en oneklig riktighet. Denna obestridliga sanning var dock en halvsanning, myntets glada och glänsande sida, månens belysta och strålande hav. Socialarbetaren snuddade utan att märka det förstås vid det ömtåliga själsår som just omfattade sanningens andra halva, myntets rostade sida, månens skuggbelagda yta.

Jag dolde då för min hjälpvillige vägledare att det här missfoster som då vistades i den förkrympta tröskeln mellan isens och eldens rike kände sig som en bräcklig människa. Ett trasat jordebarn som stympats på mycket kraft under den långa väntetiden. Något som djupt eroderat självförtroendet och värdighetskänslan. Jag bodde fortfarande mellan glädjens och tomhetens omätliga Ginnungagap. Den bild av Sverige som jag omsider skaffat mig hade brutits i två skarpa världar. Framför mig sträckte sig en horisont fylld av utmaningar. Bakom ryggen efterlämnade jag ett välkamouflerat lidelsefullt förflutet. Jag pendlade ständigt från tacksamhetens till otacksamhetens lojalitetsdomäner. Ena stunden var jag den belönade, den premierade asylsökande som äntligen krönades med den efterlängtade rätten att slå rot i det här landet, att slå sig till ro, medan andra stunden väntans ännu oläkta sår, ovisshetens omärkliga arv bemästrade mina tankar, min skrävlande kallsinnighet till denna ogästvänliga jord. Och inte bara till det här landet, utan även till min framtid inom dess gränser.

Asylsveriges förtvining skulle alltså fortsätta färga upp mitt nya liv ett tag, brännmärka min obeständiga inställning till denna nordliga mark. Ingen, tyckte jag då, som idag, kunde föreställa sig mitt ambivalenta, kluvna tillstånd. Mitt huvud blev slagfältet där de mest motstridiga, motsägelsefulla intrycken ömsom duellerade mot varandra ömsom bedrev en kompromissad samexistens. Inom mig utfördes en skräckinjagande kamp som inte skulle lösas de närmaste dagarna, de närmaste månaderna... Hur som helst är jag oändligt tacksam för det varma, verkligt mänskliga mottagande jag erfor då efter en kylig och mörk vistelse i det andra, för många helt okända Sverige, asylsverige.

Flyktingsamordnaren skjusade mig till det kvarter jag skulle bosätta mig i med min familj. Det var svårt att gå in i lägenheten. Våningen hade varit obebodd i månader. Färgrika reklam-, lokaltidningar och informationsblad hade hopat sig nedanför brevinkastet. Vi gjorde en ytlig lägenhetsbesiktning i den tomma bostaden. Efteråt bad jag flyktingsamordnaren att visa mig till områdets närmaste affär. Där sa vi adjö till varandra. Nästa dag skulle vi mötas igen för att samtala grundligare om framtidsutsikter, något jag äntligen hade berättigat mig till.

I Vivobutiken köpte jag färdiglagad mat. Jag hade ju inte en enda kastrull. Förläggningsbagaget skulle ankomma först ett par dagar senare. Då det börjades kvällas tog jag en första gångtur i den nya staden. Jag fotvandrade på de smala gatorna med en utomjordisk nyfikenhet. Mina steg var dock säkrare, fastare än kvällen innan. Jag kände det som om en oigenkännlig spillra av den här vikingajorden slutligen hade tilldelats mig, den främmande mänskan. Jag trampade på den jordyta jag ville och tänkte så ett framtidsfrö i.

Jag ringde en ödesvän för att hälsa att jag var i Stockholm. Jag hade avsiktligt förtigit min omtänksamme vän ankomstdatumet. Jag antog att min vän avsåg räcka en hjälpande hand i det såväl smärtsamma som lyckliga omfödelseögonblicket. Jag kände dock att jag ensam ville börja leva ett nytt liv. Inget intrång, inte det minsta, varken vänskapligt eller fientligt, skulle jag fördraga i mina jordiska framtida planer. Jag ville bli jag igen - i den mån den pretentiösa drömmen överhuvudtaget var uppnåelig. Väntandet hade redan rövat bort mycket av min personlighet, hade forcerat in många rågångar jag hade betraktat som heliga.

Den kvällen jag äntligen skakade hand med min vän föreslog jag honom att författa någonting om våra upplevelser under den otrygga väntetiden. Jag fick av honom ett förödande svar vars klang jag hör än idag. Han tog helt enkelt avstånd från min naiva utmaning. Vägen till pennan spärrades av olika omständigheter. Sedan dess har min naturliga vetgirighet plågat mig med en obesvarad fråga. Är tystnaden den trofé det här landets makthavare förväntar sig av underkuvade flyktingar? Även om det inte är så tror jag att det i Sverige flyger tusentals bittra flyktingsjälar som inte kommer ifrån sina bortträngda känslor.

Jag återvände till mina outforskade kvarter. Himlens lysande junistjärnor vakade över min kommande morgondag. Den natten sov jag på lägenhetens nakna golv. Jag föll i sömn med kläderna på. Som madrass och överlakan använde jag mig av reklamtidningarna. Aldrig tidigare i mitt liv har jag sovit så gott. Jag somnade dock utan att säga det som jag hade tänkt mig säga för drygt tre somrar tillbaka, nämligen "Tack, Sverige!". Jag kunde inte tacka då eftersom jag kände mig djupt brännmärkt av den kyla jag hade upplevt under den ovissa väntetiden. Det faktum att jag den natten inte förmådde visa min tacksamhet för det här landet, plågade mig igår och gör fortfarande ont idag. Är jag ensam i min obotliga vånda?

Alexis Gainza Solenzal,
F. d. kubansk asylsökande.