Med anledning av överfallet mot flyktingförläggningen i Gimo
ERIK PERSSON
Jag känner en kille sedan länge tillbaks. Jag tror nästan att jag var hans bästa kompis ett tag. Vi gick i samma klass i plugget, och då kunde jag nästan önska att jag var han. Vi tävlade om lärarnas uppmärksamhet, för att så utrycka det. Vi var konkurrenter. Jag tyckte inte det var så roligt när det gick bättre på proven för han än för mig. Då kunde jag nästan önska att jag var han.
Jag tyckte nästan att det var skönt, att vi inte gick i samma klass på gymnasiet. Från början skulle vi gjort det, men sedan bytte han till ett annat gymnasium.
Jag tror inte, att jag var hans bästa kompis på gymnasiet. Vi träffade nästan aldrig varandra då. Man kunde väl ägna honom en tanke, men det var inte så att vi pratade i telefon långt in på nätterna eller var ute och festade. Han bjöd mig på sin studentskiva, men jag kom inte på den. Det kostade ganska mycket att gå på den, det bjöds inte på så mycket och man kunde välja att dricka lättöl. Sedan ville jag inte att han skulle se mig när jag var full. Även om vi inte träffades mycket, visste jag att han inte var så begiven på starka drycker. Jag var, och är det. Så jag ville inte att han skulle se mig när jag var full på hans studentskiva.
Både han och jag var med om något när vi tog studenten. Vi själva var det kanske inte, men våra respektive kära pappor var det. Ett par dagar före jag tog studenten, blev min farsa påkörd, nerklippt av en van när han var ute och cyklade, och fick lov att läggas in på sjukhus även om han kunde vara med på studentexamen. Hans farsa var med om något värre. Eller värre är kanske för lite sagt. Men de sa till hans pappa att han var dödligt sjuk. Det fanns inget att göra åt det. Hans pappa dog ett par månader efter att han tog studenten.
Jag träffade honom rätt nyligen. Han sa, att han kunde drömma om sin pappa. Eller sin far, som han säger. Han säger inte sin pappa. Men han sa att han drömde om sin far ganska ofta. De säger saker till varandra i drömmarna. Han sa, att han längtade efter att träffa sin pappa. Nu är det flera år sedan hans far dog.
Då när jag pratade med honom om hans pappa, var det första gången på flera år jag träffade honom. Jag hade inte känt något större behov av att träffa honom. Jag tror inte han haft något större behov av att träffa mig heller. Han skrev ett brev till mig, där han inte bara ansåg mig utan också mina kompisar för att vara underliga. Så jag bröt kontakten med honom.
Han skulle kanske inte sagt att jag bröt kontakten. Han skulle kanske sagt att jag var taskig, eller något. Jag skrev ett ganska taskigt brev till honom. Innan jag skickade det, lät jag en vän läsa det, för att se vad han tyckte om det. Jag tänkte, att jag kanske gick för långt, att jag var väl taskig i det. Men vännen tyckte jag skulle skicka det. Även om det fick honom att likna mig vid ett vildsvin.
När jag skickade mitt vildsvinsbrev till min gamle konkurrent i plugget, hade jag för mig att vi inte skulle träffas så mycket mer. Jag ville det inte iallafall. En gång såg jag honom, men då hälsade jag inte på honom, gick bara förbi och hoppades att han inte såg mig. Men så, för några veckor sedan bara, ringde han. Det var första gången på tre år jag hörde av honom. Han ville, att vi skulle träffas hos honom.
Jag var tveksam, och kom dit en timme för sent. Men han verkade hur glad som helst över att se mig. Han la händerna på mina axlar, dunkade mig i ryggen och sa att "du och jag ska vara vänner".
Fast att han var så vänlig, blev jag nästan rädd när jag såg honom. Han hade något i blicken, något stint och grumligt, och det syntes att han inte mådde bra. Jag såg att han hade mediciner hemma när vi gick på vad han kallade husesyn. "Det är en gammal germansk sedvänja", förklarade han.
Han bodde i ett ganska stort hus, men han bodde nästan bara på övervåningen. Det var nästan bara där det stod saker, eller i vart fall nästan bara där det var möblerat. Han tyckte inte så mycket om rummen där nere. För, som han sa, kunde folk se in från gatan när man var där.
Han tyckte väl inte precis, att han hade goda grannar. Han tyckte folk i området var stroppiga, dryga. Sedan tyckte han att de kastade blickar på honom. Någon gång, sa han, hade han varit hemma hos några. De hade bjudit honom på te. "Man måste kanske begå blodtest", sa han och suckade.
Jag är inte den som tror på att vara förälder åt andra. Isåfall tror jag mycket mer på det där Sinatra säger om att "let everybody have their own way". Om det är något jag tycker om, då är det att lyssna på andra. Om det är något jag inte tycker om är att tala om för andra hur de ska göra. Men jag kunde inte låta bli att säga till honom, att jag tyckte han skulle gå och prata med en psykolog. Jag kände mig nästan löjlig när jag sa det; jag hoppas att det inte kommer stå på min gravsten att "han rådde en gammal kompis att prata med en psykolog". För det hör man väl nästan varje dag? "Gå och prata med någon". Man kände sig inte för originell när man sa det. Sedan ligger det ju något självgott, och präktigt, i att säga till någon att han ska gå till en psykolog. Som om man själv visste bättre än han vad som är bra för honom, som om man ska vara den att säga att han ska gå till en psykolog, att säga så ligger det förstås också något integritetskränkande. Man var både integritetskränkande, löjlig och självgod. Han hade det svårt. Fast att han hade det svårt drog man klyschor. Om det inte varit för att jag tyckte synd om honom, hade jag tyckt att det funnits något komiskt över situationen. Men han sa saker som att han hade svårt att sova, att han ibland inte visste om han drömt saker eller om det var verklighet. Så någonstans kunde jag inte låta bli att tycka, att han inte skulle förlora på att gå till en psykolog.
När jag kom hem till honom, var det nästan första han sa att han ville prata med mig om något. Han sa, att vi inte skulle bli ovänner för det. Han sa, att var och en av oss kunde ha sina åsikter, men att vi kunde vara lika goda vänner för det. Sedan drog han igen en dörr, som stod öppen, för han ville inte att grannarna skulle höra.
Sedan vände han sig. "Kommer du ihåg den gången, när vi var i Sofiakyrkan?" Då sa ja ju att, "Ser du, det sitter två negrer i kyrkan? Nu säger jag det öppet...".
Så där sa han och sedan sträckte han ut armen och sa "sieg". Sedan fnittrade han, och såg på mig. Det kändes lite grann som om han ville retas. Om det är något han vet om mig, är det att jag inte är kommunist. Han frågade flera gånger om jag var kommunist. Jag sa att jag inte var det. Jag sa att jag inte var något alls, och då började han undra vad jag var, för han tyckte att man måste vara något. Jag sa att jag var miljöpartist bara för att slippa tjatet. Det är kanske de jag står närmast, men ingen tänkande människa kan bekänna sig till någon politisk ideologi eller program. Men det sa jag inte till honom. Jag tänkte, att han kanske skulle ta det som en pik eftersom han bekände sig till högerextremistiska åsikter.
För det gjorde han. Han sa, att han snarast var högerextremist än fascist. Sedan pratade och pratade han om högerextremisterna. Invandrarna måste anpassa sig till samhället. "Annars", sa han och slog ut med armarna mot fönstret, "är det raka vägen hem". Han sa att han hade funderingar åt att bli polis. "Då kan man slå invandrarna i skallen". Han pratade historieskrivning. "Om fascisterna och nazisterna vunnit kriget, hade rasismen varit legitim. De vann inte. Det är segrarna som skriver historien".
Så där gick han på. I en halvtimme minst. "Jag vet att det jag tyckter inte är särskilt rumsrent. Men jag står för det. Det är synd, att Ny Demokrati nästan försvunnit. Det är väl inte lika långt högerut som jag, men de behövs".
Jag höll förstås inte med om vad han sa. Det hade nog inte alla gjort heller. Det var kanske ingen slump, att han stängde dörren, sa att grannarna hörde vad han sa.
En gång var jag på en fest, där jag hamnade i en diskussion med en kille, som visade sig vara nydemokrat. En kvart senare, stod jag och skrek åt honom att han skulle gå därifrån. Jag var så arg att jag darrade, men han gick inte. Då gick jag själv. Jag gick ut i ett annat rum och sedan kom jag tillbaka till rummet där vi diskuterat. Då var han försvunnen. Jag tyckte inte att han lyssnade på vad jag sa, det var därför jag skrek på honom så där. Sedan stod han ju för det som är motsatsen till vad jag tycker.
Men det var inte på något sätt så, att jag stod och skrek åt min gamla klasskompis, med sina högerextrema åtsikter. Jag sa knappt något alls, när han i en halvtimme eller mer la ut texten åt det hållet. Man kunde ju inte ta det på allvar. Det kom från någon, som någon sa, "håller på gå under". Det smärtade mig närmast, att han blivit högerextremist.
En gång för flera år sedan tyckte han att vi skulle gå ut och ragga. Han sa, att han funderat ut ett knep för hur man skulle få brudarna på fall. Det innebar, att man skulle gå fram till bardisken. Sedan skulle man beställa en drink, och sedan skulle man le. Man skulle le precis hela tiden. Då, trodde han, skulle man sätta brudarnas gunst i svaj.
Jag tror inte, att han provat det där knepet själv. Jag har iallafall inte gjord det. Men man skulle försöka någon gång. Bara för att se om det fungerade.
Fast, om man tänker sig att man försöker ragga genom att vinna någon slags uppmärksamhet, då finns det kanske mer effektiva sätt än att stå och le över en drink.
Det finns, iallafall, situationer där leenden fungerar. Eller, som de säger, ett leende kostar så lite, men värmer så mycket. Det finns en enorm rasism i samhället. Mycket av debatten runt det, tycks handla om hur man ska lösa det rasistiska prob-lemet. Det är naturligtvis jätteviktigt att man debatterar problemet, att man försöker komma åt det och att man har ett synsätt i form av att vad ska vi göra åt rasismen? Men jag tror, att det också är viktigt att ha ett synsätt i form av vad kan vi göra för flyktingar? Vad kan vi göra mer för dem, än att bara ta emot dem till Sverige? Vad kan du och jag göra för flyktingarna? Eller, som Kennedy sa, "fråga inte vad ditt land kan göra för dig, utan vad du kan göra för ditt land". Du och jag kan kanske inte ta bort rasismen från samhället. Du och jag kan kanske inte göra alla rasister till icke-rasister. Men, du och jag kan, om så inte annat, se på flyktingarna och möta deras blick. Vi kan le mot dem när de ler mot oss. Det kan vi göra. Det, och mycket annat. Mycket mycket. För man kan om man vill.