Om man inte räknar dom två finnarna i klassen som utlänningar så var det bara jag som var invandrare på serietecknarskolan. Alla hade sin egen stil och teknik. Vi lärde oss alla mycket av varandra. Vi hade ett stort klassrum och eleverna delade arbetsrum två och två. Den som jag delade arbetsrum med försvann redan på välkomstfesten. Under festen letade han hela tiden efter en korkskruv. Medan alla andra festade sprang han hit och dit med vinflaskan i handen. Inga andra manicker dög som vi andra försökte ge honom. När festen nästan var slut gick han ut med den envisa flaskan och kom inte tillbaka. Medan jag arbetade i mitt rum åt jag alltid mandariner. Alla mina arbeten luktade mandarin.

I huset som eleverna bodde i fanns en telefon som man kunde ringa i för en markering innan det bröts. Man fick inte ringa utomlands. Men det gjorde jag flera gånger. Samtalet bröts efter 5 sekunder och då ringde jag om igen, om igen... Orsaken var inte okunnighet utan brist på pengar.

En flyktingförläggning och en simhall fanns nära skolan. En gång satt jag med klor i ögon och hår i simhallens cafeteria och drack te. Då träffade jag tre asylsökande landsmän. Vi blev snabbt vänner. Jag visade dem skolan för att pigga upp dem. Där ritade jag karikatyrer av två av dem. Den tredje var redan en karikatyr. När de såg att jag hade två röriga skrivbord, ett hemma och ett i skolan med många pågående projekt, då trodde de att jag var en viktig person. De bad mig om hjälp, kanske kunde jag hjälpa till med att ordna fram uppehållstillstånd. När jag förklarade att jag bara var en vanlig människa, blev han som var lik en karikatyr sur på mig.

Första gången jag hörde att vi skulle rita av en modell, tänkte jag automatiskt på en frejdig kvinna. Men när jag kom i klassrummet såg jag en man på podiet. Jag fick veta att han hette Alfonso och var indian från Peru. Han var liten och inte blyg. När jobbet var färdigt klev han ner från podiet och gick naken omkring och diskuterade glatt med eleverna. Vi hade kvinnliga modeller också. En av dem glömmer jag aldrig. Hon var inte så erfaren. Ingen klagade på hennes pornografiska ställningar, fast hon inte kunde stå still. Innan vi hade avslutat teckningarna intog hon en ny pose, eftersom hon inte kunde hålla ut. Men Alfonso var mycket duktig. Han stod som en mässingsstaty. Han hade bara en enda nackdel: Hans känslor syntes på hans icke omskärda del av kroppen. När han var ledsen tvingades vi att rita en skrynklig slak figur. När han var glad tog det längre tid med vissa detaljer. Det svåraste för oss var när han hade blandade känslor. Då använde vi mycket suddgummi och gjorde av med mycket papper.

Alla elever hade nycklar till skolan. Man kunde komma till skolan när som helst. En gång mitt i natten var jag i mitt arbetsrum på skolan. Plötsligt knackade någon på fönstret. När jag drog isär gardinerna och öppnade fönstret, hoppade min karikatyrliknande landsman in genom fönstret som en gasell och sa: Du ritade av de två andra, men inte mig! Gör bara inte min näsa för stor!

Efter cirka 10 minuter knackade det på dörren till mitt arbetsrum. Några dagar tidigare hade skolans filmkamera blivit stulen. P.g.a. detta var det inte bra om någon såg honom där mitt i natten. Jag kastade ut min landsman genom fönstret och öppnade dörren. Det var securitasvakten: Larmet har gått, har du kanske öppnat fönstret? Jag funderade en stund och fabricerade en liten nödlögn: Jo, jag jobbade lite med oljefärg, så jag behövde en nypa frisk luft." Han gick mot fönstret och fick syn på gyttjiga fotspår på fönsterbrädan. Jag kallsvettades men han brydde sig inte om den detaljen. När jag gick hem la jag märke till två av mina klasskamrater som lutade sina pannor mot fönsterrutorna och tittade efter mig.

Nästa dag skakades skolan av två dåliga nyheter. Skolans mikrougn hade också blivit stulen och elevhemmet hade fått en telefonräkning på 25.000 kr. Någon måste ringa utomlands hela tiden. Alla elever måste lägga ihop och betala räkningen, sa rektorn.

Alla elever blev väldigt ledsna och lite arga också. Det mesta pekade på mig. Jag kunde inte se dem i ögonen. Jag kände mig som en figur på en sida i en tecknad serie, som en talanglös tecknare hade gjort. En figur som förlorar lite av sitt självförtroende för varje ruta. En figur som inte är sig riktigt lik i varje ruta. En figur vars pratbubblor exploderade som ballonger innan de har blivit fulla av ord. Jag förlorade min aptit och kunde inte ens äta de goda mandarinerna.

Jag var inte oskyldig vad det gällde telefonen. Men ändå, 25.000 kr var för mycket. Okej, jag skulle bekänna mitt brott. Kanske skulle de flesta då i alla fall lita på mig, att jag inte hade stulit kameran och mikron. Jag samlade hela mitt mod och gick mot rektorns rum. Jag ville inte möta någon i korridoren. När jag kom till rektorns dörr försvann mitt mod och jag sprang tillbaka. Det var som att springa i fel riktning i en rulltrappa. Jag kom inte fram till mitt rum, fast det var alldeles intill.

Varje dag låste jag in mig på mitt arbetsrum. Dagarna gick. En dag hörde jag skrikande elever i korridoren. Jag öppnade dörren sakta och försiktigt som man öppnar dörren till ett gammalt och fuktigt tempel. Alla var glada. Jag spet-sade öronen för att höra vad de sa. En av grabbarna sa med ett skratt i rösten: Det var fel på datorn, den skrev en nolla för mycket. Teleräkningen är bara på 2.500 kr.

Efter några timmar fick vi den andra goda nyheten: Tjuven hade gripits. Huset hade varit en snickeriverkstad innan den blev skola. Då hade en man jobbat där, som sen behållit nycklarna. Han hade stulit sakerna. När han hade för-sökt filma folk på gatan, tog polisen honom.

Jag återfick mitt goda humör och gick till affären och köpte några kilo mandariner. Innan jag gick till mitt arbetsrum delade jag några mandariner med mina klasskamrater. De tyckte också de var goda.