I en stockholmsförort i lägenhet på nedre botten sitter en man vid ett fönster. Han ser den första snön täcka allén och häcken utanför hans lägenhet. Pianot i vardags-rummet står tyst, teven och stereon tiger. Leksakerna, dockorna, kritorna och rit-blocken har ännu inte ställts in i hyllan. Från köket tränger det in en doft av kaffe. Strax kommer mannen att resa sig och hälla upp en kopp åt sig. Sedan kommer han att åter-vända till sin plats. Där ska han sitta och tänka på när han återvänt till sin plats. Där ska han sitt och tänka på när hans dotter ska komma tillbaka och på den poetiska viller-valla som hon varje gång lämnar efter sig.
      Mannens tankar går till dottern som kanske just nu är på väg till dagis med drömmande steg bakom mamma. Mamma kastar nervöst en blick på sin Cartierklocka: hon arbetar på ett stort internationellt företag och ska iväg till kontoret sen. Tillsammans med handväskan har hon en annan väska med den portabla Panasonicdatorn som hon inte vågar lämna kvar i sin Audi trots att det är lugnt och tryggt kvarter hon bor i. Hon kan tillåta sig att komma försent. Ändå säger hon åt barnet att skynda sig.
      Pianot i vardagsrummet kommer att stå tyst i en hel månad nu. Den lilla flickan kommer varken att spela Broder Jakob eller Auclair de la lune. Hon kommer inte att öva på Blinka lilla stjärna som hon just har lärt sig. Nej enligt mammans vilja och dom-stolens beslut kommer det nu att dröja en hel månad innan hon på nytt brer ut sina små armar som två gråsparvsvingar över pianots tangenter.
      Några barn roar sig med att rita bok-stäver eller hela namn i snön. Den lilla flickan håller plyschnallen i sina båda händer. Hon har inte bråttom. Vet hon att hennes pappa sitter kvar vid fönstret ensam och betraktar den öde allén och oredan hon lämnat efter sig? Längtar hon efter att få sitta vid pianot igen och spela den nya visan hon tycker mycket om? Mannen tänker på henne så intensivt att han tycker sig höra henne sjunga.

Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar var du är.

      Han tänker på att hon kommer att vara hos honom snart igen och att hon då kommer att kunna sjunga visan i sin helhet utan att staka sig en enda gång. Han kommer att känna sig stolt över henne, över hennes små händer på tangenterna och över den lilla stormvind hon vispar upp varje gång hon passerar lägenheten. Mannen blir en smula upprörd. Han vill att världen ska inse hur allvarlig situationen håller på att bli. Men hur göra för att trycka på larmknappen? Det har han försökt göra så många gånger i det förflutna men det har bra lett till ständigt nya bekymmer. Så hur bära sig åt för att åter få människor att inse att det finns annat än karriär och vinningslystnad här i världen? Hur få det budskapet att nå fram? Är det redan för sent?
      När han sedan röjt undan detta lilla utbrott av ilska tillsammans med leksakerna som låg och skräpade, går mannens tankar på nytt tillbaka till de små händernas dans över pianotangenterna. Tre dagar i månaden, det är inte mycket, men det räcker för att lära sig nya visor och dela en helt under av mängd upplevelser ihop.
      Mannen, det vill säga pappan, har redan börjat grunna på vilken visa han ska välja till nästa gång. Fast bråttom är det ju inte: han har en månad på sig att välja.