Det är svårt att vakna en dag och upptäcka att man egentligen inte är svensk! Att man måste orientalisera sina föräldrar, lansera en passande invandrarimage för att bli accepterad som invandrare. Det räcker inte att man redan är invandrare, vilket syns på långt håll. När min väninna, ungerskföd-da Nora, bjuder på sin favoriträtt Janssons frestelse, blir alla oroliga att hon har glömt hur man lagar gulasch. Så måste hon nästa gång bjuda på gulasch för att det skall bli frid och fröjd.

Jag vägrar bjuda på chevapchichi. Det har gått så långt att min absoluta "etta" på matsedeln är, believe me or not -suschi!

Först när jag såg utställningen "Skatter ur Operans kostymförråd" förstod jag vad som hänt mig och otaliga andra människor. Det handlar enbart om ljuseffekter!

Förr i världen sydde man teaterkostymer som såg ut som portar till gotiska katedraler eller arabesker i Alhambra. En del av dessa mästerverk av tyg stod uppradade för visning på operans marmortrappor. Operaguiden, en långbent äldre dansös av ryskt påbrå, berättade att detta är ett avslutat kapitel i teaterhistorien, nu för tiden syr man beige, ljusbruna kostymer, som färgas i olika färger direkt på scenen med hjälp av strålkastarna. Guiden berättade även hur hon, en gång i tiden, hängde i luften föreställande en flygande ängel. Hon blev sjösjuk och kräktes nästan, allt detta lidande var ämnat för "trovärdighetens" skull! Tur att denna grymma tid är förbi. Nu får man lov att ta på sig en skön, bekväm bomullsklänning och vänta på att bli "färgad" till exempel gult och blått. Assimilerad, om ni så vill, slipper vi "bro-deras" med pärlor och guld, med tårar och förtvivlan. Vi slipper även bära tunga obekväma dräkter som till och med gör ont. Vi som nästan har glömt våra länder, vi som kanske aldrig har gillat våra olyckliga länder, låt oss erkänna det! Hade jag hamnat i Frankrike, hade jag nu skrivit detta på franska och talat om färgerna i trikoloren. Att påminnas jämt och ständigt varifrån jag kommer är som att tvinga mig att säga att jag till och med kommer från ottomanska imperiet, Bysanten, jo, även Romerska riket... Då kan vi väl börja tala latin! Repetetitio est mater sudiorum.

Kallifatides sa att han äter svenskt, klär sig svenskt, men att han är grek, för han har en grekisk mor. Min halvryska mor bor nu i Belgrad, men hon önskar komma hit. Hon säger att jag, hennes dotter, är hennes enda fosterland.

Mitt land dog när den gamla bron i Mostar blev "avrättad". Jag bodde på en ö i Adriatiska havet när jag plötsligt såg brons förintelse i en direktsändning på min lilla svartvita TV-apparat. Medan jag grät bittra tårar framträdde långsamt en regnbåge i alla sina vackra färger och ersatte bron.

Mina bara fötter minns fortfarande brons varma revben av sten. Jag tror på att bron i sin vattengrav drömmer om pojkar som hoppade ned i floden för en tia. Pojkarna förvandlades till fåglar och flög långt, långt bort. Men regnbågen står kvar som en bro av brutet ljus över floden Neretva.

Jag gick över regnbågen, och kom till Sverige.

Snälla, tvinga oss inte tillbaka! Man kan bara gå över regnbågen en enda gång utan att falla ned.

Vi står på scenen iklädda färglösa dräkter och väntar på er belysning. Ge oss färg, ge oss kärlek!

Varje morgon när jag vaknar vädjar jag till dig:

-Sverige, älska mig! Sverige krama om mig! Love me tender, love me sweet, never let me go...

Om man inte har valt var man skulle födas, då får man vara med och "designa" sin egen död.

Jag vill leva, jag vill dö i Norden.

PS. Detta är min ansökan om svenskt medborgarskap, fast jag är inte säker på om jag över huvud taget vill äga något pass längre. SL-kortet är mitt enda pass. Jag reser så långt kortet räcker.