Jimmy Vulovic

Tänk dig att du måste formulera en mening. Den kommer att ha betydelse för hela ditt fortsatta liv. Tiden är begränsad. Alla i din omgivning väntar på meningen. Problemet är att du bara får använda hälften av de bokstäver, som behövs för att de väntande skall förstå precis vad du menar. Frustration.
För inte så länge sedan var jag åhörare under en rättegång i Göteborgs tingsrätt. Framför mig satt den åtalade. På skakig och ihålig svenska försökte han förklara sig. Desperationen i hans röst ekade i tomrummen mellan bokstäverna. Det var som om han fattades halva alfabetet och de bokstäver som fanns kvar blev fyrkantiga och vassa i hans mun.
Domaren och nämndemännen reagerade när mannen försökte hjälpa till med kroppsspråk för att göra sig förstådd. Han gestikulerade med armarna, ställde sig upp och satte sig ner om vartannat. Nämndemännen tittade på varandra. De lyfte lite på ögonbrynen i osäkerhet om den åtalade var aggressiv eller inte. Vakterna markerade att de fanns närvarande genom att sätta sig upprätt i stolarna. Mannen satte sig ner och tystnade. Han vände blicken mot åhörarna, men det fanns ingen hjälp att få. Mannens försök att förklara sin oskuld föll hårt mot marken. Hustruns tidigare vittnesmål framstod som alltmer troligt.
Hon hade förklarat att orken att leva med mannen inte finns längre. Hans aggressivitet och kontrollbehov kväver henne. Hon berättade att knivhotet i badrummet skrämde henne rejält.
- En vacker dag gör han det på riktigt, sa hon gråtande.
Hennes röst tryckte sig långt in i bröstet på mig. Jag försökte värja mig genom att tänka på min uppgift - lyssna och rapportera. Kontrasten mellan min verklighet och hennes verklighet blev alltmer tydlig.
Med den ena foten i hennes värld och den andra i min egen hoppades jag att trygghet och rädsla skulle kunna samsas. Det vore idealiskt om jag fick smaka så pass mycket av hennes rädsla att det livade upp mitt och läsarnas trygga liv, men ändå inte så mycket att det störde mig i mitt arbete - min förmåga att bevaka "storyn".
Jag började må illa av mitt gamaktiga cirklande runt ett kraschat äktenskap med fem förolyckade - mor, far och tre barn. Det var då den åtalade mannen räddade mig - samtidigt som han antagligen sänkte sig själv - genom sitt onyanserade sätt att försäkra sin oskuld. En livlina av opersonliga och abstrakta resonemang kring språkets betydelse för rättssäkerheten kastades ut till mig. Det var min väg ut ur familjens sönderslagna privatliv. Jag såg bortom de badrumsväggar som i tysthet bevittnat det påstådda knivhotet. Jag var tillbaka i min trygga värld igen.
När jag pratade med försvarsadvokaten efter rättegången behöll jag mitt trygghetsavstånd: Jag undvek att fråga varför han inte hjälpt den åtalade när han försökte försäkra sin oskuld. Jag frågade istället om det var vanligt med åtalade som inte kan förklara sig på grund av bristande språkkunskaper. Advokaten svarade att det är väldigt vanligt. I mängden av alla misslyckade försvarstal försvann betydelsen av det jag just hade bevittnat. Den åtalades blick mot åhörarbänken som ett tyst rop på hjälp hade jag lyckats förvandla till ett generellt problem. En seger för journalistiken! Samtidigt en förlust för medmänskligheten.
Jag behövde inte bry mig om ifall den åtalade jag nyss hade sett var skyldig eller oskyldig, eftersom jag kunde peka på ett större problem. Men mina och försvarsadvokatens abstrakta resonemang om kulturella och språkliga skillnader hjälper varken den åtalade i sin frustration eller hustrun i hennes rädsla. Det ger varken kvinnan en tryggare tillvaro eller mannen fler bokstäver.
Däremot gav det mig alldeles för många bokstäver att uttrycka något som egentligen är mycket enkelt och självklart: I en rättssal måste alla sträva efter att förstå allt vad parterna vill ha framfört - ett måste för att rättssystemet skall vara trovärdigt. Tid, envishet och tålamod är vägen.