Jean-Claude Hussais

På tunnelbanan i Akalla kliver jag på för att åka in till stan. Jag har lust att känna Stockholm på pulsen och bekanta mig med dess lilafärgade nätter. Inte ett ord i kväll om Halabja eller Sarajevo, eller Kosovo. Inte ett ord!

I Husby kliver två unga kvinnor i tjugoårsåldern på tåget. De är av utländskt ursprung, förmodligen kurder, eller kosovoalbaner. Vad vet jag! De tvekar en stund på sina platårskor innan de slår sig ner i mitt hörn av vagnen. Hon som befinner sig mitt emot mig bär en långklänning som i panik yr kring höfterna på henne. Hennes välsvarvade bens fräcka nakenhet rinner ut som en hel hink av vällust under takets inlagda neon. Den storm som bor i hennes lår plågar njutningsfullt livet ur det stackars tyget. Denna unga kvinna vill, som jag, spricka som en såpbubbla på en nattklubbs dansgolv i city. Hon tuggar febrilt på sin längtan, medan hennes väninna pifferar otåligt på tröskeln till den elektriska natten. Gång på gång kastar hon med sin svallande hårman och bönar tyst, som jag, om att tåget ska susa förbi stationerna.

I kväll ska vi äntligen få ta del av huvudstadens njutningar. Inte ett ord om Kosovo i kväll! Inte ett ord om mänsklighetens alla problem och bekymmer!

I Kista kommer det smolk i glädjebägaren. En Van Gogh kliver på, i alla fall en svensk. Han är nära fyrtioårsstrecket, med ett härjat ansikte, brinnande ögon och det vänstra örat blodigt. Han har en ömklig hund och ett ihärdigt men uppenbart harmlöst hat i koppel. Knappt har han sjunkit ner på ett säte inte långt ifrån de två kvinnorna, förrän han börjar sluka deras flagranta nakenhet med blicken. Precis som Van Gogh slukade den franska naturen och förhörde den om smärtans orubblighet, tycks svensken försjunka i betraktandet av dessa utmanande lår. Då och då höjer han blicken mot neonljuset och försöker hålla tillbaka lusten att skrika. Till slut står han inte ut längre och kliver av i Hallonbergen. Han sjunker ihop på en bänk för att älta sin förvirring. Han vill lyssna till ljudet av blodsdroppar som regnar ner över hans krage och stora ensamhet.

Den unga kvinnan låter sig på nytt svepas med av sina drömmar som avbrutits vid åsynen av allt blod. Hon kastar en medlidsam blick mot mannen eller, möjligen hunden. Vad vet jag!

Sedan är det en tjej som sätter sig på sätet bredvid. Hon kan vara tjugofem och ser ut som en nunna. En nunna som gått vilse i en stad av ligister. Minsann är det inte Rödluvan själv, på väg genom en skog av missförstånd! När jag ser på henne verkar hon vilja säga till mig: ?Förlåt broder, jag ville inte finnas till, men kan man vägra ta emot den gåva som är av Gud?? Hon tycks undra hur det kan komma sig att hennes byxor smiter åt så tätt kring benen. Hon förstår inte varför hennes elastiska t-shirt förvandlar hennes bröst till två så trinda rapphönor, ständigt beredda på flykt. I Näckrosen kliver hon med en nunnas steg ut på perrongen.

Jag kommer i stämning igen men i Solna Centrum väntar nya motgångar. Tre exjugoslaver, tror jag, äntrar tåget med fasta steg, nästan som gjutna i brons, eller som vandrande lik. De slår sig ner på sätet som den falska nunnan lämnat ledig. De rör sig sedan inte ur fläcken. Farfar, sonen och sonsonen iakttar fullkomlig tystnad. På sina långa magra ben håller farfar en tom bur. Buren fascinerar den lille pojken med utstående öron. Vid Västra Skogen, Stadshagen och Fridhemsplan fortsätter människor att strömma in i vagnen, men jag ser inte dem. Min blick slingrar sig i smyg in i buren tillsammans med pojkens fåglar. Under hela återstoden av resan lever min blick bakom det tunna burgallret istället, med andra fåglar.

I tunnlarna med sina skiljeväggar sönderrispade av graffiti blandas hjulens skärande ljud på ett märkligt sätt med dova och avlägsna knallar på vår väg in mot city. På T-centralen slår en kraftig lukt av krut upp mot stationsväggarna. Den blåa linjen mellan Akalla och Kungsträdgården är en märklig konvoj för transport av frustration i höga doser.

I Gamla stan, efter att ha druckit tre öl på en nattklubb, glömmer jag allt. Jag struntar i Halabja, i hela Kosovo. Jag struntar i svenskens stympade öra eller de utstående brosklappar som satt på den lille bosniern eller serben eller kosovoalbanien eller vad det nu var. Lämna mig bara i fred! Jag är trött på att folk spärrar vägen för mig med sitt ältande om mänsklighetens olyckor. Låt mig vara i fred från och med nu!

I baren har en kvinna som skulle ha kunnat vara min mor börjat intressera sig för mig. Stockholms ljuslila nätter tillhör oss, inte sant?

Översatt från franska: Jan Henrik Swahn