RECENSIONER
Åke Olsson
Att man någon gång skulle återvända till sitt hemland var en självklarhet för de flesta av de latinamerikaner som fick asyl i Sverige på sjuttiotalet, militärdiktaturernas decennium i Latinamerika. Många av dem hade varit aktiva i partier på vänsterkanten och deras enda möjlighet att undkomma förföljelse var att lämna sitt land. Men militärdiktaturer varar inte för evigt, resonerade man, och så snart tillfälle gavs skulle man återvända. Och tillfället gavs. Under åttiotalet ersattes den ena militärregimen efter den andra av civila regeringar. En del av flyktingarna flyttade tillbaka medan andra stannade kvar i Sverige. Ytterligare några återvände till sitt gamla hemland men kom efter en tid tillbaka till sitt nya, Sverige.
Om tre flyktingar som återvänt och som nu lever i sitt hemland Bolivia handlar Åke Olssons "Åka tillbaka och hjälpa till". Det speciella med just de här tre är att de återvänt för att arbeta i ett utvecklingsprojekt som stöds av svenska fri-villigorganisationer och Sida. I centrum står Luis, som startade projektet. Det är framför allt hans erfarenheter av exilen, återkomsten och arbetet i Bolivia vi får ta del av.
1984 lämnar han Sverige där han levt i tio år. Med sig i bagaget har han ritningar på en slags maskin med vars hjälp man kan "mala gröna blad till nyttig mat". För den indianska befolkningen i Bolivia är "nyttig mat" en bristvara.
Arbetet att framställa detta s k blad-näringskoncentrat (BNK) blir startpunkten för andra verksamheter som daghem, utbildning av de kvinnor som arbetar på daghemmen och elektrifiering av byar på högplatån.
Boken är allt annat än en skönmålning av vad det innebär att starta och driva ett biståndsprojekt. Att framställa BNK visar sig vara mer komplicerat än Luis och andra trott. Och fastän Luis, Emma och Hugo valt att arbeta med de mest utsatta i det bolivianska samhället ska ingen tro att de får möjlighet att ägna sig helhjärtat åt just det. En stor del av deras tid och kraft går åt till kontakterna såväl med den bolivianska byråkratin som med biståndsgivarna på andra sidan jordklotet.
Förutom Emma, Luis och Hugo möter vi många andra, t ex Cinda de Condori, som trots att hon är analfabet gång på gång blir omvald till ordförande på ett av projekten, eftersom det är henne de andra kvinnorna har mest respekt och förtroende för. Andra vi får stifta bekantskap med är Isabel och Victoria som mist båda sina föräldrar i en bilolycka där en minister satt vid ratten och nioåriga Cesar, som är elev på ett blindinstitut i staden Oruro och en hejare på att spela trumma.
Åke Olsson har också lyckats med att fånga mycket av landet Bolivia "ett av världens märkvärdigaste länder" för att återge det citat från 1930 som inleder boken.
Astrid Möller