Av Hamdi Özyurt

Det var då jag var ung. Och att vara ung är inte lätt. Då skrev jag inga dikter och grävde inga gravar; jag bara levde som en dikt, som en roman. Jag stod inte still som en staty och väntade på tiden, utan drack av den. Och den smakade kärlek.

Det var en ljusbrun flicka som alltid kom i mina drömmar. Varje natt brukade hon låta sitt hår falla ned för ansiktet och sen kastade det över huvudet.

"I IzmirY möt mig, på strandenY älska mig".

Någonting sånt brukade hon säga. Hon brukade ta sig in i mitt blod och göra mig förvirrad.

Det var svårt att stå ut med jobbet på persiennfabriken. Jag orkade bara med en månad där, Sen tog jag min första och sista lön från den arbetsgivaren.

Samma dag klippte jag till bagerikillen. Jag blev så jävla arg av att han sa "jag brukar spruta vatten på degen med munnen".

Och det gav mig orsak att rymma hemifrån. Och B naturligtvis, visst skulle jag åka till Izmir! Jag kände ingen där, men det spelade ingen roll.

Det var mot slutet av sommaren. Man brände stubb hela vägen, skog brann, bilar krockade. Var det bilarnas olycka, eller var det en olycka att åka just med dem? Mina drömmar höll hjärnan i tyglar och vi åkte en vansinnesälskande väg.

Jag lutade huvudet mot stolen framför mig och fyllde askkoppen med pistageskal. Gång på gång vaknade jag av bussens skakningar, och kände mig ångerfull.

-Tänk om jag inte skulle rymma? Jag kunde komma hem lite sent på kvällen, bara. Trots min skuld skulle pappa kanske förlåta mig, när han såg att jag sov. Jag kunde gå till sängs i hemlighet, söka upp min varma bädd, smyga in.

Det drog från ventilerna. Jag frös. Hela tiden såg jag bagarpojken blodiga näsa i bussens fönster. Och bussen borrade sig fram i mörkret. Full fart.

Jag steg av i Hatayområdet. Men i stället för min ljusbruna älskade stod två poliser där:

"Varför kommer du till Izmir?"

"För att jobba".

"Finns det inte jobb i Istanbul?"

"Nej".

De kom överens om att jag var riktigt naiv och fann mig ett billigt hotell i Basmane. Rummet var mycket varmt och fullt med mygg. Kanske var det därför min älskade inte kom till mina drömmar denna kväll.

Nästa dag promenerade jag i Izmir: Karsiyaka, Konak; basarer, gator, stränder, torgY Värmen var en drake som slickade asfalt, väggar och balkongblommor med sin tunga av eld. En springpojke stod framför sin affär och vattnade med kanister. Vattnet förångades innan det nådde marken. Var det havet som brann, hade jag feber, var det mitt blod som kokade B jag visste det ej. Men eftersom jag nu kommit till Izmir så kunde det vara bra att också se dess glädjehus. Fast för skams skull kunde jag inte fråga efter vägen dit.

Jag törstade hela tiden, och drack hinkvis med ayran.* När jag hinkade ayran minskade mina pengar. Då längtade jag efter mamma. När jag längtade efter mamma blev jag törstig. Då drack jag ännu flera hinkar ayranY Det snurrade på tills ekonomin blev noll.

Jag hittade inte flickan. Inte heller kunde jag vara otrogen mot henne. Dessutom började mina kläder bli smutsiga. Jag ringde hem från järnvägsstationen. @Kom tillbaka snälla du! Mamma är helt förtvivlad@ sa min stora-syster.

Hemresan gick per tåg. Tredje klass. Och hela vägen utan mat. Efter den dagen återkom aldrig den ljusbruna flickan i mina drömmar. Och skulle hon ha kommit, då hade jag allt haft några ord som hon skulle få höra.

Språkgranskning: Anders Johansson

*Ayran: Yoghurt blandat med vatten.