Alexis Gainza Solenzal
När jag vägrade att återvända till Kuba kunde jag välja mellan ett försvarligt antal länder i sökande efter medmänsklighet, trodde jag. Även om mina personliga erfarenheter inte skulle räknas som avgörande var den rådande diktaturen i hemlandet inte någon hemlighet för omvärlden. Vilket land jag än skulle ha valt skulle utgången bli detsamma, tänkte jag naivt. Min flyktingstatus borde alltså erkännas om inte med blixtens hastighet så ändå relativt fort. Högst två månader räknade jag med att vänta på beslutet från immigrationsmyndigheterna.
Väntan betraktade jag förvisso i exilens start som en flyktig företeelse. Det handlade förstås om byråkratiska rutiner som värdlandets tjänstemän var tvungna att utföra. Dessutom förberedde jag mig på de materiella umbärande som flyktingar världen runt genomlider. Men som kompensation till dessa försakelser förväntade jag mig att min osäkra status skulle lösas snabbt.
I de allra första breven skrev jag till min hustru att den påtvingade separationen inte skulle skada vår kärleksfulla samvaro i framtiden. Kanske tvärtom: separationen skulle kunna berika vårt förhållande. Dessutom berättade jag på det linjerade pappret att jag inte tillbringade nätterna under en tältduk, vilket inte heller de andra hjälpsökande gjorde. De materiella strapatser vi förberett oss inför hade alltså inte förverkligats. Vi befann oss alla i goda händer. Främmande människor brydde sig ständigt om oss. Vilken oförutsedd idyll!
En genomgång av de tidigaste exilepistlarna visar mig att mina tankar på den tiden var helt och hållet framåtinriktade. Jag såg fram emot en snabb rörlighet på den okända statustrappan i det nya landet. Och i början fick jag verkligen uppleva en accelererande, i varje fall i det geografiska landskapet, föränderlighet. Efter tjugo dagars vistelsetid på Hotell Alfa, ett fyravåningshus i den sköna huvudstaden, blev jag förflyttad till Bergeforsens utredningssluss. Flyktingslussen var i själva verket en avlägsen sommarcamping placerad längs en livlig flod utanför Sörberg, ett litet samhälle i mellersta Sverige.
I sommarstugan - ursprungligen avsedd för semestrande turister, antingen inhemska eller utländska -, tillbringade jag ett par veckor köande till den obligatoriska hälsoundersökningen. Därifrån flyttades jag igen till flyktinglägret i Timrå, beläget på Tallnäsvägen 14, adressen som skulle bli den riktiga förläggningen.
Innerst inne hoppades jag på att min hastiga flyttbarhet inte skulle förhindras av oväntade omständigheter, att den raska marschen mot målet - fristaden under svensk fana - skulle fortsätta lika snabbt som dittills. Min förväntan förblev dock en önskedröm. På min nya boplats blev tillvaron som flykting nedfryst för en obestämd framtid.
I tidigare flyktingslussar hade jag hört ofattbara historier om människor som hade väntat eller väntade i åratal på uppehållstillståndet. Dessa talrika fall var så avlägsna från min person att jag i min djupa egoism inte besvärade mig det minsta för att få insikt i dessa medbrö-ders belägenhet. Den utdragna väntan var sålunda något som kunde plåga mindre tursamma varelser, men inte såra min själ.
Tiden började dock rinna iväg, säkert och sakta. De första dagarnas obegränsade nyfikenhet tog sina sista andetag. Det dagliga besöket i förläggningens gröna byggnader för att granska posten tråkade så smått ut mitt vara. De distraherande och läkande kvällsvandringarna blev så småningom vanemässiga handlingar. Månad följde på månad med den ondsinta avsikten att förstena min tillvaro.
Upptäckten av tidens oundvikliga och sega frammarsch tvingade mig att ge upp illusionerna av framtidsutsikterna. Jag blev övertygad om att mitt ärende - som många andras, rätteligen de flestas - krävde avsevärd utredningstid. När jag blev reellt medveten om omständigheterna, dock fortfarande med starka förhoppningar om att väntandet inte skulle fördröjas så mycket, inställde jag mina begrundanden på en fastare bosättning i min existentiella limbo. Jag var alltså tvungen att slå rot i havet och livnära mitt livs växt med saltat vatten.
Allt eftersom höstens gulrödaktiga skönhet rotade sig insåg jag behovet av att förbereda mig inför den annalkande vintern, utan att ha något besked om min framtida status. Flyktinglägenhetens trånga rum var inte längre den övergående boning som jag när som helst skulle lämna bakom mig, och aldrig någonsin nämna. Det blev med månadernas gång precis tvärtom. I rummet kom jag att tillbringa de två första åren av min emigrantkarriär. Flyktingen glömmer knappast hur den osäkra väntan upplevs inom rummets vältapetserade väggar.
Jag bestämde mig då för att snickra ett opretentiöst slott i mitt flyktingrike. Av det lilla rummet skulle jag timra ett provisoriskt universum, utan att försumma att människan med sina outtömliga anspråk uppehåller sig i centrum. Jag kände att jag måste skapa all möjligt komfort för de återstående övervintringarna, att väntan inte disponerade något tidigt slut.
Tillsammans med Julio, min kubanske rumskamrat som med tiden blev som en bror till mig, satte vi ihop ett bondaktigt träbord, något jag starkt saknade i flyktingrummet. Det handgjorda skrivbordet ställde vi mot väggen. Från någonstans, kanske från det gemensamma köket, lade vi beslag på ett par stolar.
Möblerandet av flyktingrummet var början till ett sinne om att väntan skulle ta en ansenlig tid från våra unga liv. Genom träbordet gav vi - medvetet eller inte - vårt tysta samtycke till väntandet. Vi godkände dessutom vår nyvunna status, samt visade vår fullständiga maktlöshet. Vi, sekelskiftets Robinson Crusoer, tittade oss omkring och försäkrades om att tiden i limbon kunde förlängas oändligt. Därför bestämde vi oss för att på alla vis ta rummet i besittning.
Ju mer tiden gick desto mer bofasta blev vi. Att bygga en bokhylla blev till ytterligen en bekräftelse på att vi inte längre hoppades på en snabbgående lösning av asylärendena. Ett tag senare, efter att vi skaffat oss möbler och med andra torftiga resurser inrett vår boplats, klistrade jag mina närståendes, min hustrus och min sons, bilder på den sjukligt vita väggen intill våningssängen, något som förresten underlättade de nattliga kontemplationerna. Min ödesbror föredrog i sin tur att lägga sin älskades avbild på sin del av det nyuppsatta träbordet. Våra frånvarande närmaste besannade med sin kvasifysiska närvaro den bosättning vi hade gett vårt medgivande till. Vi blev därmed innevånare i det anspråkslösa slott vi noggrant byggt upp med egna händer.
Medan vi var upptagna av att skapa hemtrevnad förvandlades vi ofrivilligt till fullvärdiga medlemmar i den straffkoloni flyktingförläggningen skulle te sig framöver. Till skillnad från Kafkas namnlöse anklagade hade vi misstänkts för en underlig förbrytelse - att ha sökt fristad i det blågula landet bortom förtrycket, krigen och misären. Påföljden för denna illgärning skulle dessutom aldrig avkunnas av rättskiparna. Domslutet skulle ändå präntas - med hjälp av ett visserligen osynligt men trots allt levande plågo-maskin - in i våra kroppar. Domen bestod egentligen av ett enda ord - ovisshet.