Eders majestäter, fru Talman.

Min far, Pinkus Mendel Einhorn, föddes 1885 i ett judiskt ghetto i Tsar-Rysslands västra utkanter. Pinkus flydde hemifrån när han var 13 år, han ville gå i en vanlig skola men hamnade istället hos en fattig skräddare och blev skräddare. Pinkus blev en bra skräddare B en konstnär.

Min far kunde läsa på ett enda språk B jiddisch, han kunde inte skriva, var halvt analfabet (kunde läsa men inte skriva), han var den mest belästa, djupt tänkande och generösa människa jag har träffat under mitt liv.

När Pinkus var 39 år blev han förälskad i Sara Blibaum. Sara var en vacker kvinna med högburet huvud, mjukt leende och stolt gång, männen brukade titta efter henne och jag ogillade det. Men hon fastnade för Pinkus, han var en ståtlig man, stark fysiskt och psykiskt, klok, generös och snäll. Jag föddes i juli 1925, 11 månader efter att de gifte sig.

Vi kan inte välja våra föräldrar, vissa har tur, andra har det inte. Jag hade tur, enorm tur. Min mor gav mig obegränsad, helt okritisk kärlek, allt jag gjorde var bra, hon lärde mig att öppet visa mina känslor, jag tror att min hustru, Nina, har glädje av det. Min far gav mig trygghet, han förmedlade till mig sin djupa människokärlek, att vara accepterande, att inte fördöma, försöka förstå. Men framförallt tog han mig B en liten pojke B på allvar och då tog jag mig själv också på allvar.

Min far lärde mig tidigt: Jurek, människans naturliga tillstånd är att vara god. Javisst, människor kan bära sig illa åt, men då är de skadade, någonting har hänt som har skadat dem, det finns ingen anledning att hata dem, det finns överhuvudtaget ingen anledning att hata en annan människa eller en annan varelse. Hatet skadar mest den som hatar och inte den som hatas.

Jag hade en lycklig barndom, växte upp i ett hav av kärlek och ömsesidig respekt, mina föräldrar förberedde mig på vad som skulle komma.

Jag var 14 år när kriget började 1939, upplevde belägringen av Warszawa, hur en försvarslös stad bombas sönder och samman, av flyg på dagarna och tungt artilleri på nätterna. Det var där jag förstod att livet är en gåva som man kan förlora när som helst, att livet måste ständigt vårdas, att krig har inga vinnare, bara förlorare och att fred är något underbart, att fred måste ständigt värnas och vårdas.

Mycket snart förstod jag att jag, en 14-årig pojke, var skyldig till kriget. Jag var mänsklighetens avskum, jag var dödsdömd, bara därför att jag var jude och med detta fick jag leva 5 år och 9 månader och 2 veckor.

Jag upplevde instängdheten i ett judiskt ghetto, ett tyskt tvångsarbetsläger, 5 Förintelseaktioner där man inom loppet av 22 veckor på platsen mördade eller till ett Förintelseläger skickade 50.000 av de 56.000 judar som man pressade ihop i Czestochowas ghetto. Sedan upplevde jag det maktlösa, till synes meningslösa upproret av den spillra som fanns kvar och till slut 12 år i ett tyskt koncentrationsläger.

Förintelsen var oerhört väl planerad och konsekvent genomförd, men de vi träffade var inte SS, inte Gestapo, det var ett halvt kompani av vanliga tyska ordningspoliser från Leipzig som genomförde Förintelsen i vårt ghetto. En del av dem blev förvildade. Jag minns överkonstapel Hantke som på sin fritid roade sig med att gå in i ghettot för att skjuta ett par judar B i magen, de fick ligga kvar på marken, ingen fick hjälpa dem B en fruktansvärd, kvalfylld död. Jag minns fångvaktaren Djerzan med sin hund som han kallade Människa, kommandot var: Människa ta den hunden. Hunden var väldresserad och stark, fången undernärd och svag. Men jag minns också direktör Lüth. Lüth var en högt uppsatt medlem av nazistpartiet, han representerade partiet i det tyska parlamentet. Jag såg med mina egna ögon hur direktör Lüth räddade ett tjugotal judiska pojkar, 10-12 år gamla. Sensommaren 1943 hade judiska barn inte rätt att leva, han riskerade sin ställning och sitt anseende, när han räddade dessa judiska pojkar. Jag kommer aldrig att glömma kvinnan som stod bredvid mig i den stora halvcirkeln av blivande koncentrationslägerfångar. Hon var tunnhårig, blek och mager, hon lade armarna om sina magra axlar, började vagga som i trance och sade: Gud, oh Gud tack för att Du finns, tack för att det finns en Gud i himlen, och hon grät och jag grät med henne B inte de alla är onda.

När sovjetiska trupper började närma sig evakuerades under två dagar knappt 10.000 av de nära 15.000 fångarna i vårt koncentrationsläger B få av dessa överlevde. Jag och de övriga 5.200 räddades av ett oväntat djupt genombrott av sovjetiska tanks B det var 15 tanks, stora som ett hus, utan infanteriunderstöd. Men våra vakter blev rädda, de flydde på natten utan att hinna evakuera oss. Hade detta pansarförband gjort sitt genombrott en enda dag senare hade vi inte överlevt, boskapsvagnar som skulle transportera oss stod redan på järnvägsspåret i lägret.

Jag kom till Sverige som en flykting i augusti 1946, utan ett öre i fickan. Man lärde mig svenska på Birkagårdens Folkhögskola, jag fick här läsa medicin, blev chef för landets största klinik B Radiumhemmet och 1991 valde svenska folket mig som ledamot av sin högsta beslutande församling B Riks-dagen. Sverige är ett fantastiskt land, de stora möjligheternas land.

Under de senaste 10 åren har det kommit en uppsjö av böcker och filmer om Förintelsen, varför just nu? Vi som överlevde är alla mellan 70 och 80 år, om 10 år finns ingen kvar som kan vittna.

Varför är det så viktigt att inte glömma? Det finns inget försvar mot en upprepning, men ett bräckligt försvar är att inte glömma. Att inte förneka är det enda bräckliga försvaret mot en upprepning, mot oss judar, eller mot någon annan folkgrupp. Men det handlar inte bara om Förintelsen, det är faktiskt främst en fråga om demokrati.

Fru Talman B jag vill vända mig mot de unga lyssnare på läktaren: Demokratin har många brister, men alternativen är djupt skrämmande. Demokratin har en mekanism för självläkning, det har inte totalitära statsskick. När nazisterna släppte makten i Tyskland låg deras land i ruiner, en hel generation av unga tyska män var utslagen och 60 miljoner människor döda. Demokratier startar inga krig, i en demokrati är folkmord otänkbart.

Mina unga vänner: När ni är vuxna och vi är borta, när man förnekar Förintelsen så hoppas jag att några av er skall våga stå upp och säga: jag har träffat en av dem, jag tror på honom, detta har hänt, detta kan hända igen om vi sänker gardet. Mina vänner: Slå vakt om vår ofullkomliga demokrati, demokrati måste ständigt vårdas och värnas, demokrati B det är inte bara ett statsskick, demokrati det är människornas förhållningssätt mot varandra.

Ingenting av det jag upplevde rubbade min djupa övertygelse som min far B Pinkus präglade i mig, att människor är i grunden goda, men vi är också svaga och vår främsta svaghet är att få av oss förmår att ha en egen åsikt som skiljer oss från resten, det är dessa få som har förutsättningar för att bli hjältar. Vi vet aldrig i förväg vilka av oss som blir hjältar. Dessutom, man får inte fördöma ett helt folk som tyskarna fördömde oss, man får inte ens fördöma alla medlemmar av ett i och för sig förhatligt parti. Vi måste bedöma varje människa efter dess gärning, efter vad den vill göra och vad den gör och inte efter något annat.

Tack för att jag åter fick tala här i vår Riksdag och tack för att Ni ville lyssna på mig.