Fallet Pinochet

Caroline Runesdotter

Ska den chilenske ex-diktatorn Pinochet hinnas upp av rättvisan? Ska andra diktatorer som begått brott mot mänskligheten kunna dömas?

Maktpolitiska hänsyn vägs mot mänskliga rättigheter och ibland kan argumenten verka märkliga. Skulle Pinochet ha begått brotten som statschef kan han inte dömas. Ibland är det svårt att förstå logiken, men en sak har vi i alla fall fått klart för oss: det finns direkta oförenligheter mellan nationell lagstiftning och universell lag om brott mot mänskligheten.

Det har gått femtio år sedan Nurnberg-rättegångarna efter andra världskrigets slut. Det var anledningen till att bokförlaget Ordfront i samband med Bok- och Biblioteksmässan bjöd in en panel för att diskutera vad som hänt med internationell lag och mänskliga rättigheter sedan dess. Ämnet blev högaktuellt genom frågan om Pinochets eventuella utlämnande till Spanien. Och som om det inte räckte, kunde vi även följa utvecklingen på nära håll genom alla de exilchilenare som demonstrerade utanför mässbyggnaderna - vid spanska konsulatet - för att uttrycka sitt stöd för den spanska regeringen.

Benjamin Ferenz amerikansk soldat i andra världskriget och en av åklagarna i Nurnbergrättegångarna medverkade nu vid paneldebatten. Han poängterade gång på gång framstegen som han kunde se med sitt långa tidsperspektiv, när vi andra kanske mest såg bakslagen. Tidigare hade

rättsuppgörelser efter krig varit en nationell angelägenhet.

Nurnbergrättegångarna blev unika i det avseendet att det var segermakterna som tog över rättsuppgörelsen. För första gången sammanföll maktpolitik med mänskliga rättigheter. I ett annat avseende var också rättegångarna unika: det var första gången man på allvar tog upp individens ansvar. Brott mot internationell lag begås av människor, inte av abstraktioner.

I Nurnbergrättegångarna dömdes politiker till döden för att ha fattat politiska beslut och höga militärer för att de utfört dem. Det gick inte längre att hänvisa till att man lydde order, slogs det fast i rättegångarna: "The fact that a person acted persuant to order of his government or of a superior does not relieve him from responsibility under international law provided a moral choice was in fact possible to him."

I rättegången dömdes såväl de höga politiker som de som sett till att de utfördes. Det individuella ansvar som utkrävdes i Nurnbergrättegångarna hade kunnat vara början på en ny utveckling där meniga soldater ständigt skulle konsultera sitt eget samvete. Något som i lika hög grad skulle gälla deras överordnade. Nu kom istället kalla kriget emellan och därmed andra principer.

Samma år som Nurnbergrättegångarna hölls upprättades konventionen om förebyggande och bestraffning av folkmord och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Enligt konventionen är folkmord, vare sig det förövas i fredstid eller krigstid, ett brott enligt folkrätten. De länder som antagit konventionen är också förpliktade att förebygga och bestraffa folkmord. I fördragstexten sägs uttryckligen att de som är ansvariga ska bestraffas vare sig de är grundlagsenligt ansvariga styresmän, ämbets- och tjänstemän eller enskilda per-soner. Det allmänna fördraget om mänskliga rättigheter antogs 10 december 1948 och dokumentet i sin helhet är oerhört omfattande. En deklaration är inte juridiskt bindande på samma sätt som en konvention. I deklarationen om mänskliga rättigheter står inte hur brott ska beivras och ett annat problem är om brott kan vara en anledning att inskränka staters nationella suveränitet. Deklarationen är alltså inte juridiskt bindande, däremot har internationella konventioner för att värna mänskliga rättigheter tillkommit senare, en av dem är Europakonventionen som antogs av medlemmarna i Europarådet 1950.

Wilhelm Agrell, medverkande i panelen tillika författare till boken De omänskliga rättigheterna - Bokslut över en FN-deklaration, uppehöll sig vid de tillkortakommanden som historien efter Nurnbergrättegångarna visar upp. Under kalla kriget var det kärnvapenhotet som dominerade. Allt ställdes i relation till detta; folkmord var illa men kärnvapenkrig ännu värre och krigsförbrytelser var acceptabla så länge krigen var begränsade. Kalla kriget fick till följd att arbetet med att få mänskliga rättigheter till en allmängiltig lag över nationerna stannade av.

Det är först på 1990-talet som nya försök har gjorts att tillämpa internationell lag om mänskliga rättigheter för att kom-ma åt krigsförbrytelser i Rwanda och Bos-nien. Men, menar Agrell, det är små försök och avspeglar en begränsad politisk vilja att skipa rättvisa efter krigsförbrytelser. I historiens ljus är Nurnbergrättegångarna fortfarande unika.

Ove Bring, professor i folkrätt, bekräftade Agrells bild av händelseutvecklingen under kalla kriget. När internationell jurisdiktion gäller har i princip alla stater plikt att gripa en som förbrutit sig mot lagarna. Fortfarande lär det dröja innan de universella lagarna fått den tillämpningen, men möjligheten finns redan idag. Och utvecklingen gör det allt svårare för diktatorer och exdiktatorer. Varken Baby Doc, självutnämnd livstidspresident på Haiti eller Jean Bedel Bokassa, kejsare från Centralafrikanska Republiken, kunde lyfta sina pengar i Frankrike. De fick inte ta ut pengar de stulit från sitt folk på franska banker. Och förre bosnienserbiske överbefälhavaren Ratko Mladic, efterlyst för förbrytelser i Bosnien, lär inte sova på samma plats två nätter i rad, av rädsla för att bli gripen och ställd inför rätta.

I fallet Pinochet har den internationella rättvisan tagit ytterligare ett steg. Impunity, som tillämpats i Chile som ett villkor från militärdiktaturen för att lämna över makten till en folkvald regering, kan inte accepteras internationellt. Men fortfarande är det långt ifrån självklart att Pinochet kommer ställas inför rätta. Lagarna finns som kan fälla honom, men frågan är om det räcker.