Av Krysztof Laczak

"Integrationen" är en lång inlärningsprocess som påverkar landets alla invånare och omfattar både majoriteten och alla minoriteter, oavsett ursprunget och kulturella tillhörighet. Processen handlar om anpassning till det nya samhället som håller på att uppstå till följd av industrisamhällets pågående avveckling. Industrialismen har varit tätt förknippad med den etniskt homogena nationella staten och dess institutioner. Det postindustriella IT-samhället kännetecknas bl. a. av invånarnas differentierade ursprung. Landets alla invånare måste lära sig att leva och umgås i det nya samhället.

Idag är Sverige sämst bland alla utvecklade länder när det gäller det nya samhällets integration. Fortfarande dominerar här ett otidsenligt nationalistiskt tänkande som förknippar individens samhällspotential med dennes grupptillhörighet. Infödda svenskar som idag kontrollerar landets alla institutioner favoriserar sina landsmän i alla samhällssituationer - när man konkurrerar om arbete, boende och nöje - och konsekvent utestänger och nedvärderar människor som har annorlunda namn, som har annorlunda uttal eller ser annorlunda ut.

Detta leder till att "invandraren", oavsett sina kvalifikationer, formella meriter och utbildningsnivå, är oftast chanslös mot vilken "svensk" som helst. Man kan endast få ett sådant arbete som ingen "svensk" vill ha, bo i sådana områden där inga "svenskar" vill bosätta sig och får roa sig i sådana lokaler som inga "svenskar" besöker.

Arbetsmarknaden är tudelad - med helt normala jobbtillfällen för "svenskar" och mycket begränsade för "invandrare", som endast får tillträde till sådana jobb - tunga, ohälsosamma, okvalificerade och dåligt betalda - där det inte finns några arbetssökande "svenskar". "Svenskar" och "invandrare" arbetar därför i olika branscher och brukar inneha helt skilda befattningar, även om de råkar befinna sig på en och samma arbetsplats. Arbetsmarknaden är segregerad.

Även arbetslösheten fördelas mycket olika. En tredjedel av alla "invandrare" har förlorat sina jobb under 90-talet. Sverige hamnar idag på sista plats bland EU-länder, när det gäller utomeuropeiska "invandrares" ställning på arbetsmarknaden. Många EU-länder, som genomgår liknande omvandling från etniskt homogent industrisamhälle till det multietniska IT-samhället, visar upp en dubbelt så hög arbetslöshet bland utomeuropéerna än generellt, men i Sverige är skillnaden mer än fyrdubbel. I Sverige var i genomsnitt 27 procent av de utomeuropeiska "invandrare" arbetslösa under 1998. För svenska medborgare var motsvarande siffra 6 procent.

Samtidigt är boendesegregationen värre här än i jämförbara länder. Andelen "invandrare" i de fattiga förortsområdena är högre i Sverige än i andra OECD-länder, likaså kvoten mellan andelen "invandrare" som bor i fattiga respektive andra bostadsområden. I det avseende är den etniska segregeringen hårdare i Sverige än i t ex Frankrike och Storbritannien.

Det svenska IT-samhället är idag integrationens raka motsats - det präglas av desintegration och segregation.

Attityder och fördomar

Man måste först bromsa desintegrationstrenderna innan integrationen blir möjligt. Först måste man medvetandegöra attityderna för att kunna förändra dem.

Inom socialpsykologi definieras attityder som varaktiga känslobetonade omdömen av människor, objekt, situationer eller andra aspekter av verkligheten. Attityder definierar sociala grupper, hjälper oss etablera våra sociala identiteter samt styr vårt tänkande och beteende. En negativ attityd mot ex. en etnisk grupp brukar bottna i negativa stereotyper (d v s negativa uppfattningar), yttra sig i fördomar (negativa känslor) och leda till diskriminering (negativt agerande). Fördomar är kollektiva föreställningar som nedvärderar grupper eller individer för att upphöja självkänsla hos sin egen grupp. De bygger på stereotyper, d v s förenklade uppfattningar om andra grupper vilka också anses gälla individuella gruppmedlemmar. Fördomar åsyftar alltid vidmakthållande av status quo i samhället.

Alldeles för många beslutsfattare i landet - särskilt arbetsgivare samt personalchefer, rekryterare och arbetsförmedlare, verkar lida av vanföreställningar angående "invandrarens" arbetskapacitet och samhällspotential. Man verkar fortfarande uppfatta mänsklighetens historia som en kvalitativ förändringsprocess mot ökande civilisation - från det enkla till det komplexa, från det grova till det förfinade, från mörker till upplysning, från det primitiva till det civiliserade. Sådant evolutionistiskt tänkande ifrågasätts sällan i landet. Dessutom accepteras det i gemen en "moderniseringsteori". Denna säger att för att uppnå ekonomisk och social välfärd måste de "underutvecklade" länderna och deras folk förändra sina traditionella institutioner, normer och värderingar och anpassa sig till den västerländska modellen av marknadsekonomi, urbanisering, industriell produktion och politisk och annan byråkrati. Den västerländska kulturen och det västerländska samhällskicket betraktas som högsta formen av utveckling. Andra kultur-, samhälls- och religionsformer mätts efter västerländsk måttstock och i regel betraktas som primitiva, vidskepliga, outvecklade och osofistikerade. Därför uppstår det en negativ mytbildning kring människor från "främmande kulturer". Denna uppfattning om andra kulturer som lägre och sämre är en modern myt som har mycket av den styrka och fyller många av dem funktioner som de religiösa myterna i många samhällen av tradition har haft och har fyllt.

"Invandrarnas" svårigheter i landet diskuteras oftast med referens till "invandrarnas" kultur som påstås göra det svårt för "dem" att finna sig till rätta i den svenska omgivningen. Bland svenskarna lever det fortfarande en outtalad attityd, som innebär att det är "invandrarna" som är särskilt kulturbundna, som i sitt beteende styrs mer eller mindre av irrationella trosföreställningar och traditioner. Svenskarna betraktar sig däremot själva som "moderna". De tillhör "det moderna, urbaniserade industrisamhället" och har i just den mening egentligen ingen särskild kultur annat än gamla festtraditioner, såsom midsommarfirande, som man håller vid liv av sentimentala skäl. Särskilt "moderna" är svenska värderingar, exempelvis demokrati, jämställdhet, rationalitet, fridsamhet. Man menar att andra länder så småningom kan eller bör ansluta sig till de värderingar som svenskar omfattar. Obenägenheten bland svenskarna att acceptera sig själva som bärare av någon specifik kultur är ett svenskt kulturdrag.

Man ser sig själv som representant för universell framsteg och utveckling och har svårt att se de egna tolkningarna och lösningarna som eventuell omsorg av de egna intressen. Förmodad objektivitet och rationalitet i samband med antaganden om de svenska lösningarnas "högre kvalitet" gör det ännu svårare att acceptera alternativa tolkningar och synvinklar. Man har även svårt att acceptera "invandrarnas" fysiska närvaro i sin omgivning, vare sig på arbetsplatsen, inom bostadsområdet eller i nöjeslokalen. "De" kan ju inte bidra med någonting positivt, därför att "de" är underlägsna, eller hur? Sådana attityder, som tyvärr är alldeles för vanliga, leder direkt till rasismens träsk.

Främlingsfienlighet och rasism Det är föga produktivt att försöka komma med egna, "hemsnickrade" begrepp och definitioner, när det inom ämnet etniska relationer finns en uppsjö av vedertagna, internationella vetenskapliga termer. "Främlingsfientligheten" bottnar inte i bristande kunskaper om "den andre" och botas inte genom ökade kunskaper som folk skaffar sig genom vardagliga kontakter med "de andra". Den som tror detta försöker egentligen damma av ett misslyckat amerikanskt begrepp från 1950-talet, kallad "kontakthypotesen", som stipulerade just detta. Idag vet man att folk ofta kommer ihop sig, när man tvingas till vardagliga kontakter på arbetsplatsen eller i bostadsområdet. En rad specifika villkor måste bli uppfyllda vid kontakter över etniska gränser, innan man kan börja tala om en lyckad integration. Myndigheternas institutionella stöd för förändring av negativa etniska attityder är en av de avgörande faktorerna.

"Rasismen" definieras idag som metoder och beteenden som den dominerande etniska gruppen använder för att åstadkomma samhällets uppdelning genom att systematiskt utestänga andra grupper (uppfattade som hot). Utestängning rättfärdigas genom speciella framställningar, där andra grupper stigmatiseras (med hänsyn till deras namn, hudfärg eller religionsutövning), i syfte att begränsa deras livschanser och konkurrenskraft. Begreppet "invandrare" eller "muslim" har tyvärr hunnit skaffa sig en distinkt negativ klang. Tidigare använde man sig av biologiska argument för att rättfärdiga olika gruppers skilda livsförutsättningar. Kritiken mot invandring och internationella migrationsprocesser, d v s mot själva IT-samhällets grunder, ersätter idag den gamla rasideologin.

Den moderna rasismen, som genomsyrar de flesta hittills etniskt homogena industrisamhällena, bottnar i rasialiserat tänkande, där "de andra" konstrueras som biologiskt självreproducerande sociala kollektiv med distinkt historia och en uppsättning unika särskiljande karakteristika som uppfattas som naturgivna och får funktionen att beteckna skillnader. Det som antas utgöra skillnader, utseendemässiga eller kulturella tecken, spår och markörer sätter så gränser till vad "den andre" kan bli.

Rasismen förekommer idag i olika skepnader. Institutionell rasism uppstår, när samhällsinstitutioner (t ex arbetsförmedlingen, rättsväsendet eller polisen) fungerar så att vissa etniska gruppers medborgerliga rättigheter och livschanser i praktiken begränsas. Dess konsekvenser brukar vara negativa även om aktörerna själva inte vill vara illvilliga. Kulturell rasism handlar om "invandrarnas" negativa framställning i media, böcker och i vardagliga språkuttryck. Mekanismen omfattar också nedvärdering av kulturella begrepp och evenemang. Individuell rasism uppstår när ideologi om samhällsmajoritetens förmenta överlägsenhet internaliseras av gruppens medlemmar och uttrycks i deras vardagliga attityder. Oftast förekommer den i symbolisk form. Den går ut på att istället för gamla negativa attityder till "invandrare", uttrycker man idag sin förtrytelse över att "dom" inte längre vill nöja sig med sin tilldelade plats inom samhällsordningen samt att "dom" verkar kränka samhällsmajoritetens protestantiska värderingar. Särskilt orolig är man när "invandrarna" inte verkar bry sig om samhällets ideologiska spelregler som betonar individualism, självtillit och belöning efter förtjänst, utan genomskådar dem och är villiga att acceptera välfärdsstatens olika bidrag och stödformer. Samtidigt motsätter man sig alla reformförsök som åsyftar förbättring av "invandrarnas" livssituation och lindring av deras strukturella utestängning.

Rasismen uppstår och bevaras därför att den tjänar samhällsmajoritetens faktiska intressen vid konkurrensen om samhällets begränsade resurser. Strukturella lösningar ser till att "invandrarnas" underordnade ställning bevaras, parallellt med att retoriken och ar gumenten för dess bevarande ändras över tid och rum. Ibland heter det att "de tar jobben", och ibland att "de är arbetsskygga". Oftast baseras moderna rasistiska attityder på mycket rationella överväganden och har föga samband med fördomar.

"Invandrarnas" systematiska, strukturella utestängning från samhället i Sverige orsakas inte av individuella psykologiska fenomen utan någon som helst koppling till sociala strukturer bakom etniska relationer i landet, som samhällsmajoriteten vill se det. Rasialiserat tänkande är mycket mer utbrett här, än man vill erkänna. "Invandrarnas" tragiska situation kan inte längre bortförklaras med hänvisning till deras förmenta språkliga eller utbildningsmässiga brister. Samhällsmajoriteten måste ändra sina negativa attityder och omvärdera sitt extrema evolutionistiska tänkande. Det finns inga andra lösningar, om man verkligen i Sverige vill åstadkomma det multikulturella IT-samhällets integration.

Texten är en resumé av en större uppsats med titeln Svenska attityder.