Lars-Erik Hansen

Sedan invandrarutredningens slutbetänkande 1974/75 har ett begrepp figurerat i debatter, i litteratur och i politiken: det mångkulturella samhället. I invandrarut-redningens slutbetänkande står att läsa något om bakgrunden till detta: det är vik-tigt att "samhället aktivt stöder invandrarnas arbete för att upprätthålla och utveckla den kultur som de fört med sig hit" och detta skall ses "som ett värdefullt inslag i det svenska samhället, som berikar och inspirerar vår egen kulturella utveckling".

Ännu större tyngd fick dessa yrkanden i 1976-års regeringsform där man uttrycker sin bestämda vilja: Etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur och sam-fundsliv bör främjas. Hädanefter skulle termen "det mångkulturella samhället" bli det officiella begreppet. Tidigare hade detta begrepp figurerat sparsamt. Tomas Hammarberg och Per Wästberg skrev i en Expressenartikel, den 4 augusti 1967, att invandringen "berika det svenska samhället" och "förvandla Sverige till ett mångkultursamhälle". Detta var ett undantag, men kom med åren bli alltmer vanligt. Boktitlar som handlar om invandrarfrågor fick t ex namn som "Det mångkulturella Sverige".

Det finns ingen särskild svensk kultur, skapad av svenskar utan påverkan från andra länders kultur. All kultur bygger på kommunikation och tradition, vilket betyder att man (kulturskaparen) tar vissa intryck och påverkas, också över nationsgränserna. Detta innebär att jag ifrågasätter användningen av begreppet mångkulturellt samhälle när det används för att beskriva de senaste decenniernas förändring av det svenska samhället till följd av immigrationen. I denna studie kommer jag alltså ifrågasätta begreppets användning, men dessförinnan ger jag en kort kulturhistorisk tillbakablick.

Kultur är här i första hand KONST (måleri, grafik/teckning, skulptur/bildhuggar-konst och arkitektur), LITTERATUR (epik, lyrik och dramatik), musik, teater/ film (regi och skådespeleri), balett/dans; också konsthantverk hör dit.

Låt oss ta "svensk konst"! Den har genomgående präglats av de olika (tidstypiska) stilepokerna (i kronologisk ordning): Renässans, barock, rokoko, nyklassicism, romantik, borgerlig idyll ("Biedermeyer"), realism, naturalism, nyromantik/ nationalromantik, symbolism, jugend/art noveau, expressionism, surrealism, funktionalism (nya saklighetens klassicism och realism), konkretism, socialrealism, postmodernism.

De äldre epokerna varade relativt län-ge, därefter blev de allt kortare. Renässans och barock uppstod i Italien under stark påverkan från den klassiska grekiska och romerska konsten och nådde Sverige via Franskrike och Tyskland.

Rokoko uppstod i Frankrike under 1700-talet och dominerade konsten i Europa under hela detta sekel - fram till franska revolutionen, då nyklassicismen fick fart under intryck av antika förebilder (de franska revolutionärerna såg sig ju som arvtagare till den romerska republiken). Rokokon inspirerades något av kinesisk konst.

Romantiken föddes som en reaktion mot den förnuftsbetonade och kalla nyklassicismen, tidigast i England, senare i Tyskland och därefter i Frankrike, varifrån den sedan kom till Sverige (liksom till andra europeiska småstater). Borgerlig idyll var en senare variant av romantiken.

Realismen kom som en reaktion mot den alltför sentimentala (känslosamma) romantiken med sina ofta patetiska gester och uttryck som kunde uppfattas som falsk och även deklamatorisk, ofta alltför sub-jektiv och självömkande. Realismen uppstod ungefär samtidigt i Frankrike och England, något senare i Tyskland och i bl a Sverige.

Naturalismen var en skärpning i fråga om närgången detaljskildring, ofta med ett socialt patos för de fattiga och betryckta. Naturalismen uppstod i Frankrike, varifrån den nådde Sverige (t ex Strindberg inom litteraturen, Carl Eldh inom bildhuggarkonsten. Se t ex Elds staty av Strindberg som den nakne titanen i Tegnérlunden!

Nyromantiken och nationalromantiken var främst en tysk företeelse från det senare 1800-talet och kom som en häftig reaktion mot naturalismen (Heidenstam är en framträdande representant för denna riktning - han kallade naturalismen för "skomakarrealism", som han ansåg vara fantasilös, tråkig och petig, "ett rotande i avfall och skräp" - inom arkitekturen är t ex Nordiska Museet ett typiskt exempel - den ser ju ut som en Rhenborg och har ingen som helst "nationell" anknytning till Sverige.)

På 1890-talet föddes symbolismen samtidigt i England, Frankrike och Österrike (Wien) och är i flera avseenden ett medvetet dekadensfenomen, ofta estetiskt raffinerad - i Sverige var symbolismen inte så rikt företrädd som i tex Finland och Norge.

Jugent (tysk benämning) och art nouveau (fransk) mötte vi i Sverige främst inom arkitektur oh heminredning (möbelstilar m m). I viss mening kan man säga att de s k Konstnärsförbundarna är en blandning av nyromantiker och jugend.

Sedan kom - främst inspirerande från Paris men även från Berlin efter första världskriget - expressionismen och alla de andra ismerna i rask följd efter varandra som återspeglingar av det hetsiga, moderna storstadssamhället: modernismen är född och den är alltmer "internationell". De stora europeiska kulturländerna, Italien, Frankrike, England och Tyskland/ Österrike kan i viss mån göra anspråk på att äga en nationell konst - men även detta är en smula felaktigt.

Renässans och barock är otvivelaktikt ita-lienska "skapelser", det var där, i Italien, som dessa betydelsefulla stilepoker upp-stod, och det var italienska konstnärer som skapade de mest fullödiga verken (i renässansstil och barockstil). Men renässansen och barocken var påverkade av antika gre-kiska förebilder, i varje fall inte helt originella. Och vad skall man kalla de svenska barockmästarna? Är de "italienare", är de-ras verk uttryck för "italiensk konst"?

Rokokon i sin luftiga, graciösa och eleganta stil är ett typiskt uttryck för 1700-talets franska aristokrati, med inslag av fransk högborgerlighet. Rokokons konst-verk, särskilt inom målarkonst, arkitektur och möbelkonst, kan otvivelaktigt sägas vara "fransk konst" - men å andra sidan är rokokon också ett uttryck för en mycket speciell epok, ett tidsskede, som kördes över under franska revolutionen och aldrig återkom. Kan man då idag ens säga att rokokon är "nationellt fransk", när tiderna så starkt har förändrats och med dem de nationella egenheterna? För övrigt var rokokon socialt en överklassföreteelse, inte representativ för franska folket - eller nationen - i dess helhet.

Det är vid närmare eftertanke ganska uppenbart att inte ens de stora kulturländerna har någon nationell konst i egentlig mening, d v s i bestående mening, per-manent, utan endast en konst som uttrycker växlande tidsbetonande drag i olika so-ciala klasser med mer eller mindre nationella särdrag.

Och ju längre fram vi går i tiden, desto mer förflackas och utplånas de nationella särdragen i konsten liksom i andra kultur-yttringar, även om vi hos genierna möter personliga egenarter, som i sin tur kan reflektera något speciellt i den "egna" folkkaraktären liksom i det egna landskapet och ljuset...

Många av våra främsta konstnärer i äldre tid var inkallade utlänningar, importerade av hovet eller rika adelsmän.

Den förste - och en av de största - "svenske" skulptören var Bernt Notke (1440-1517), som var tysk, från Lübeck, där han var verksam som både målare och skulptör. Notke kallades till Sverige 1484 av Sten Sture d ä. I Stockholm utförde han sitt - och ett av Sveriges - främsta verk, skulpturgruppen Sankt Göran och draken, som finns att beskåda i Stockholms storkyrka och en kopia därav på backen i hör-net av Österlånggatan och Köpmangatan (i Gamla stan). Notke har också utfört porträttbysten av Karl Knutsson.

Den svenska stormaktstidens två främsta arkitekter av högsta internationella klass var fransmannen Jean de la Vallé (1620-1696) som skapat bl a Riddarhuset, Bondeska och Wrangelska palatsen och Karlbergs slott jämte Katarina kyrka (nyligen nedbrunnet men på väg att återuppbyggas i sitt ursprungliga skick) och Hedvig Eleonora kyrka (vid Östermalms torg) i Stockholm, och tysken Nicodemus Tessin (1615-1681) som bl a byggt (ritat) Drottningholms slott (där vår kungafamilj bor numera), Eriksbergs slott, Sjö slott och Bååtska palatset, Gamla Riksbanken i Stockholm och Kalmar domkyrka. Hans son, Nicodemus Tessin d y räknas som den svenska stormaktstidens mest betydande konstnärspersonlighet, han studerade i Rom 1673-1678 och i Paris 1678-1680 och ansluter sig i sina verk till italiensk barock och fransk klassicism. Hans främsta verk är Stockholms slott.

I konsthistorien betecknas vanligen den gustavianska epoken (uppkallad efter Gustav III) och den gustavianska stilen (inom möbel- och konsthantverk), en para-fras på Louis Seize, den franska stilen un- der Ludvig XVI (den konung som sedan skulle halshuggas, giljotineras, under fran-ska revolutionens skräckvälde) som den kanske mest lysande epoken i svensk konst - denna gustavianska epok är starkt influerad av samtida fransk konst (delvis också av engelsk), så t ex den främste målaren Alexander Roslin (född 1718 i Malmö, död 1793 i Paris där han hade levt i många år, gift med en fransyska). Roslin, som var en av samtidens yppersta porträttmålare, har utfört en rad briljanta porträtt av Gustav III och hans bröder liksom av bl a ledande svenska adelsmän och borgare, utmärkta av raffinerad stoffkänsla och personkaraktäristik. (Se hans verk på bl a Nationalmuseet).

Carl Fredrik von Breda (1759-1818), en annan av den gustavianska epokens stora målare, studerade i London 1787-1796 och tog starka intryck av samtida engelska mästare som Reynolds och Gainsborough. Som kolorist och porträttör förebådar Breda romantiken i Sverige - men, som sagt, under påverkan från samtida engelska mästare.

Om vi vänder oss till (den svenska) litteraturen under denna tid, den gustavianska, kommer man i första hand att tänka på Carl Mikael Bellman liksom på de mer akademiskt skolade Johan Henrik Kell-gren, Gustaf Leopold och skaldinnan Anna Maria Lenngren, möjligen även den mångsidigt begåvade Gudmund Jöran Adlerbeth (1751-1818), som var både skald och poli-tiker. 1778 blev han Gustav III:s hand- sekreterare och var 1809-1815 statsråd - utmärkte sig bl a genom sina ypperliga översättningar av klassisk diktning, Vergilius, Horatius m fl.

Den mest "levande" av alla dessa gustavianska författare (som läses och sjunges än i dag) är ju Bellman (som för övrigt härstammade från tysk släkt) - och Bell-man är, trots sin personliga originalitet, starkt inspirerad av Bibeln (som han gjort parodier på), klassiska myter (grekiska-romerska) och av den samtida lätta franska rokokostil, den sensuella, det graciösa och skenbart tillfälligt improvisatoriska. Bell-man, som kallats "den svenska nationalskalden" (därför att han är så populär och har överlevt sin tid), har ju skildrat sin samtids Stockholm och dess avsigkomna (socialt och ekonomiskt deklasserade och utstötta) människor i sin egen umgänges-krets med en strålande humor, realism och stark melankoli. Men detta är inget spe-ciellt svenskt nationallynne - man möter detsamma i andra (europeiska) länders diktning, hos Villon i 1400-talets Paris, hos Bellmans samtida, den skotske balladdiktaren Robert Burns, hos bl a vissa fran-ska romanförfattare på 1930- 40- och 50-talen som Gabriel Chevallier och Marcel Aymé, hos den tysk-judiske 1800-talsskalden och kåsören Heinrich Heine (1797-1856) liksom senare i Sverige hos skalder som Fröding och Nils Ferlin. Bellmans lynne och känslostämningar är allmänmänskliga, inte nationellt fixerade till den svenska nationen; men hans konstnärliga genialitet och egenart är hans, något personligt, inte något nationellt.

Sveriges främste skulptör, Johan To-bias Sergel (1740-1814), som också var en briljant tecknare, var född i Stockholm av tyska föräldrar (och hade följaktligen inte "en droppe svenskt blod"). Han tog intryck av den klassiska bildhuggarkonsten, delvis av barockens mästare. Sergels mest kända staty är statyn av Gustav III på Skeppsbron (framför Slottsbacken) med en pose som Apollo, skaldekonstens fader.

Apropå Arvfurstens palats, en av Stockholms vackraste byggnader, så är det visserligen ritat och uppfört av en svensk arkitekt, Erik Palmstedt (1741-1803), som dock vid studier i Paris och Rom var helt påverkad av fransk rokoko och nyklas-sicism. Men huvudingångens dekorationer i sengustaviansk stil som är utförda av Louis Masreliez (1748-1810), målare och rumsdekoratör, professor och sedermera direktör för Konstakademien. Han var son till skulptören Adrien Masreliez, som var inkallad fransk konstnär.

Först senare, på 1800-talet, får vi i Sve-rige "svenska" konstnärer (målare skulp-törer och arkitekter) i större omfattning, främst tack vare den av Gustav III (systerson till Fredrik II av Preussen) instiftade Kgl Konstakademien, t ex en skulptör som Johan Peter Molin (1814-1873), som ut-fört Karl XII:s staty i Kungsträdgården, "Molins fontän" (också i Kungsträdgården) och Bältesspännarna (strax väster om Nationalmuseeum) och John Börjeson (1835-1910), som utfört bl a den magnifika ryttarstatyn av Karl X Gustav på Stortorget i Malmö, statyerna över Stenbeck i Helsingborg och Erik Gustaf Geijer i Upp-sala samt den kända skulpturen "Fången viking".

Forskare brottas ofta med begrepp. Här har jag drivit tesen att Sverige alltid varit mångkulturellt, varvid detta begrepp inte på ett tillfredsställande sett beskriver vad som händer och har hänt i Sverige som följd av efterkrigstidens invandring. I "Invandrarpolitiska kommittéens" slutbetänkande utrycks just denna oro över bris-ten på enhetliga definitioner. På ett sätt kan man ändå tala om att Sverige blivit mer mångkulturellt - kulturen har i allt större utsträckning blivit hela folkets tillgång, också invandrarkulturen, men kulturens internationalisering och standardisering, delvis till följd av de förbättrade kommunikationerna, är inget unikt för kontakten mellan "svensk" och "invandrar"kultur. Det beskriver inte heller den komplexitet som invandringen medför - här rör det sig inte bara om kultur! Det rör sig lika mycket om språk och religion. Det skulle sålunda ligga nära till hands att an-vända begreppet "mångetniskt samhälle", men detta begrepp kan leda till en olycklig segregering och en cementering av etniska grupper. Etnicitet är inget statiskt tillstånd, den förändras - folk byter språk, byter religion och deras kulturella preferenser förändras.

Arnstberg, Karl-Olof "Kultur och kulturva-riation" i: Blandsverige, red. Åke Daun & Billy Ehn, 1988.

Ålund, Alexandra, Skyddsmurar 1985.