André Derain brukade - så berättar André Breton - tala om dukens “sexuella punkt”, där dess form och meningsladdning fokuserades. På ett indirekt liknande sätt kan, tycks det mig, en tavla - ja, rentav den ideala tavla som en konstnärs livsverk strävar hän emot - egentligen vara belägen i ett rum och/eller en tid annan än - och ibland väl så fjärran - det rum där och den tid då den kommit till.

Lech Rzewuskis i Sverige tillkomna måleri är, när det är som bäst, så polskt den någonsin kan begära som i likhet med mig aldrig varit i Polen, men trollbundits av och tror sig ha levt sig in i åtskilligt av det nutida polska måleriet, det intesivast och mörkast glödande i det Östeuropa jag själv härstammar ifrån: Kowalski, Makovski, Tchorzewski, Brzozowski… (Knappast någon av dem känd i Sverige.) Men Lech Rzewuskis egentliga tidevarv är för mig ett utopiskt - eller rättare sagt ukroniskt - förflutet som kunde varit men inte blev av. Jag föreställer mig en segrande Kosciuszko som - just då revolutionen i Paris urartade och krossades, för att i sin bonapartiska pseudomorfos två decennier senare åter för en stund möta det polska ödet - lyckats göra slut på det förlamande adelsväldet i landet och avvärjt dess tredje delning. I stället för det faktiska och tragiska händelseförloppet, där Rzewuskis egen släkt, enligt vad Lech förtäljt mig, var inbegripen, på gott och ont på hög nivå.

Och i denna gapande klyfta mellan faktisk och möjlig historia upplever jag målaren Lech - ett namn vars stavning bör frammana för ett svenskt öga blodigt martialiska minnen från 30-åriga kriget - som allestädes närvarande, både som revolutionär demokrat och patriot och med donquijotesk glöd försvarande sina högadliga prerogativ, som en flammande oratorisk stämma i liberum veto-sejmen, både som katolsk mystiker med det blödande heliga hjärtat på sitt fladdrande banér och som anarkistisk bombman.

En patetik som ingalunda utesluter, utan tvärtom gynnar både den vildsinta sarkasmen och det provokativt frivola lättsinnet. Ett lättsinne som tidvis kan fungera som ordförande vid spirituella dialoger mellan Lech Rzewuski och en eller annan bland 1900-talsmåleriets kändisar. Men det överröstar inte Lech Rzewuskis stora monolog - i själva verket en inre dialog med relevans både för historien och nuet, som jag tror mig ha visat - denna plågade, sönderslitna, triumfatoriska dialog, vars retorik ej är annat än dess egen flämtande andning, med en fläkt av ässja.