Världen krymper
Caroline Runesdotter
- Det 21:a århundradet har redan börjat, förklarade Thomas Hylland Eriksen, när han gästade Bok & Biblioteksmässan i Göteborg i slutet av oktober. Egentligen skulle han berätta om globaliseringen och varför "världen krymper", det var rubriken på hans föredrag. Thomas Hylland Eriksen är professor i socialantropologi på Oslo Universitet och författare till bl.a. Etnicitet och nationalism som givits ut på svenska i år. Han är en kontroversiell person. Thomas Hylland Eriksen har t.ex. hävdat att etnisk segregation i storstäder som Oslo och Göteborg inte är ett problem i sig, problemet är istället bristen på resurser i de områden där invandrarna bor och bristen på kontaktytor mellan majoritet och minoritet. På Bokmässan började han med att ifrågasätta vad vi menade med ordet globalisering.
- Globalisering används idag som ett mantra som vi använder för att visa att vi hänger med i tiden. Det har fått så många betydelser att det i det närmaste är obrukbart i vetenskapliga sammanhang. Globalisering kan betyda transnationellt kapital i tredje världen. Det kan användas för att beteckna global finanshandel. Det kan också vara synonymt med internationell migration.
Men världen krymper och förhållandet mellan tid och rum förändras, det är något vi alla märker. Thomas Hylland Eriksen går ett steg längre. Han hävdar att 21:a århundradet redan har börjat och att det började redan 1991. Det var då kalla kriget var slut, Internet började sitt segertåg över världen och Jugoslaviens upplösning inleddes.
Kalla krigets slut gjorde att vi fick ersätta den enkla världsbild som gällt sedan andra världskrigets slut med en ny mycket mer förvirrande och komplex världsbild. Den enkla polariseringen mellan öst och väst, mellan trygghet och frihet, gällde inte längre. Samtidigt inleddes en kommunikativ revolution när internet fick sin lavin-artade spridning.
Rummet förändrades och avstånden blev relativa. Vi kan vara uppkopplade mot databaser i USA eller kommunicera med andra sidan jorden, samtidigt som nära platser blir alltmer avlägsna - relativt sett. Den nationella nivån, håller den på att bli irrelevant? Det är här Jugoslaviens upplösning kommer in som en mottendens, för den markerar samtidigt identitetspolitikens återvändande.
Samtidigt med globaliseringen som bidrar till att avstånden blir relativa har vi fått en intensiv jakt efter rötter och särskilt stark är den tendensen hos dem som befinner sig i utkanten av sin kultur. Det är ingen tillfällighet att de iranska ledarna kom från Paris, efter många år i exil. Eller att de postkoloniala författarna varit studenter i Europa, eller att det muslimska intellektuella centret ligger i England, eller att
¼ exemplen är många. De som befinner sig i utkanten får arbeta extra hårt för sin kulturella identitet och identitetspolitiken är uttryck för ett behov att återvinna kontrollen över tillvaron.Det vi ställs inför är ett val mellan pluralism och etnisk resning, ett val där lokal kultur konfronteras med universella rättigheter. Men ändå, hävdar Thomas Hylland Eriksen, så påminner debatten i muslimska länder om debatten här. Och många av de frågor som rör kulturers värde och universella rättigheter är samma debatt som pågick för snart tvåhundra år sedan, med sin början i upplysningstiden.
Världen krymper, avstånden relativiseras och mitt i all denna förändring finns behovet att hitta hem, att få kontroll och stärka sin identitet. Hur löser vi konflikten?
Kanske som Hylland Eriksen rekommenderar; genom att utveckla och bejaka våra identiteter som bygger mer på olikheter än på likheter.
Hylland Eriksen berättar att när kosmopoliten Salman Rushdie fick frågan om var han hade sina rötter tittade han på sina ben och fällde några bevingade ord:
- Vad har jag under mina ben? Jag har fötter - inte rötter.