Det levande uppslagsverket - den estlandsfödde kulturens/konstens alfa och omega, den flerspråkige poeten, konstkritikern, översättaren m m - har nyligen avlidit i Stockholm efter en lång tids sjukdom, 79 år gammal. För fem år sedan drabbades Ilmar Laaban av en hjärnblödning som ledde till att hans talförmåga, och - ännu värre - hans skrivförmåga för evigt raderades ut. Vilken tragedi för en människa med sådana kunskaper, och en sådan mångsidig kreativitet! Inte så långt efter denna händelse kördes han i rullstol, stum och delvis förlamad, till en jättefest; en hyllning anordnad för honom i Liljevalchs, med anledning av hans 75-årsdag. Där var mängder av vackert talande människor, med konstsalongens förste intendent, Folke Lallander, i spetsen. Mat och vin serverades mycket generöst, Ilmars dikter upplästes.

Men min fråga är: Är det så att man som utlänning enbart kan vänta sig en sådan uppskattning när man är totalt avväpnad, så grovt handikappad av sjukdom? Vid Ilmars skrämmande tysta sjukhusbädd var hans trogna livskamrat Aino Tamjärv ständigt närvarande under flera år, fram tills hans död. Förfärligt och vackert.

År 1943 kom Ilmar Laaban (för att smita från rekrytering till tyska armén) till Sverige med båt, väl gömd under en koltransport från Estland. Då var han bara 21 år gammal. Innan dess studerade han först romanska språk i Tarttu och sedan vid musikaliska konservatoriet i Tallinn. I Sverige etablerade han sig så småningom som konstskribent och som en av landets propagatorer för moderna konstnärer. Hans forum var huvudsakligen ett antal tidsskrifter, bl a Paletten, Konstrevy, Salamander, Odyssé och Nutida Musik. Snart gjorde han sig också känd som poet, eller snarare som avantgardistisk ordkonstnär. Ty orden, de uttalade och de skrivna, den enorma verbaliteten, på en grund av en imponerande, nästan encyklopedisk kunskap (om allt möjligt!), var Laabans verkliga styrka! Och så plötsligt och helt oväntat dömdes han till total tystnad....

Han var en av de första som i Sverige lanserade utländska konstnärer, bl a Endre Nemes, Peter Weiss och Franco Leidi. Jag är också en av dessa och är mycket tacksam för detta.

Ilmar var en generös och stor MÄNNISKA. Det är en verklig internationalist som har lämnat oss. Därför innebär hans död inte bara en saknad för Sveriges kulturliv, utan är också en oersättlig förlust för alla invandrare anknutna till landets kultur.

Stockholm, 6.12.2000.