Ett barn utsätts för ödet, språködet. Det kan växa upp med ett språk, rikt eller nödtorftigt. Det kan växa upp i en familj med två eller fler språk. Det kan flyttas till olika språk-områden och så tvingas anpassa sig. Alla dessa former på barnets språkväg kan ske negativt och positivt, och det också oberoende av föräldrarnas inställning eller språkförmåga.
Själv har jag som barn flyttats till olika språkområden; engelskan, franskan växte upp runt omkring min svenska, ett språk ingen människa kände till där jag kom med mina föräldrar i internationella jobb. Jag kommer intensivt ihåg hur, i all instängdhet och skrämsel, det var klart för mig att jag inte fick klaga för jag var priviligerad bland alla in- och utvandrare i denna efterkrigstid. Jag såg dem runtomkring mig och också i min nya skola. Jag blev väl medveten om att i jämförelse med andra hade min utflyttning inte orsakats av fördrivning, fångläger, ut-bombning eller hunger. Dessutom hade jag en mor som brydde sig om, såg och övade, och köpte lättlästa sagoböcker på det främ-mande språket med många bilder, för att göra övningarna lättare, och jag kom i en skola där jag på ett vänligt välkomnande sätt fick smeknamnet `notre petite suèdoiseA - vår lilla svenska. Jag hörde i den skolan inte ett ont ord om att jag teg så mycket, var tyst och, förklämd för att jag inte förstod eller kunde uttrycka mig. Jag ansågs i den skolan inte som ett `problemA. Först långt senare har jag förstått vilken betydelse detta positiva välkomnande hade för hela min framtid.
Så blev jag som barn trespråkig. Och hade blivit medveten om att ord och språk tillhör något av det bästa människan har i livet. Som ung begav jag mig sedan med berått mod till en ny språkerövring; jag satte bo i Tyskland. Nog var jag rädd för mycket i det nya landet ännu så ärrat efter nazismen och krigskatastroferna. Men jag var lättsint nog att inte ägna en tanke på vad det nya SPRÅKET skulle ha för betydelse!! Djup betydelse för mig, för min växande familj, för mitt liv med människorna omkring mig och förståelse för deras levnadssätt. Jag tänkte inte på det tyska språket som något oövervinnligt, som något skrämmande - utan som en ännu inte gjord upptäckt.
Barndomens svårigheter med att bryta sig in i ett nytt språk, hålla fast vid det gamla, tänka andra saker de andra inte kunde förstå, hade ofta givit mig smärtsamma upplevelser av hur det känns att vara utanför. Men de måste ha gett mig en styrka. För jag hade inte stelnat av förskräckelse, utan också fått känna känslan av befriande äventyr: Att få bygga broar, få chans att erövra mer, få nya vänner utanför den givna kretsen och genom dem få nya världar att lära känna. Men så hade jag inte heller blivit behandlad som ett `problemA för de andra och för mig själv under läroåren.
I mitt nya hemland tog jag därför upp kampen för de flerspråkigas rätt till Upp-värdering. När jag kom var det 14 miljoner flyktingar, mest kvinnor och barn, som sökte sig nya hem i Västtyskland. Vi bodde i ett flyktingsområde och jag fick uppleva hur avskärmade och nedvärderade dessa, som hade tvingats lämna allt de hade, blev för sina konstiga dialekters skull som så tydligt bevisade att de inte `hörde tillA fastän de - för mina öron - talade felfri tyska. Senare växte mina barn upp i skolor som fylldes av barn från olika länder. Arbetsplatserna likaså. Först kom italienarna, spanjorerna, jugosla-verna, portugiserna, sedan från allt mer främ-mande länder. När jag såg ett barn hånat av andra, eller bara jag hörde någon skoja om någon annans uttal eller språksvårigheter, då blev jag automatiskt dessa människors för-svarare inför den inhemska föräldragruppen, lärargruppen, lekgruppen, granngruppen, arbetsgänget. Jag kände mig tvungen att ta till orda, jag som fått orden. Vad är empati om inte känslan att leva sig in i en annan människa. Och det leder till att ta parti för denna människa. Runt omkring mig var man, de enspråkiga, oaktsamma i sina omdö-men om de inflyttade.
Vad dessa enspråkiga har så svårt att förstå är inte bara hur det känns i strupen att inte kunna formulera orden, inte kunna göra sig förstådd. Men vad de än mer sällan förstår är vilka stora rikedomar de tvåspråkiga bär inom sig: De kan jämföra inom två tanke-världar. De kan förstå olika ståndpunkter och talesätt. De har lärt sig respekten för ord och för deras användning. På något sätt har de förstått bättre än de enspråkiga att språk gör allt möjligt eller omöjligt. Att allt som kan tänkas och ibland sägas är en fråga om ord på något språk. Och att det finns mycket mer ord i tankarna än i de orden som kommer ut. Jag är också övertygad om att de är mer med-vetna om att man kan tänka sig så mycket i ord, som inte alls alltid håller sig till de upptrampade stigarna, utan är mycket friare, mer skapande. Medvetenheten om ordens och språkets betydelse blir djupare när man kan mer än ett, det är jag övertygad om.
Därför blir jag också inombords arg när jag möter vuxna enspråkiga som fått under-visning i främmande språk (till skänks s.a.s.) samtidigt som de vägrar att göra sig mödan att läsa en bok på det främmande språket. Eller när jag hör talas om invandrarnas språk som `problemA. Fast det i vår tid är så mycket normalare att komma från ett annat språkområde än det var då jag var barn, så tycks den enspråkiga befolkningen ha missat mycket av det berikande i dessa möten. Problemen i skolan och omgivningen tycks alltid vara de barn som försöker lära sig det nya språket i en rasande fart. Inte tycks de sökas hos de lärare, föräldrar, omgivning och deras barn som sitter tryggt och instängda i sin enspråkighet! Och som tror att språk bara skiljer. Är det inte deras instängdhet som är problemet?
Ses man som `problemA så börjar snart hämningarna, olusten, demotiveringen. Man söker sig till de egna, man sluter sig, känner sig nerdvärderad och ovälkommen.
Jag tror alla tvåspråkiga i ett land undrar, tyst eller högt, varför deras erfarenheter och egenskaper inte ses som en BERIKELSE, som kompetens, som eftersträvansvärda. Sär-skilt nu när vi alla talar om det mångkultu-rella samhället.
Varför har vi i det rika privilegierade Västeuropa utvecklat denna kulturfientlig-het? Jag har bott i Indien, i Nigeria, i Sri Lanka, jag har upplevt att det är självklart att man bor i en stad, i en kommun med många språk; att det är normalt att även fattiga - utan skolbildning - talar flera språk. Vår grannpojke i Indien, vars far var järnvägskonduktör, kunde sitt `modersmålA Gujerati, talade Bengali där de bott en tid, och nu Urdu i Delhi, och ville just börja fortsättningsskolan som fordrade engelska. Fyra språk och lika många alfabet kunde denne 9-års pojken. Och hans läsokunniga mor kunde 3 språk, men inget alfabet! Vad som är normalt i så stora delar av världen klarar inte vi som är materiellt så mycket rikare.
Och så gör vi sådana oerhörda problem av allt, med alla möjliga följder; dåliga betyg, språklärare i schemastrid med de andra, förlorade chanser, segregeringsproblem, an-ställningsskepsis, marginalisering, och upp-ammar stora mindervärdeskänslor hos de som växer upp hos oss så och som då ofta blir klassade som ett underskikt. Och vi blir rädda och vet inte hur vi ska klara av en-skilda som till följd värjer sig våldsamt.
Hur kan man få de enspråkiga lära sig förstå att de tvåspråkiga kan mer än de an-dra? Att de har större möjligheter att förstå saker och värderingar på olika sätt, att de kan tänka i fler dimensioner, att deras hjär-nor är mer vältränade? Den allmänna opi-nionen, och medierna inte minst, vill fortsätta att se problemen hos de andra. Att se dessa människor som defizitära, bristfälliga, som om något fattas hos dem, något livsviktigt. Vår kultur är inte inställd på att ta vara på rikedomen. Och så låter vi nya barn ur generationer brytas ner av det mönster som uppstått.
Tre små exempel på svensk enrikting (jag skulle kunna ta tyska exempel, men vill hålla mig till konferensprogrammets ramar):
Det finska språket har svenskar i gemen alltid ansett oöverkommligt, det kommer jag ihåg från min barndom, och det finner jag bekräftat som vuxen. Men inte ens den i Fin-land skapade svenskspråkiga litteraturen och diskussionen har införlivats särskilt mycket i den svenska läsningen och debatten (undan-tag finns förstås - men hade jag inte hemma lärt mig lite om att Zacharias Topelius verk-ligen kom från Finland, många andra och inte minst Edith Södergran också, så tror jag att det skulle ha gått mig förbi, som om de kom från `landet som inte finnsA.)
När jag gick i folkskolan i Stockholm under kriget var vi tvungna att i fjärde klass läsa två böcker på norska och två på danska för att få godkänt modersmålbetyg. Precis som vi måste ta simborgarmärket för att få gymnastikbetyget. Jag har hört att denna hjälp att öppna portarna till den nordiska läsförmågan har avskaffats? Hur kan vuxna människor vara så, ja, så inskränkta att de stryker detta lilla steg ut ur den trånga natio-nalismen? När språknärheten är så given.
När jag själv började skriva böcker på mitt modersmål svenskan, i Sverige, så gick det upp för mig att `utlänningarA varken får begära bibliotekspenning eller översättnings-stöd från Svenska Institutet. Svaret från bäg-ge ställena var: Man måste vara av svensk nationalitet. Att skriva på sitt modersmål svenska var inte nog. Tanklöst nationalistiskt stängde dessa institutioner inte bara ut oss andra som är födda i Sverige och skriver på svenska, utan också de finlandssvenska för-fattarna. Detta förfarande gick helt emot EU-reglerna, och nu först har man därför ändrat på reglerna, inte av inre insikt.
Mitt facit: Vi får aldrig acceptera de ensprå-kigas instängda dominans. Även de som genom svåra flyttningsår har två språk som inte är helt förankrade, har MER än de enspråkiga. De har igenom sin flyttning från det ena språkområdet till det andra erfarenheter som är kulturellt viktiga för oss alla. Och de har en stark längtan efter gemensamhet. De vet att ord förbinder. Jag hoppas att allt fler förstår att dessa människor inte får anses som svagare, de får inte anses vara bristfälliga, deras starka sidor som de enspråkiga inte har tillgång till måste komma i focus. Då blir den inhemska kulturen levande! Så har det varit igenom historien.
Som läsaren märker, talar jag här inte om klasstillhörighet. Den finns, precis som köns-tillhörighet, eller andra grupptillhörigheter som präglas av vår härkomst. Och dessa präglar vår syn och tankevärld, våra värdesystem och fördomar. Men jag vill här ställa upp tesen, att vi flerspråkiga som levat, varit tvugna att leva, i olika världar, språkvärldar, tankevärldar, begreppsvärldar, har större möjlighet att se barriärerna vår egen härkomst ställt upp, än de som bara har sin fasta borg, sitt enda utkikshål. Egenskapen att kunna genomskåda att klass och könstillhö-righet färgar språket för maktens skull är nog vidare spridd bland de som upplevt vitt bre-
dare perspektiv än hos de enspråkiga. Min tes som jag också började med lyder:
De enspråkiga ser det som skiljer,
de tvåspråkiga ser det som förenar.
Kaj Fölster är tysk socialpolitiker
och svensk författare