Edward Said ska inte uttalas som imperfekt av engelskans Edward says, "Edward säger". Fonetiskt påminner hans efternamn mer om arabiskans "sahib" med vilket in-diska tjanare så ofta under senare år tilltalar sina europeiska herrar - i anglosaxiska filmer och TV-serier om det brittiska im-periets förlorade värld (En färd till Indien, Juvelen i kronan, m fl).

När den indisk-engelske författaren Salman Rushdie nagelfor denna fiktiva Orient-excess i en artikel, hänvisade han till Edward Saids bok Orientalism, där det klargörs att "syftet med sådana falska por-trätt är att moraliskt, kulturellt och konstnärligt rättfärdiga imperialismen och dess underliggande ideologi, den kaukasiska rasens överlägsenhet gentemot asiaterna."

För även om hans familjenamn inte bör förstås som engelska, talar Edward Said, och tack vare hans kunskap om "sahibs" såväl arabiska grundbetydelse som dess kolonialiserade innebörd, är han i stånd att tala om de avgrunder som öppnar sig mel-lan västerländskt och österländskt, anglo-saxiskt och arabiskt, herre och tjänare, när ordet uttalas. Och det är inte Sahib Edward, imperiebyggaren, som talar, utan Edward Said, exilikern, kluven in i namnet.

Edward William Said blev amerikansk medborgare 1962, och litteraturprofessor vid Columbia-universitetet i New York för tjugo år sedan. Men han föddes i Jerusalem 1935 av palestinska föraldrar, och växte upp där och i Kairo.

Exilens "predikament" har i grunden präglat Saids verk och hur han ser på sitt arbete som forskare och sin upppift som intellektuell. Doktorsavhandlingen (1964) skrev han om Józef Konrad Korzeniowski - eller Joseph Conrad, som denne kallade sig i sin engelska exil.

1978-81 gav Edward Said ut tre böcker som behandlar "det moderna förhållandet mellan islams värld, araberna och Orienten å ena sidan, och västvärlden, Frankrike, Storbritannien och särskilt USA å den andra": Orientalism, The Question of Pa-lestine och Covering Islam.

Saids litteraturhistoriska intresse fokuserar framför allt tre områden: 1700-talslittera-turens utopiska systematiker och motsägelsefulla publicister som Vico och Swift, 1900-talsförfattare med problematisk nationell och språklig tillhörighet som Josef Conrad och Franz Fanon, tänkare av skiftande slag: från Lukacs till Dewda, från Adorno till Foucault, från Freud till Deleuze - men lästa i ett bestämt kritiskt syfte, vilket antyds av titlarna på hans centrala verk: Beginnings: Intention and method (1975), dess teoretiska fortsättning The World, the Text, and the Critic (1983), och den av honom redigerade antologin, Literature and Society (1979).

Det är emellertid omöjligt att skilja Edward Saids "allmänkulturella" och "po-litiska" författarskap från hans "vetenskapliga" och "kritiska" - även om många rös-ter har höjts för att han, som anständig humanist, borde göra det, och trots att den intellektuella arbetsdelningen också i USA motverkar sådana gränsöverskridningar.

Men tack vare (eller "på grund av" för exilikerns öde är ju, som Said påpekar, självförvållat) sin livshistoria, sin andliga nyfikenhet och moraliska mod, kan Edward Said anlägga ett dubbelt perspektiv, "kontrapunktiskt" orientaliskt och occidentaliskt, på historien, kulturen, litteraturen -- vilka därigenom omöjligen kan förbli substantiv i bestämd form singularis: den europeiska kulturhistorien upplyser och blir upplyst av, skapar och skapas av den arabiska kulturens historia - och andra kulturers samtidiga och heterogena existens.

Det är som om själva exiltillvaron gjort Edward Said principiellt öppen för historisk och teoretisk spekulation, utan tillgång till nationella, ideologiska eller andra fördomar, och plågsamt medveten om att den kritiska verksamheten ständigt är utsatt för risken att blanda samman maktens legitimeringssträvanden med sina "egna" krav på "vetenskaplighet" eller föreställningar om "kompetensomradets gränser".

Därför är det ingen paradox att Edward Said, i en och samma text, kan stödja sig både på en bildad borgerlig humanist av Erich Auerbachs kolossala och numera utdöda slag och på en genial anarkistisk antihumanist som Michel Foucault, och vara i verkligt behov av både den förres universalhistoriska sensibilitet och den senares uppsprättningar av kunskapens sammanvävning med makten - utan att vare sig, som eklektikern, se bort ifrån den förres problematiska "humanism" eller den senares lika problematiska "antihistorism", eller, som den schizoide epigonen, vara en eftersägare till dem båda. För Said är den liberala humanismen och den kontext- och historielösa "textualismen" två sidor av samma sak, nämligen bortträngningen av Den Andre, som på den globala nivån är eurocentrismens bannstråle mot asiaten, afrikanen, latinamerikanen...

I "Reflexioner om exil" sammanstrålar, tycks det mig, hela Saids liv och verk: där ekar palestinierns skri av smärta ur exilen, där argumenterar den välorienterade vänsterintellektuelle amerikanen; där ropar ett bevarat textfragment från 1100-talet om exilperspektivets paradoxa-la välsignelser till de oräkneliga flykting-berättelser som aldrig kommer att skrivas; där skymtar pakistanska poeter i exil, som Faiz Ahmad Faiz, bredvid "konstnärliga" exiliker som James Joyce; där möter Conrads berättelse "Amy Foster", som Said analyserade i sin första bok, dialektiken mellan nationalism och exil, som han spårade i böckerna kring 1980, och den inlevande diskussionen av Auerbach, som han för i sin senaste bok.

Så våxer Saids reflektioner kring exilen till något större än till en framställning av hur "de andra" har det: gästerna, invandrarna, främlingarna, utbölingarna, svartskallarna.... I Edward Saids böcker blir exilen på samma gång allas vår belägenhet och en möjlighet att i grunden förändra denna.