En ny infrastruktur är under uppbyggnad i Europa med syfte att snabbt och effektivt skicka bort alla illegala invandrare. Sedan början av 90-talet har utvisningarna ökat lavinartat. Över 200.000 flyktingar utvisas från Europa varje år. Immigrationspolitiken har ersatts av deportationspolitik, en deporteringsmaskin med den belgiske journalisten Chris de Stoops egna ord. Han har följt många flyktingöden på nära håll. Han har också under längre tid följt deportationspolitiken och sett hur den förändrats. Nyligen kom hans bok Utan papper ut på svenska och i samband med Bok och Biblioteksmässan i Göteborg i början av november var han själv med och berättade om sin bok.

Den hårdnande attityden mot illegala invandrare började tillämpas samtidigt i hela Västeuropa. 1991 tog Tyskland initiativ till en internationell konferens om flykting-politiken. Befarad massflykt från forna Jugoslavien, Albanien och öststaterna fick regeringsrepresentanterna att enas om att förhindra en invasion av flyktingar. Sedan dess förs en skoningslös kamp mot de illegala invandrarna, främst immigranter från Östeuropa och asylsökande. Tyskland är det land som deporterar flest, 1993 hade man där kommit upp i över 99.000 deporteringar på ett år. För att kunna deportera så många har mycket som tidigare varit tabubelagt satts ur spel. Idag är det inga problem att skicka tillbaka gravida kvinnor, ensamma barn, gamlingar, familjemedlemmar ur splittrade familjer, eller människor födda i landet. För dessa människor gäller inte grundläggande mänskliga och sociala rättigheter. Enligt Chris de Stoop är det Tyskland som dikterar reglerna för övriga Europa.

Även inom detta område finns en svensk modell: en centraliserad planering av utvisningarna inom den s.k. Transportcentralen som sorterar under Rikspolisstyrelsen. De utvisade eskorteras i många fall till hemlandet. Det största uppdraget hittills, utvisningen av Kosovoalbaner, genomfördes i stora busskonvojer. Lilla Sverige kom då upp i siffror som var oerhörda: under ett år, juli 1993 till juli 1994 deporterades över 32.000 personer.

Men fortfarande är det Tyskland som utvisar flest flyktingar. Förpassningarna av illegala flyktingar har blivit en lönsam affär och där det går ger sig även det privata näringslivet in i verksamheten. Resebyrån med namnet Manager Travel Service i Düssel-dorf sysslar uteslutande med transport av utvisade. De har avtal med flera tyska delstater och ansvarar själva för transport av över 12.000 personer. Också arbetet med att vakta och deportera privatiseras. Polisen avlastas visserligen, men när privata bolag tar över för-svinner också möjligheten till insyn.

De asylsökande kämpar för sina liv medan poliser eller vakter kämpar för att fullgöra sitt uppdrag. Bitande och desperat skrikande människor är ett problem. Munkorg till människor diskuteras på fullt allvar, något som hindrar de desperata flyktingarna att skrika eller bita. Hittills har den perfekta konstruktionen inte sett dagens ljus. I Stor-britannien har polisen tejpat över munnen på motsträviga flyktingar. Så dog till exempel fyrtioåriga Joy Gardner från Jamaica.

Polisen hade trängt in i hennes lägenhet i London och slitit telefonledningarna ur väggen för att hon inte skulle kunna ringa sin advokat. Joy Gardner gjorde motstånd. Behandlingen blev därefter. Hon försågs med läderremmar runt vrister och lår, bälte runt midjan, bakbundna armar och häftplast kors och tvärs över ansiktet. Och så dog Joy Gardner, ihoptejpad som en mumie. Polismännen som först anklagades för vållande till hennes död, frikändes. Ett resultat är istället att deportationerna ska överlåtas på privata firmor. Bland annat Amnesty International har uttalat sin oro över detta eftersom privata firmor är inte ansvariga inför någon oavhängig instans, på det sätt som polisen är.

Hanteringen av asylärenden med det övergripande målet att inte släppa in någon leder också till andra misstag. Chris de Stoop berättar om sydamerikaner som rutin-mässigt fått avslag på sin asylansökan och utan närmare överväganden satts på ett plan och skickats med andra färgade – till ett afrikanskt land.

I denna snabba hantering av människoöden blir några permanent statslösa och skickas fram och tillbaka i en bana runt jorden, in orbit. Ett sådant fall är den statslöse flyktingen av persisk härkomst, sedermera kallad Sir Alfred, har hamnat på Charles de Gaulle-flygplatsen sedan sju år tillbaka. Han sover i en sovsäck på en bänk i flygplats-hallen. På en bänk mellan Pizza Grill och Burger King har han tillbringat sju år med att läsa, lyssna på musik och skriva. Personalen sticker till honom matkuponger och hans diet består av hamburgare, pizzor och smörgåsar.

Men det finns de som "lyckas". De tar sig in illegalt, klarar sig och börjar leva som illegala invandrare i Europa. Man räknar med att bara en av fem stoppas vid gränsen. Människosmuggling är också en storindustri som är en direkt konsekvens av flykting-politiken.

De illegala invandrarna hamnar i ett slags parallellt samhälle. De är inte registre-rade någonstans, de har ingen rätt till sjukvård och barnen som föds har ingen rätt till skola, de lever utan några som helst rättigheter och kan när som helst gripas och skickas tillbaka. Hur många är de? Chris de Stoop gissar på mellan 3-4 miljoner illegala invandrare i Europa, kanske fler.

De illegala invandrarna saknar papper, eller rättare sagt de saknar rätt papper. Chris de Stoop har visat att idag är det liktydigt med att sakna grundläggande mänskliga rättigheter.