I mitt och mina invandrade kollegors namn vill jag tacka Immigrantinstitutet för årets kulturpris.Vi är stolta och glada över att vårt arbete uppmärksammas på detta vis. Men vi vill inte se oss som invandrare, - Vi är musiker. Musik är ett språk som man förstår i hela världen och som förenar, inte segregerar människor.

Var och en av oss representerar en mängd resurser som strålar samman för att åstadkomma en helhet. Man kan se en orkester som ett litet samhälle i ett nötskal.

Jag känner mig hedrad att få ta emot årets kulturpris som ett tecken för den upp-skattningen av det värde, som invandrade musiker tillfört det svenska musiklivet.

Ofta får jag frågan "varför lämnade du Berlin, den klassiska musikens högborg?". Svaret är en lång historia - kortfattad: Efter min barndom i krigets Berlin med bombnätter och hot under många år fick min kon-sertupplevelse med Berlins Philharmoniker under Wilhelm Furtwängler i den gamla Philharmonien gigantiska dimensioner. Min mamma hade ett abonnemang och jag fick följa men henne många gånger. Pengarna räckte bara till en plats längst bak bakom en pelare, men musiken trollade bort kriget och ångesten för en stund.

Mitt mål i livet var klart: Jag ville tillhöra den Philharmoniska orkestern. Att det satt bara män i orkestern störde mig inte. När jag var 13 spelade jag kammarmusik med medlemmar ur Philharmonikerna och det verkade inte vara några problem. Den gamla Phil-harmonien förstördes i en bombattack 1943 och orkestern fortsatte konserterna i ett bio-palats i Berlin-Steglitz. Genom mina kammarmusikvänner fick jag tillträde till repetitionerna.

Ofta var det Furtwänglers unge assistent Sergiu Celibidache som tog över. Musiker satt i överrockar. Det var kallt. Efter utbildningen på MOZARTEUM i Saltzburg och mästarklassen Tibor Varga i Detmold jagade jag runt som solist i Europa.

Men detta var inte mitt liv, det kändes ensamt. Och drömmen om en plats i en topporkester var kvar.

Efter några år som konsertmästare i mindre orkestrar sökte jag till Berlin Philharmoniker och fick följande svar: "Tyvärr måste vi meddela, att damer fortfarande inte anställs i Berlin Philharmoniker. Men jag ville inte se mig som dam, jag är musiker! I Berlin 1968, i studentrevoltens år, var jag beredd att gå på barrikaderna för kvinnors rätt till arbete.

I REPUBLIKANSKA KLUBBEN, träff för unga samhällsförnyare och revolutionärer sa dom: "Va, du vill ha jobb i Philharmoniker? Dom skall vi avskaffa snabbt, det är borgerlig musik."

Inte bara som kvinna utan som musiker kände jag mig utstött i min hemstad Berlin.

En musiker frågade mig "varför har du inte lärt dig ett kvinnligt yrke?". En japansk konsertmästare undrade "varför gifter du dig inte rikt?" Han visste att jag var gift med en fattig författare.

Och min man, författare, filosof och do-cent på filmakademien tyckte att barn skall uppfostras kollektivt, att klassisk musik var museal och att jag skulle satsa på happening och performance. Jag satt i en rävsax.

I denna situation bestämde jag mig att söka jobb utomlands. Valet blev mellan Johannesburg och Göteborg. Det var otänkbart för mig att min son skulle växa upp i apartheidens Sydafrika, och så blev det Göteborg.

Jag kom till Sverige sommaren 1969 med min 7-årige son och min 270-åriga fiol och med en stor kärlek till musiken i mitt hjärta.

Efter provspel för Göteborgs Symfoniker fick jag erbjudande till att bli stämledare för andra fiolstämman.

Den kändes som paradiset: jag som kvin-na fick arbeta och försörja mig med mitt yrke i ett demokratiskt land.

Jag ville göra allt för det landet som gav mig en chans. Som berlinare är jag begåvad med en orubblig optimism och självförtroende, men snart fick jag veta att inte alla delade min entusiasm. "Du skall väl inte öva på din fritid" hette det. Jag lärde mig vad jantelagen betyder och att "lagom är bäst."

Då var det kammarmusiken som skapade kontakten och gemensamma intressen. Vi har genom vårt yrke tillgång till en outtömlig skatt av kammarmusik i olika grupperingar, det är bara att plocka ur guldgruvan.

Jag tänkte: Får jag inte vara med i Berlin Philharmonikerna, så får jag åtminstone försöka bidra med allt jag kan för att Göteborgs Symfoniker blir lika bra, eller nästan lika bra som Berlin Philharmonikerna. Jag är stolt och tacksam för att varit med i orkesterns otroliga utveckling och framgångar under de senaste 20 åren. Jag fick lära känna och älska den nordiska musiken. Våra grammofoninspelningar av Sibelius, Stenhammar, Nielsen, Grieg m.fl. gjorde att jag lärde kän-na denna musik på djupet.

Jämfört med vår prestation både här hemma och ute i världen uppmärksammas vi sällan som individer. Som orkester är vi världsberömda men som individer är vi anonyma.

Under 1800-talet växte symfoniorkestern och därmed dirigentens makt och auktoritet. Med upplösning av auktoritära strukturer efter andra världskriget ändrades också atti-tyder och relationer mellan musiker och diri-gent. Orkestermusikerns roll har förändrats i grunden under de senaste decennierna. Med högre krav har den sociala statusen stigit.

Att behärska ett instrument kräver en lång utbildning. Varenda musiker har stor erfarenhet och kunskap, inlevelse i musiken och samspel. Vi har blivit medskapande.

Jag vill än en gång tacka Immigrantinstitutet för att ha satt vårt arbete i fokus med att välja en orkestermusiker för att ta emot årets kulturpris. Jag är rörd och glad.

Mitt budskap: Ta vara på alla mänskliga resurser som finns i vårt land, framför allt hos unga människor, till allas glädje och välstånd.