FÖRORD
Det finska språket är en del av det svenska kulturarvet och ett inhemskt språk i Sverige. Denna rapport har sin grund i ett regeringsuppdrag att se hur kommunerna fullföljer sitt ansvar för de finskspråkiga elevernas språkliga och kunskapsmässiga utveckling. Utvärde-ringen har utförts under en sammantagen tid av sex veckor mellan mars och juni 1997.
Enligt överenskommelser med Skolverket har jag koncentrerat mig på att skapa en över-gripande bild av läget beträffande tvåspråkig finsk-svensk undervisning i kommunernas grundskolor samt en fördjupning i några kommuners handlingsplaner och verksamheter. Jag har skickat en enkät som frågat efter förekomsten av tvåspråkig undervisning och tvåspråkiga (finsk-svenska) klasser samt andra eventuella arrangemang för de finskspråkiga eleverna. Utöver detta har jag per telefon kontaktat ett urval bestående av åtta kommuner för att få mer detaljerade uppgifter om planering, organisation och framtidsplaner.
BAKGRUND
Historisk tillbakablick
@
De e mitt, sa finn om Stockholm@Talesätt från 1600- talet
Sverige och Finland har en gemensam historia som sträcker sig minst tusen år tillbaka i tiden och Sverige och Finland har styrts under en gemensam regent fram till 1809 och finskan hade varit ett inhemskt språk i Sverige åtminstone sedan 1100- talet. Under Gustav Vasas tid organiserades riket och fick en fungerande administration och bl.a. ersattes latinet som kyrkospråk av både svenska och finska. Talesättet
@Det är mitt, sa finn om Stockholm@ myntades för att beskriva finnarnas position i Stockholm på 1600- talet. Finska förekom inte bara bland hantverkarna och bodbetjänterna utan även vid hovet på Stockholm slott där kunskap i finska uppfattades som betydelsefull. Attityderna gentemot den finskspråkiga befolkningens språkliga situation i Sverige har givetvis varierat över tid. Inte minst fennomanerna i Finland i slutet av 1800- talet uppfattades av den svenska regimen under Oscar II som ett potentiellt hot. En period av olika försök till att motarbeta det finska språket i Sverige uppstod. Bl.a. förbjöds finska som språk på rasterna i skolan - ett förbud som upphävdes på 50 -talet. I 1962 års läroplan infördes möjligheter att anordna finska som tillval i grundskolans högstadium på orter där finska talades. En betydelsefull faktor i sammanhanget har varit tvåspråkighetsforskningen som först lyfte fram faror (t.ex. halvspråkighetens faror) men sedermera har visat på fördelarna med tvåspråkighet. En uppluckring av bestämmelserna inleddes samtidigt som man beredde nya möjligheter till utbildning i finska.Historiskt kan vi alltså konstatera att finskan har varit ett inhemskt språk i minst åttahundra år även om språket inte har varit den makthavande klassens språk. Det finska språket har haft en undanskymd plats i samhällslivet och svenskan har underförstått varit nationalspråket och Sverige underförstått enspråkigt svenskt. Även i Finland var svenskan utbildningens, förvaltningens och domstolarnas språk ända fram till slutet av 1800-talet. Under ett officiellt besök i Finland år 1991 konstaterade Sveriges dåvarande statsminister Carl Bildt att
@Sverige skulle ha behov av en aktiv kulturbärande finsk befolkningsgrupp som i vår egen vardag kunde förmedla till oss det bästa i finskt samhällsliv samtidigt som den utvecklade sin egen sverigefinska identitet@ Bildt konstaterade även i samma tal att efterkrigstidens utvandringsvåg från Finland till Sverige måste ses i ljuset av dessa nära historiskt förankrade relationer.Regeringens intentioner
I regeringens skrivelse 1994/95:1 Finska språkets ställning i Sverige tar regeringen ställning för att det finska språket har särställning i det svenska samhället och att denna särställning bör beaktas på olika nivåer och sektorer i det svenska samhället. Regeringen deklarerar sin avsikt att införa en möjlighet att anordna tvåspråkig undervisning för finskspråkiga elever i hela grundskolan. Som skäl för sitt ställningstagande anger regeringen att det finska språket är en del av det svenska kulturarvet och ett inhemskt språk i Sverige.
Skolan sägs utgöra det viktigaste området för det finska språket och den sverigefinska kulturens ställning, och att regeringen ser framväxten av fristående sverigefinska skolor både som ett naturligt och värdefullt steg i den sverigefinska gruppens utveckling.. Man kan således se hur regeringen här uppmuntrar och vill bereda möjligheter för den sverigefinska befolkningen att aktivt utforma och utveckla sin sverigefinska identitet och kultur.
Regeringen bedömer också att det är angeläget att få en mer likvärdig behandling av frågor som rör det finska språket i hela landet, att myndigheter på alla nivåer måste vara medvetna och beakta finskans speciella ställning då beslut som rör de finsktalande skall fattas.
Ytterligare konstaterar man att information om finskans ställning och om de möjligheter som finns att ge finsktalande elever utbildning av hög kvalitet måste ges i högre utsträckning. Varje skolhuvudman måste ansvara för att information om de lokala möjligheterna sprids till alla berörda.
Att finska språket har en självklar historisk och kulturell förankring i Sverige och att det finska språket därför kan sägas ha en särställning i Sverige har officiellt bekräftats i och med regeringens skrivelse med påföljande utskottsutlåtande och riksdagsbeslut. Genom lagar och förordningar har man även reglerat kommunernas möjligheter och skyldigheter att tillgodose de finskspråkiga barnens språkliga och kunskapsmässiga utveckling.
I dag finns enligt skollagen följande möjligheter att anordna undervisning på finska
1. Finska som undervisningsspråk:
Tvåspråkig undervisning som sker på finska och svenska.
2. Finska som hemspråk
3. Finska som B- språk och tredje språk
UTVÄRDERINGSUPPDRAGET
Uppdragets karaktär och utformning
Denna utvärderingen har utförts under sammanlagt sex veckor våren 1997, och den har sin grund i regeringsuppdraget att se hur kommunerna fullföljer sitt ansvar för de finskspråkiga elevernas språkliga och kunskapsmässiga utveckling. Syftet har varit att skapa en översiktligt bild av förekomsten av tvåspråkig undervisning i grundskolan samt en fördjupning av några kommuners verksamheter och handlingsplaner. Till de 65 kommuner som 95/96 hade minst 50 elever som var berättigade till hemspråksundervisning i finska skickades en enkät och därefter kontaktades ansvariga personer i åtta av dessa kommuner per telefon för ytterligare information.
Centrala bakgrundsaspekter
Två frågor som mot bakgrunden av regeringens skrivelse 1994/95 är centrala och därför utgör viktiga referenspunkter i mitt arbete är bedömningen att det är angeläget att få en mer likvärdig behandling av frågor som rör det finska språket i hela landet, samt att myndigheter på alla nivåer måste vara medvetna och beakta finskans speciella ställning då beslut som rör de finsktalande skall fattas.
Vad likvärdighet innebär behandlas i Skolverkets rapport nr. 110 Likvärdighet - ett delat ansvar. Här skriver man bl.a. följande:
Utbildningens lika värde gäller i förhållande till dess uppgift att förbereda för vidare studier, medborgarskap och yrkesliv. I detta ligger att överföra ett bildningsinnehåll och ett kulturarv - värden, traditioner, språk och kunskaper - från en generation till nästa.
(Likvärdighet - ett delat ansvar. Skolverkets rapport nr. 110, 1996, s.109).
Likvärdighet handlar enligt rapporten i första hand om att erbjuda likvärdiga möjligheter kollektivt och att utbildningen varhelst den anordnas i landet skall erhålla samma samhälleliga värde. På individnivå kan detta i sin tur innebära olikartade erfarenheter och vägar. Eftersom finskan är ett inhemskt språk och historiskt förankrat i Sverige innebär undervisning på finska också ett sätt att överföra bildningsinnehåll och kulturarv från en generation till nästa.
Språklig utveckling och kunskapsmässig utveckling
När man talar om elevers språkliga utveckling kan denna knappast särskiljas från den kunskapsmässiga utvecklingen eftersom språket, modersmålet, handlar om något. Och språket är det centrala redskapet för både inlärningen och kommunikationen. I den mån man önskar göra en åtskillnad kan den språkliga utvecklingen sägas föregå och utgöra en förutsättning för den kunskapsmässiga utvecklingen.
För ett barn med finska som modersmål kan undervisning på svenska innebära en belastning som inte kan jämföras med undervisning på modersmålet. Att erhålla, skapa och delta i undervisning på det egna modersmålet ger en helt annan ingång till kunskapen samtidigt som man genom att lära sig på sitt eget modersmål kan engagera sig på ett mycket mer omfattande sätt än genom undervisning på ett främmande språk. Genom undervisning på det egna språket kan man använda sig av ett kommunikationsregister som vida sträcker sig utanför det som ett ordförråd på ett främmande språk handlar om. I den mån undervisningen sker på ett främmande språk måste man ofta tillägna sig dubbel kunskap: både fenomenet i sig och de begrepp och ord som är knutna till fenomenet. Detta kräver givetvis mer av eleven.
Undervisning i finska eller på finska?
Hemspråksundervisning betecknas som undervisning i det egna modersmålet. Termen hemspråk är en sammanfattning för modersmålsundervisningen för barn med invandrar- och flyktingbakgrund (Skolverkets rapport nr. 105, s.7). Hemspråksundervisningens betydelse lyfts oftast fram som ett sätt att indirekt stärka elevernas möjligheter att lära sig svenska och i den meningen kan man säga att hemspråksundervisningen ligger i linje med tanken om tvåspråkighet som grund för goda kunskaper i svenska.
Hemspråksundervisningen omfattar dels undervisningen i hemspråket som ämne och dels studiehandledning på hemspråket i ett eller flera andra ämnen. Undervisningen i hemspråket är frivillig medan studiehandledningen skall ges till sådana som behöver sådan hjälp. Enligt 1995 års grundskoleförordning kan undervisning i hemspråk anordnas enligt följande alternativ:
1. som språkval
2. som elevens val
3. inom ramen för skolans val
4. utanför timplanebunden tid
Termen hemspråk innebär underförstått att det är ett språk som brukas i hemmet i kontakten med åtminstone den ena av föräldrarna. För att vara berättigad till hemspråksundervisning som ämne krävs (enligt Skolverkets rapport nr. 105, s. 9) följande:
1. att det är en vårdnadshavares modersmål
2. elevens dagliga umgängesspråk
3. eleven har kunskaper i språket
4. att eleven behöver och önskar få sådan undervisning
De argument som förs fram för hemspråksundervisningen är att det stöder utvecklandet av den egna identiteten samtidigt som det stöder inlärningen i svenska och i andra ämnen. Samtidigt betonas i officiella dokument det finska språkets kulturbärande funktion. I den mån hemspråk undervisas som studiehandledning är syftet för det mesta direkt inriktat på de kunskapsmässiga aspekterna då handledningen innebär att man avser att stärka inlärningen och förståelsen på svenska och för den svenska undervisningen
Att få undervisning i det som benämns hemspråk som ämne innebär att undervisningen är inriktad på själva språket och den kultur som är knuten till språket. Fokuseringen sker på språket i sig, och finskan utgör själva målet med undervisningen. Om man däremot bedriver undervisning på finska ingår det i konceptet att man undervisar olika ämnen, men på finska i stället för något annat språk. Då är språket det kommunikationsmedel man använder sig av i fokuseringen på de skilda ämnesområden och frågor som behandlas i undervisningen. För elever med finska som modersmål, innebär det givetvis en stor skillnad om undervisningen bedrivs på det språk som är deras modersmål och det språk som man identifierar sig med än om det bedrivs på svenska som då utgör deras andra språk. Att kunna uttrycka sig med det egna modersmålets alla nyanser och språkliga rikedom ger mångsidigare erfarenheter och kommunikation och berikar därigenom även den sociala interaktionen mellan eleverna. Likaledes gäller för elever som har finska som dagligt umgängesspråk, även om svenska skulle vara deras första språk, att relationen till det finska språket blir en annan om undervisningen i exempelvis matematik bedrivs på finska. Då sker en samtidig läroprocess, man lär sig nya färdigheter och nya uttrycksformer samtidigt.
Att hemspråksundervisning leder till positiva resultat för elevernas språkliga och kunskapsmässiga utveckling visar bl.a. Margreth Hill, 1995. Hill betonar att de ungdomar som hon har undersökt framför allt betonar språket som förknippat med trygghet, självförtroende och egen identitet. Hon menar att hemspråksundervisningens fördelar ligger i att man kommer in i en
@god spiral@ av utveckling. hemspråksundervisningen är nödvändig på vägen mot tvåspråkighet, men den innebär också en möjlighet att vara sig själv i en miljö som inte kan uppfatta den del av personligheten som hör till en annan kultur. I de fall den goda spiralen har vänts har enligt Hill även hemspråksundervisningen avbrutits på lågstadiet.Tvåspråkigheten är ett utbildningsmål. Kommunerna har rätt anordna tvåspråkig undervisning. Undervisningen bedrivs i början övervägande på finska för att småningom bli allt mer svenskspråkig. I början av 70-talet inrättades finska sk. hemspråksklasser på låg- och mellanstadiet i många kommuner runtom i Sverige. Enligt uppgifter från Skolverket har det som mest funnits ca. 400 hemspråksklasser som haft som syfte att eleverna skulle uppnå aktiv tvåspråkighet. År 1989/90 fanns det 293 hemspråksklasser. En viktig utgångspunkt var att kraven på färdigheter i svenska inte fick sättas lägre än vad som i övrigt gällde för invandrarbarns undervisning.
Till skillnad från hemspråksundervisning innebär tvåspråkig undervisning däremot möjligheter att få undervisning på modersmålet.
En förståelse av vad det innebär att vara tvåspråkig handlar om insikter i hur man genom att kunna kommunicera på två språk inte bara får tillgång till flera möten och erfarenhetsvärldar utan även genom att lära sig att växla perspektiv kan se hur samma fenomen kan betraktas och benämnas ur olika perspektiv. Tvåspråkighet handlar därmed inte enbart om att lära sig fungera på två språk utan har även fördelar som s.a.s. sträcker sig utanför detta. Mest talar man om betydelsen av funktionell tvåspråkighet, men det finns anledning att även syfta till en attitydmässig tvåspråkighet där eleverna identifierar sig själva som tvåspråkiga men även av andra identifieras som infödda talare av två språk.
Forskning om tvåspråkighet visar entydigt på den positiva betydelsen av att få tvåspråkig undervisning. Utvecklingen av det egna modersmålet stärker den egna språkliga utvecklingen och identiteten. Även skolprestationerna blir bättre då man stärker tvåspråkigheten. I en rapport om utbildning och undervisning på främmande språk skriver Åke Viberg att forskningsresultaten i dagens läge entydigt visar att det är övervägande positivt för barn att bli undervisade till funktionell tvåspråkighet. Resultaten från Vibergs forskningsgenomgång ger vid handen att undervisning som ger utrymme för tvåspråkighet och tar fasta vid den på ett medvetet och didaktiskt sätt övervägande leder till positiva resultat för den enskilda eleven. Utifrån den enskilda elevens språkliga utveckling kan man således inte motivera nedskärningar eller frånvaro av skola som aktivt stöder utveckling mot funktionell tvåspråkighet.
Det finns dock inga forskningsresultat som skulle visa att elever med hjälp av hemspråksundervisningen skulle kunna erhålla samma språkliga och kunskapsmässiga resultat som tvåspråkig undervisning, eller undervisning i sk. hemspråksklass kan erbjuda.
Genom att studera målsättningen kan vi se följande skillnader:
(HÄR EN TABELL MED TEXT 4 CM)
Pedagogisk utvecklingsverksamhet för finskspråkiga elever
En verksamhet som har varit betydelsefull för de finskspråkiga barnens skolgång har varit den sk. PUFFI-verksamheten som är en pedagogisk utvecklingsverksamhet för finsksprå-kiga elever i Sverige och som har pågått sedan år 1986. Eftersom utvecklingsverksamheten har handlat om medvetna satsningar på undervisning som stärker de finskspråkiga barnens språkliga och kunskapsmässiga utveckling har för varje kommun noterats huruvida man har deltagit i utvecklingsverksamheten eller ej.
Sverigefinska fristående skolor
Den första sverigefinska fristående skolan inrättades i Stockholm 1991 och i juni 1997 finns dylika skolor i 10 kommuner runt om i landet. Skolorna följer Lpo 94 och oftast dominerar finskan i de lägre årskurserna medan svenskan får fler timmar ju högre upp i årskurserna eleverna kommer. Målet är att eleverna skall vara tvåspråkiga då de avslutar grundskolan. Undervisningen är tvåspråkig och bedrivs både på finska och på svenska och målsättningen är aktiv funktionell tvåspråkighet hos eleverna. Kriteriet för antagning är att eleverna i någon mån kan finska och företrädesvis har det som gemensamt språk med endera av föräldrarna.
Intervjufrågor till nyckelpersoner i kommunerna
I samband med den enkät som frågat efter tvåspråkig undervisning har kommunerna blivit ombedda att uppge namnet på en ansvarig person eller personer som av annan anledning kan uppfattas som väl insatta i frågan. Telefonintervjuerna har i första hand vänt sig till de personer vilkas namn kommunerna själva har uppgivit. Dessa har i sin tur ibland hänvisat vidare till andra personer, och endast en kommun har inte gett namn på någon person som skulle kunna ge närmare upplysningar i frågan.
För att få en fördjupad uppfattning om hur kommunerna hanterar sitt ansvar för de finsk-språkiga barnen har följande frågor legat som grund för samtalen:
1. I vilken mån erbjuder kommunen undervisning på modersmålet finska/ tvåspråkig undervisning?
2. Har man någon särskild plan för hanteringen av finskspråkiga barnens språkliga utveck-ling?
3. Finskans särställning? Hur tolkas detta? Finska som inhemskt språk eller finska som särskilt invandrarspråk?
4. Hur ser man på grundskolans skyldigheter och möjligheter? Anses hemspråksundervisning vara tillräcklig för att trygga de finskspråkiga elevernas språkliga och kunskapsmässiga utveckling?
5. Vem arbetar med hemspråk och tvåspråkig undervisning. Vilka personer i kommunerna handhar frågorna?
6. Hur informerar man elever och föräldrar om elevernas möjligheter och rättigheter?
7. Prioriteringar: Var drar man först ner? Med vilka motiveringar?
8. Hurdan är relationen mellan (de finska) fristående skolorna och det kommunala skol-väsendet?
Övriga aspekter: Den procentuella andelen elever som deltar i hemspråksundervisning & tvåspråkig undervisning. Har kommunen deltagit i PUFFI-verksamheten? Har man fortsatt det man då byggde upp?
HUR TILLGODOSER KOMMUNERNA SITT ANSVAR ?
Finskan språkets särställning
Det finns föga spår av finskans särställning i de kommunala skolplanerna. Elisabet Jernström (1995) har gjort en genomgång av svenska kommunernas skolplaner och funnit att endast en kommun (Kiruna) har omnämnt det finska språkets särställning, och nio kommuner har omnämnt finska språket utan särställning. Tjugofyra kommuner har nämnt tvåspråkigheten. En kommun har i samband med frågan om invandrarbarnens kultur och hemspråk särskilt skrivit att
@undervisningsspråket skall vara svenska@, något som knappast kan anses som förenligt med grundskoleförordningen.I utvärderingen har finskans särställning begränsats till att handla om rent organisatoriska principer, närmast att hemspråksundervisning i finska inte berörs av samma begränsningar som övriga språk. Ingen av de vidtalade personerna har uppfattat att finskans särställning i sig skulle bidra till extra satsningar eller förmåner vad beträffar de finskspråkiga elevernas situation. Enstaka individer uttrycker en medvetenhet om finska språkets särställning som en symbolisk fråga, men som gemensam social värdering förekommer det inte. Man kan säga att det finska språkets särställning därmed i regel behandlas som en särställning bland andra invandrare, inte så som en särposition bland medborgare i Sverige.
En intressant upptäckt har varit skillnaden mellan uttrycken
@tvåspråkig@ och @bilingual@. Tvåspråkig och tvåspråkiga klasser har inom skolans värld kommit att förknippas med invandrarbarn och beteckna kombinationen hemspråk + svenska. Därigenom avser beteck-ningarna hemspråksklasser och tvåspråkiga klasser samma sak. I flera skolor där man infört engelska som undervisningsspråk i vissa ämnen har man dock inte använt termen tvåspråkig utan @bilingual@. Enligt Åke Viberg är dessa synonymer och han rekommenderar uteslutande användningen av termen tvåspråkig. Man kan inte låta bli att fråga sig om användningen av bilingual handlar om att skriva fram en annan värdering.Hur ser det ut i kommunerna i dag?
Underlaget för de siffror som presenteras nedan är hämtade från Skolverkets statistik över elever som är berättigade till hemspråksundervisning, samt de uppgifter som har erhållits från kommunerna.
År 1994/95 fanns det 65 kommuner med minst 50 elever som var berättigade till hemspråksundervisning. Dessa kommuner har varit underlag för tilläggsinformation om hur kommunerna ansvarar för de finskspråkiga elevernas språkliga och kunskapsmässiga utveckling. För att kunna skapa en bild av hur läget i de olika kommunerna i dag är för de finskspråkiga eleverna, gjordes ett urval av kommuner med minst 50 elever som år 94/95 var berättigade till hemspråksundervisning. Antalet 50 kan betraktas som en rimlig gräns ovanför vilken det kan vara svårt att motivera avsaknaden av finskspråkig undervisning. Eftersom det inte längre finns uppgifter eller officiell statistik över antalet hemspråksklasser skickades inför denna utvärdering en förfrågan till dessa sextiofem kommuner där man frågade efter tvåspråkig undervisning eller hemspråksklasser samt efter övriga arrangemang för att tillgodose de finskspråkiga barnens språkliga utveckling. 9 kommuner svarade inte. Svarsprocenten blev därmed ca. 86 %.
Hemspråksundervisningen i siffror
Rent allmänt kan man för perioden 1989/90 till 1994/95 konstatera att samtidigt som antalet elever som varit berättigade till hemspråksundervisning har ökat har antalet elever som erhållit hemspråksundervisning minskat (Skolverkets rapport 105, s.9).
Uppskattningsvis finns det 36-37000 barn med åtminstone en finskspråkig förälder. Enligt Skolverkets uppgifter för år 1990/91 deltog 62,2% av de elever som var berättigade till hemspråksundervisning i finska.
Antalet elever som var berättigade till hemspråksundervisning i finska var år 1994/95 totalt 18 877, och av dessa deltog 52,5% i hemspråksundervisningen. Enligt statistik som Finlands TV 1 1 har samlat in var motsvarande siffra 50,7% år 95/96, dvs. hälften av alla berättigade. Antalet elever som är berättigade till hemspråksundervisning i finska har minskat sedan 1990/91.
Siffrorna vittnar också om en nedgång i undervisning. Vad som dock är viktigt att konstatera är att nedgången i hemspråksberättigade elever inte automatiskt innebär att antalet elever som önskar få gå i tvåspråkig klass minskar. I en stor kommun har intresset för de tvåspråkiga klasserna ökat i och med att den sk.
@tredje generationens invandrare@ börjar skolan även om deltagandet i hemspråksundervisningen har minskat. Och enligt uppgifter från den kommunala kontaktpersonen har intresset för de tvåspråkiga klasserna och tvåspråkig undervisning ökat i och med de goda resultat som eleverna har fått i jämförelse med den tidigare enspråkigt svenska undervisningen. De goda resultaten har även dokumenterats genom kommunala utvärderingar.Den allmänna tendensen är att antalet elever som är berättigade till finskspråkig hemspråksundervisning liksom även den procentuella andel som önskar eller kan erhålla hemspråks-undervisning minskar.
I samband med kontakterna till kommunerna har det flera gånger kommit fram hur osäkra uppgifterna om elever som är berättigade till hemspråksundervisning är. I en kommun där
enligt Skolverkets uppgifter endast 50% av de berättigade eleverna erhåller hemspråks-undervisning uppgav den ansvariga personen i frågan (samma person som f.ö. ansvara för alla elevvårdsfrågor) att underlaget inte stämmer och att siffrorna är överdrivna. I andra kommuner har man uppgivit precis motsatsen. En slutsats blir därmed att i och med att det inte finns ett regelrätt förfarande för att dokumentera elevers modersmål är det svårt att veta hur pass tillförlitliga uppgifterna om
@elever berättigade till hemspråksundervisning@ är.Tvåspråkig undervisning i siffror
Tvåspråkig undervisning innebär att undervisning sker växlande mellan svenska och finska och är inriktad på att stärka just tvåspråkigheten. Tyvärr finns det ingen riksomfattande statistik över den tvåspråkig undervisningens omfattning i grundskolan. Inte heller kommu-nerna har alla gånger samlade uppgifter utan för att få tillförlitliga uppgifter kan man bli tvungen att vända sig till de enskilda skolorna.
Tvåspråkig finsk-svensk undervisning i grundskolan
Den finsk-svenska tvåspråkiga undervisningen organiseras vanligen som
@tvåspråkiga klasser@ eller @hemspråksklasser@. Tabell 1 nedan visar förekomsten av tvåspråkig under-visning enligt den information som kommunerna har gett, varför den varierar något. Enligt de uppgifter som kommunerna har gett för denna utvärdering förekommer tvåspråkig undervisning enligt tabell 1 på sidan 34.Sammanlagt finns det alltså minst 76 tvåspråkiga klasser samt tvåspråkiga undervisnings-grupper i 16 olika kommuner av 65 tillfrågade. Uppgifterna är dock inte heltäckande, men de tyder på en drastisk nedgång i antalet hemspråksklasser jämfört med de nästan 300 som fanns i början av nittiotalet. Tilläggas bör även att åtminstone en av dessa klasser inte längre fortsätter ht -97, och ett par är torde upphöra nästa läsår. Det exakta antalet tvåsprå-kiga (finska) klasser har det inte inom ramen för denna utvärdering varit möjligt att få reda på, men det förefaller mindre sannolikt att det skulle finnas många tvåspråkiga klasser i kommuner med färre än 50 finskspråkiga elever. Endast enstaka kommuner organiserar den tvåspråkiga undervisningen på annat sätt än i form av de traditionella klasserna.
Om vi ser till den geografiska spridningen kan man konstatera att tvåspråkig undervisning framför allt finns i tre områden: området kring Stockholmsområdet/Mälardalen, Göteborgstrakten samt Haparanda.
Enligt de uppgifter som kommunerna har skickat in finns det alltså möjligheter för finskspråkiga elever att få undervisning på finska inom den kommunala grundskolan i åtminstone 16 av de drygt 200 kommuner som har finskspråkiga elever i grundskoleåldern. Av dessa kommuner har alla utom fem deltagit i den pedagogiska utvecklingsverksamheten för finskspråkiga elever (PUFFI).
Utöver den kommunala grundskolans tvåspråkiga undervisning finns det finskspråkiga fristående skolor i fyra av dessa kommuner, och dessutom finns det finskspråkiga fristående skolor i sex andra kommuner.
Olika ingångar till hemspråk och tvåspråkighet
Då man studerar kommunerna finner man olikartade ingångar till själva problematiken: En grundtanke i detta arbete är att om man talar om att
@tillgodose de finskspråkiga barnens språkliga och kunskapsmässiga utveckling@ handlar det primärt om att tillgodose elevernas möjligheter att utveckla en aktiv tvåspråkighet och att ha möjligheter att utvecklas och lära sig också på sitt eget modersmål. Att läsa finska som B-språk eller tredje språk betraktas utifrån de kriterier som har ställts upp i denna utvärdering inte som ett led i tanken att till-godose finskspråkiga elevers språkliga utveckling. Endast hemspråksundervisningen beaktas men min slutsats utifrån forskningsgenomgången och intervjuerna är att endast tvåspråkiga klasser/tvåspråkig undervisning kan garantera tvåspråkighet. Kunskapsutveck-lingen i skolan är oskiljaktigt knuten till språk, och därför görs i detta arbete ingen skillnad mellan dessa, själva frågan är dock inriktad på möjligheter till språklig utveckling oavsett kunskapsinnehåll.Hur kommunerna fullföljer sitt ansvar diskuteras här utifrån de två alternativ som förekommer: i grundskolan hemspråksundervisningen, som är den vanligast förekomman-de, samt tvåspråkig undervisning antingen i sk. tvåspråkig/finskspråkig klass eller i två-språkig/finskspråkig fristående skola.
Ovan har hänvisats till forskningen om tvåspråkighet och om de positiva resultat som tvåspråkig undervisning medför. Sett ur ett rent teoretiskt perspektiv kan man konstatera att tvåspråkiga klasser erbjuder möjligheter till en språklig utveckling och en kunskapsmässig utveckling som inte kan ersättas av hemspråksundervisning eller undervisning i finska. Att läsa hemspråk utanför schemabunden tid eller få studiehandledning på finska som ett hjälpmedel för svenskan handlar om något helt annat.
Satsning på finskspråkiga barn kan få följande former där man åtminstone kan skilja mellan aktivt ställningstagande för en verksamhet eller ett mer passivt förhållningssätt:
Sammanfattning
När man läser texter om hemspråksundervisningen, lyssnar till företrädare för kommunerna samt hemspråkslärarnas utsagor, ser man att modersmålets betydelse för identiteten och för den känslomässiga utvecklingen ofta betonas, men i samband med hemspråksundervisning fördjupas frågan inte utan dokumentens formuleringar tyder på att man implicit uppfattar hemspråket som en väg till svenskheten och tvåspråkigheten som ett stöd för utvecklandet av goda färdigheter i svenska. Det enspråkigt svenska utgör oftast normen för verksamheten.
Vi kan här se två separata ingångar till språk och kulturell identitet: en asymmetrisk och en symmetrisk:
Kommunernas sätt att ansvara för de finskspråkiga elevernas språkliga och kunskapsmässiga utveckling varierar stort mellan de olika kommunerna. Andelen elever som deltar i hemspråksundervisning varierar mellan 95% och 13 % i de undersökta kommunerna (dvs. kommuner med minst 50 elever som är berättigade till hemspråksundervisning).
Tvåspråkiga finsk-svenska klasser och tvåspråkig undervisning förekommer oftare i de @stora@ kommunerna än de små, men elevantalet är inte i sig huvudorsaken till om det finns tvåspråkig undervisning eller ej.
Att beskriva uppgifterna och intervjuresultaten från de olika kommunerna på ett sammanhängande sätt är mycket svårt eftersom kommunerna redogör för väldigt olika ingångar. Ett sätt att beskriva skillnaderna är att karaktärisera de tre vanligaste ingångarna som i sin tur har olika konsekvenser:
Plikten: @Vi följer lagar och förordningar. Om någon begär hemspråksundervisning försöker vi anordna det.@ Denna kategori har ett slags passiv hållning där man inte upp-muntrar, inte informerar, men inte heller engagerar sig särskilt utan närmast ser det som en plikt.
Ett exempel på en sådan kommun är den där man passivt sorterat bort de finskspråkiga elevernas möjligheter till utbildning på finska. Först genom att sluta med tvåspråkiga/ hemspråksklasser i det skede då elevantalet började minska. Därefter genom att förlägga hemspråksundervisningen utanför schema och slutligen genom att dra in hemspråkslärartjänster och låta hemspråksundervisningen hanteras under samma tak som övriga elevvårdsfrågor.
Ett annat exempel är den kommun där man av tradition har haft tvåspråkig undervisning i drygt femton år, men där elevantalet nu börjar tryta. Skolans rektor uppger att man inte går ut med information för att finna nya elever, men att man redan nästa år kommer att sluta ta in nya elever till första klass eftersom det dyker upp så få. På det sättet räknar rektorn med att man inte har en enda tvåspråkig klass kvar om några år.
Konflikten: Denna kategori präglas av två motstridiga synvinklar: å ena sidan hemspråkslärare & lärarna i de tvåspråkiga klasserna : @Vi har elevunderlag men vårt arbete nedvär-deras och prioriteras bort med ekonomiska motiveringar. Finska språkets särställning negligeras.@
Kommunens (övriga) ansvariga: @Elevantalet minskar, vi drabbas av stora nedskär-ningar och kan inte upprätthålla tvåspråkiga klasser med färre elever än i de övriga klasserna.@
De som här karaktäriseras som konfliktkommuner är större kommuner som förmodligen även har andra (politiska?) motsättningar. I en konfliktkommun förekommer motstridiga uppfattningar om tillgången på elever och om behovet av och värdet av tvåspråkig under-visning. Typiskt har varit att i dessa kommuner har olika personer kommit med mycket motstridiga uppgifter om elevantal och behov av verksamheter.
I en sådan konfliktkommun har kommunen beslutat att tvåspråkiga klasser inte får kosta mer än andra klasser. Enligt den vidtalade personen (som ansvarar för hemspråksundervisningen i kommunen) kräver ett dylikt beslut att man får omorganisera verksamheten, och att det i sin tur förutsätter att man utreder hur man kan minska kostnaderna. Dock tycks den politiska viljan saknas och inga utredningar görs. Och därmed blir man s.a.s. tvungen att sluta med klasserna trots att det finns efterfrågan (dvs. ett elevantal som är större än elevantalet i många andra kommuner där tvåspråkig undervisning förekommer). Här förefaller det som om en relativt rigid ledning i kombination med ekonomiska sparkrav leder till att man prioriterar bort de finskspråkiga elevernas språkliga utvecklingsmöjligheter. Eftersom lagen endast rekommenderar ger den inget skydd för de finsksprå-kiga eleverna.
Intresset: @Visst har vi tvåspråkig undervisning! Om vi får färre elever till en årskurs omorganiserar vi verksamheten så att klassammansättningen blir en annan som passar.@ Denna kategori består av kommuner som aktivt och helhjärtat satsar på tvåspråkighet och på kontinuitet. De går ut med information både i form av pamfletter, tidningsannonser och informationsblad till eleverna, anordnar informationskvällar för föräldrar mm. Det handlar givetvis inte om välgörenhet utan att man har uppfattat verksamheten som bra och nyttig.
I en kommun som präglas av en positiv hållning gentemot de finskspråkiga elevernas situation och språkliga utveckling kan man exempelvis skönja ett aktivt intresse för tvåspråkighet och en medvetenhet om tvåspråkighetens fördelar. Intressant är att i de kommuner där man har poängterat fördelarna starkast har man även haft någon form av undersökningar, utvärderingar och dokumentation att luta sig mot.
I en av de kommuner som man kunde karaktärisera som präglad av ett intresse framhölls att man har fattat ett principbeslut att satsa på de finskspråkiga elevernas språkliga och kunskapsmässiga utveckling, och att detta sker bäst i form av tvåspråkiga klasser. Utvärderingar i kommunen har visat att eleverna i tvåspråkiga klasser har betydligt bättre skolframgång än de finskspråkiga barns om gått i svensk eller sk. blandad klass, och därför har man bestämt att sätta elevernas rätt till tvåspråkig utveckling i första hand. Det innebär att man är redo att förändra metoder och organisation för att passa elevernas ålderssammansättning. Så om det ett år kommer endast en ny etta till en klass omformar man den till en åldersblandad undervisningsgrupp i stället för att (som i andra kommuner) konstatera att @en elev räcker inte till att göra en klass, således upphör verksamhetenY@.
Ovanstående beskrivning antyder hur komplex frågan är, och visar på den mångfald av beslutsmöjligheter som kommunerna har inom ramen för kravet att de @ytterst ansvarar för de finskspråkiga eleverna språkliga och kunskapsmässiga utveckling@ (1994/95:UbU4, s.7).
Framtidsvisioner?
Bland de 65 kommuner som erhöll en skriftlig förfrågan har 16 kommuner uppgivit att det förekommer tvåspråkiga undervisning åtminstone på lågstadiet. Alla utom en av de åtta vidtalade kommunerna konstaterar att antalet finskspråkiga elever minskar och att antalet tvåspråkiga klasser även kommer att göra det.
I de kommuner där man erfar att man har en väldokumenterad och fungerande verksamhet ämnar man upprätthålla verksamheten så länge som möjligt, och uppger sig vara redo att förändra formerna för den tvåspråkiga undervisningen vid behov.
I kommuner där man av någon anledning upplever de tvåspråkiga klasserna som ett ekonomiskt eller socialt hot och inte är beredda att satsa på verksamheten genom extra ekonomiska satsningar och information och utvärdering, tycks man närmast förvänta sig en självdöd.
Intressant har dock varit att konstatera att de kommuner som bedriver tvåspråkig undervisning i de flesta fall med stolthet har informerat om verksamheten och poängterat dess betydelse. Hemspråksundervisningen ger intryck av att vara en mer kritisk verksamhet. Två av de personer som har uttalat sig om hemspråksundervisningen har begärt att få förbli anonyma eftersom de känner sig hotade. Den ena, en hemspråkslärare i en mindre kommun där endast omkring hälften av de berättigade eleverna erhåller hemspråksundervisning i finska, har beskrivit hur framför allt hennes kollega ständigt har blivit utsatt för små tråkigheter och mobbning på arbetsplatsen, t.ex. genom att inte bli kallad till planeringsmöten på respektive skolor. Ett problem är att verksamheten sker på många olika ställen och hemspråkslärarnas situation blir tung. Hennes kollega har slutligen avgått, och hon har själv blivit erbjuden undervisningstjänst i svenskspråkiga klasser. Till detta har hon dock tackat nej eftersom hon uppfattar sig vara den enda kompetenta och tillgängliga hemspråks-läraren. Om hon övergår till andra uppgifter misstänker hon att man lägger ner verksam-heten med motiveringen @brist på kompetent lärare@.
Den andra som uttryckligen bett att få förbli anonym är en hemspråkslärare som har arbetat i tjugo år i en kommun med många finskspråkiga elever. Hon beskriver situationen i kommunen som mycket konfliktfull där motstridiga intressen kämpar om utrymme, men där de ekonomiska övervägandena alltid prioriteras.
Efter att ha intervjuat både en hemspråkslärare och den person som ansvarar för hemspråksundervisningen (i kombination med andra verksamheter) i en mellanstor kommun blev tolkningen att kommunen genom att prioritera andra verksamheter lyckas @sortera undan@ hemspråksundervisningen. Bl.a. satsar skolan stort på förnyelse och en ny framtidsskola med undersökande arbetssätt, individualiserad undervisning och samarbete med andra sektorer i samhället. Ingenstans i kommunens planer framgår det att man /om man eller hur man planerar att tillgodose de tvåspråkiga elevernas utveckling. Hemspråkslärarna har inte erbjudits möjligheter att delta i planeringen av den nya skolan, utan hemspråksundervis-ningen har i stället placerats under samma tak och ledarskap som @övrig elevvårdsverk-samhet@.
I PUFFI-kommunerna förekommer flera tvåspråkiga klasser och ofta ett större engagemang i hemspråksundervisningen än i övriga kommuner. Det kan förstås tyda på att den verksamheten har bidragit till att hålla intresset och satsningarna på de finskspråkiga elevernas språkliga och kunskapsmässiga utveckling vid liv. Påfallande ofta finns det sverigefinska fristående skolor i de kommuner som även i övrigt har tvåspråkiga klasser. I enstaka kommuner säger man att man slutat med tvåspråkiga klasser i den stund då den fristående skolan startade. På de sverigefinska skolorna säger man däremot att man ofta sett startandet av en egen friskola som den enda möjligheten att garantera eleverna en tvåsprå-kig skolgång.
SLUTSATSER
Under arbetet med denna utvärdering har det visat sig att det är fullt möjligt för kommunerna och de enskilda skolorna att @undandra sig ansvaret att anordna finskspråkig undervisning eller undervisning i form av hemspråk eller B-språk@ Bnågot som kommunerna enligt Utbildningsutskottets betänkande 1994/95:UbU4 inte har rätt att göra. Det kan de dock göra bl.a. genom prioriteringar och beslut som inte tar hänsyn till det finska språkets särställning, kravet på likvärdighet (ur den aspekten) eller ansvaret för de finsk-språkiga elevernas språkliga och kunskapsmässiga utveckling.
Det finns många viktiga frågor som inte har tagits upp i denna utvärdering men som är väsentliga i sammanhanget. En viktig fråga som inte har berörts är elevernas egna intressen och deras identitet och tillhörighet. I vilken mån detta spelar in då man väljer att delta eller inte delta i hemspråksundervisning eller tvåspråkig klass i den mån man har möjligheter är en mycket viktig fråga. Finskans särställning är påtaglig endast i ett fåtal kommuner, och att döma av forskning på området och intervjuresultaten är finskans status låg vilket kan vara en bidragande faktor till det låga antalet deltagare i hemspråksundervisningen. Men om vi ändå utgår från att finska är ett inhemskt språk, att finska representerar en viktig del av det svenska kulturarvet, att tvåspråkighet är värdefullt och en god satsning för både nuet och framtiden - kunde man inte då tänka sig att börja med att undanröja rent organisatorisk hinder och se till vilka uppgifter om eleverna som kunde insamlas för att ge underlag för bättre planering och framförhållning? Det finns exempelvis ingen enhetlig registrering av elevers modersmål. En sådan kunde nämnvärt underlätta planeringen för kommuner och skolor samt underlätta en rättvisare utvärdering. I dagens läge måste man höra sig för i daghemmen om personalen där tror eller vet om det finns några finskspråkiga barn för att kunna ana sig till hur många finskspråkiga elever som kan tänkas börja i första klass.
I PUFFI slutrapporten konstaterar Henning Johansson att det finns några centrala frågor som varje kommun borde utreda beträffande hemspråksundervisningen. Eftersom dylik information dessutom skulle underlätta både planering och utvärdering kan de nämnas även här och vidgas till att gälla tvåspråkig undervisning:
1. Ta reda på hur många barn det finns i kommunen som är berättigade till hemspråksundervisning
2. Göra upp ett mål för hur många procent av eleverna som kommunen önskar att skall använda sig av denna rättighet och/eller erhålla tvåspråkig undervisning
3. Undersöka varför alla som är berättigade till hemspråksundervisning och tvåspråkig undervisning inte använder sig av denna möjlighet, samt granska hur undersökningen har utförts.
På basen av en snabb utvärdering i denna stora fråga är det knepigt att ge några direkta rekommendationer. Men utifrån den information som har inkommit kan man konstatera följande:
a En slutsats utifrån forskningsgenomgången och intervjuerna är att endast tvåspråkiga klasser/tvåspråkig undervisning kan garantera tvåspråkighet.
b P.g.a. bristfälliga uppgifter om elevers modersmål är det svårt att planera för framtiden. Endast rent principiella planer kan fastställas.
c Resultaten visar att kommunerna hanterar frågan på så många olika sätt: En del tar aktivt ansvar för tvåspråkigheten och de finska eleverna, några präglas av konflikter och kortsiktiga planer, andra fullföljer sina plikter men avvecklar i mån av möjlighet både tvåspråkig klasser och hemspråksundervisning.
d Det finns ett stort utrymme för kommunerna att bestämma i frågan varför det sist och slutligen handlar om både politisk vilja och aktivitet och intresse hos ledningen. De finskspråkiga elevernas utvecklingsmöjligheter blir då en prioriteringsfråga.
e Om likvärdighet handlar om att erbjuda likvärdiga möjligheter var som helst i landet, så kan man konstatera att likvärdighetskravet inte uppfylls för de finskspråkiga eleverna.
LITTERATURFÖRTECKNING
Finlands Historia, del 2. Schildts Förlag. 1995.
Finska språkets ställning i Sverige. Statens Invandrarverk 1993
Grundskoleförordningen 1995.
Hansegård, Nils Erik. 1979. Kaksikielisiä vai puolikielisiä? Suomen Kirjallisuuden seura: Vaasa.
Hill, Margreth. 1995. Invandrarbarns möjligheter - om kunskapsutveckling och språkutveckling i förskola och skola. Göteborgs Universitet.
Janulf, Pirjo. 1994. Utvärdering av den pedagogiska utvecklingsverksamheten för finskspråkiga elever i Botkyrka grundskolor åren 1986-1994. Botkyrka kommun.
Jernström, Elisabet. 1995. Utdrag ur kommunala skolplaner i Sverige 1995. Bilaga till PUFFI-rapporten.
Johansson, Henning. 1995. PUFFI i backspegel och periskop. Centrum för forskning i lärande. Högskolan i Luleå.
Johansson, Henning. 1996. Invandrarelevernas skolsituiation. I Hultinbger & Wallentin (red) 1996. Den mångkulturella skolan.
Lind, Staffan. 1995. Utvärdering av kommunvisa summeringar av PUFFI. Centrum för forskning för lärande. Högskolan i Luleå.
Regeringens skrivelse 1994/95:1. Finska språkets ställning i Sverige.
Skolverkets rapport nr. 105. 1996. Hemspråksundervisningen - en översyn.
Skolverkets rapport nr 110. 1996. Likvärdighet - ett delat ansvar.
Skolverkets rapport nr. 111.1996. Pedagogisk utvecklingsverksamhet för finskspråkiga elever.
Skutnabb- Kangas, Tove.1981. Tvåspråkighet. Liberläromedel: Lund.
Tiedote 1996/4. Ruotsinsuomalainen opettajaliitto. Sveriges finska lärarförbund.
Utbildningsutskottets betänkande 1994/95:UbU4. Finska språkets ställning i Sverige.
Viberg, Åke. Uppdrag rörande utbildning och undervisning på främmande språk. Preliminär version för Skolverket, 1997-02-26.