Brandkatastrofen på Hisingen har utlöst många reaktioner. En som väckt förvåning och förstämning är aggressiviteten hos många av de sörjande av icke svenskt ursprung. De anklagar polis, räddningstjänst och politiker för att inte ha gjort tillräckligt i räddningsarbetet och att strunta i dem.

Psykologiska förklaringar har givits till reaktionen: Sorgen föder aggressivitet. En bakomliggande orsak är dock den allmänna frustration som många i de etniska grupperna känner. Och den har reella orsaker. De släpps inte in i det svenska samhället, de får inte jobb, de får inte bo var de vill, de diskrimineras.

Deras försök att bygga religiösa helgedomar, till exempel moskéer, förhalas och förhindras. Men framförallt upplever de att de inte respekteras som individuella människor. När de inte drabbas av öppen diskriminering möts de ändå med likgiltighet. Årets val gav syn för sägen.

Många som lever i ett så massivt utanförskap tolkar allt som kommer från det etablerade samhället som utslag av en negativ inställning och segregering. Hatet är ibland närmast oresonlig. Vi - de etablerade - kan sätta oss på våra höga hästar och döma ut reaktionerna som okunniga och primitiva. Men vi kan inte förneka den existerande diskrimineringen och segregeringen, inte heller upplevelsen av utanförskap.

Vad gör människor som inte blir respekterade? Barn som inte blir sedda? Människor som förnekas sitt värde i ett samhälle har inget till övers för det. Marginaliserade människor känner ingen lojalitet med det samhälle som marginaliseras dem. I Sverige finns nu en generation av ungdomar ur etniska grupper som lever skilda från majoritetsbefolkningen. Do bor segregerat, de går i skola med andra ungdomar ur de etniska grupperna. De får inga jobb. De vägras ofta inträde på krogar. Mauricio Rojas har i sin bok med den talande titeln Sverige oälskade barn visar att de inte efterfrågas och inte deltar i samhällsarbetet.

Än har vi inte sett de fulla effekterna av denna utestängning. Än kan låsningen brytas. Men lyckas inte det kan vi se fram emot ett samhälle i kris och konflikt.

Individuellt kan utanförskapet ta sig uttryck i drogmissbruk och passivitet eller i kriminalitet och våld. De oroligheter som vi ibland annat sett exempel på i Hammarkullen är bara krusningar på ytan mot vad som kan väntas.

För att förhindra det måste vi agera nu. Det går inte som en ledande politiker i Göteborg i åratal uttalat att han inte vet vad han ska göra.

Katastrofer utlöser olika känslor, engagemang och handlingar. Vi har fått se många exempel på hängivenhet och genuint deltagande. Men vi har också sett utslag av motsatt slag.

Vid varje katastrof tenderar grupper och enskilda med aparta åsikter och syften att agera. I vanliga fall kan vi bedöma vad som är äkta med känsla och seriöst handlande. Men nu tycks personer och grupper ha kunnat framföra mycket udda budskap utan att bli ifrågasatta.

Kloka och medkännande imamer och andra representanter för etniska grupper har tröstat och hjälpt. Men personer med andra syften än att stödja de sörjande har dykt upp och kunnat föra ut udda budskap utan att bli ifrågasatta.

Också denna typ av yttringar är ett bevis på utanförskapet och klyftan mellan samhällets representanter och de nya svenskarna. Etablissemanget saknar kunskap om och kontakt med andra de etniska invånarna, särskilt de muslimska, och kan därför inte bedöma vem de möter.

Både kunskap och kontaktvägar finns. Göteborgs politiker och förvaltningar har med något undantag inte intresserat sig. Nu i krisen efter katastrofen har dock kontakter tagits med nyckelpersoner ur de etniska grupperna.

En sorts referensgrupp har bildats. Det är bra men får inte stanna vid en akut krisgrupp. Politiker och etablerade organisationer måste arbeta långsiktigt med att ge utrymme för de etniska grupperna. Samverkan måste ske på de nya svenskarnas villkor.

Det är ett långsiktigt och mödosamt samarbete som måste byggas upp av båda parter. Det kräver en öppen attityd och respekt. Det uppifrån kommande myndighetsperspektivet måste undvikas.

Låt det alltså inte stanna vid vackra ord och tillfälliga åtgärder. Vi måste i grunden förändra samhället så att det hälsar den unga generationen av nya svenskar välkomna att arbeta efter sina förutsättningar och att på egna villkor bidra till samhällets utveckling. Det förutsätter att vi accepterar och respekterar att Sverige består av många etniska grupper. Så länge delar av majoritetsbefolkningen och åtskilliga politiker inte gör det, hjälper inga Ungdomens hus eller akuta insatser.

Insikten om segregationens existens och effekter måste färga all planering i samhället, i skolan, av vården, i stadsplanering, av arbetsmarknads- och kulturpolitik och debatten om det framtida Sverige.

Kanske kan olyckan åtminstone leda till att de nya etniska grupperna ser att det finns en äkta medkänsla bland svenskarna och att dessa får upp ögonen för segregationens följder.

F d chef för invandrarförvaltningen i Göteborg