Fil.dr., författare

Efter en av sina flera militärkupper fick Turkiet 1961 sin mest progressiva konstitution någonsin. Under knappt ett decennium rådde en bred organisations- och yttrandefrihet i landet. Människor fick ut-trycka sig. Nya politiska partier, student- och intresseorganisationer och fackföre-ningar såg morgonljus. Många dittills för-bjudna böcker, översättningar, sociologiska studier blev tillgängliga. Många åsikter vädrades och debatterades. Landets medborgare fick lära sig mycket om Anatoliens tillstånd.

För dåtidens ungdomar var det en mycket spännande period av intellektuell och po-litisk uppvaknande. Ungdomar som kom från Anatoliens alla hörn möttes som jäm-likar, oavsett etnisk bakgrund eller socialklass, på universitetens klassrum, på paneldebatter, på studiecirklar, på politiska demonstrationer och på kaféer. Det fördes livliga diskussioner om allt från familjen till feodalismen och kapitalismen och om alla, från Galbraight och Marcuse och Friedan till Keynes och Guevara, från Sultan Süleyman och Ataturk till Mao Zedong. Sinnena var upplyfta av intellektuell iver och de var förenade i önskan av att kunna göra något så att ingen i landet skulle lida nöd och förnedring.

Försämringarna började kring 1969 och en militärkupp den 12 mars 1972 sätte stopp för yttrandefriheten. De flesta ungdomsaktivister arresterades, en del avrättades, andra blev beskjutna eller flydde landet. Det var då som tortyr på politiska fångar blev rutin. Motsättningarna skärptes även efter införandet av civiltstyre några år efteråt. Av extrema högerkrafter beväpnade huliganer löpte amok på gatorna. Otaliga människor - journalister, fackföreningsmän, akademiker, människorättsaktivister - dödades på gator, på arbetsplatser, i sina hem. Ibland nådde siffrorna 25-30 avrättningar per dag. När en ny statskupp iscensattes den 12 september 1981, hade Tur-kiet kommit till tröskeln av inbördeskrig. Kaoset landet hade drivits in i användes som en orsak till att införa en ny, sträng konstitution som gav utomordentliga befo-genheter till militären.

För att kunna närmare förstå, inte endast den turkisk-kurdiska frågan utan även delvis vad som pågår på Balkan, behöver den svenska allmänheten mera kunskaper om det Osmanska rikets historia. Inte endast för att Osmanerna var, upp till sekelskiftet, en mycket viktig del av den sydösteuropeiska verkligheten, utan också för att många invandrargrupper som idag bor i Sverige också har sina historiska rötter i denna mångfaldens vagga.

Nationalismen som förespråkar en indelning av människor, områden och länder beroende på etnisk tillhörighet är en väst-europeisk idé som anammades långt senare av folkgrupperna inom det Osmanska riket. Det var under den andra hälften av 1800-talet att etniska grupper började göra uppror och kräva självständighet från sultanen och det muslimska centralstyret. Dessa uppror ledde så småningom till rikets upplösning och införandet av den turkiska republiken.

Kemalisterna som grundade republiken Turkiet 1923 hade visionen att skapa en stat efter västerländsk modell med en nationell identitet baserad på sekulära premisser i stället för den gamla religiösa identiteten. Alla inom den nya republikens gränser identifierades därför, i all hast, som turkar. Sedan dess har en turkifieringskampanj bedrivits. Med tanke på den etniska mångfalden som alltid funnits i Anatolien, är frågan huruvida denna politik var realistisk. En diskussion över detta behövs i dagens Turkiet, en diskussion som förutsätter politisk öppenhet och stabilitet.

Men faktumet av Anatoliens mångfald återstår. I dag är miljontals turkar och kurder - liksom det gamla rikets andra muslimer - oupplösligt blandade med varandra. Turkar och kurder har delat samma land och samma nationalitet (som ümmet) i närmare 1000 år. De har gift sig med varandra. Det finns inga utseendemässiga skillnader. Med undantag för språket, delar dessa människor på mycket - inte bara landet, religionen och fattigdomen, utan även barn och barnbarn, vänskapsband, traditioner, musik, humor och temperament! Hur skall en indelning av landet praktiskt gå till? Kommer en indelning och separation att lyfta bort misären hos Anatoliens folk?

Dessutom är den etniska frågan inte den enda konflikten i landet. Det pågår också en seriös polarisering mellan sekularister och islamister. Den bestämt sekulära maktapparaten, i sin kamp mot islamisk fundamentalism, gör övertramp på vanliga människors rätt att utöva sin religion. Det pågår, t.ex., en löjlig kampanj mot kvin-nors kläder, då kvinnor som väljer att använda schalett inte tillåts tillträde i uni-versiteten eller i statstjänsterna, som om att få klä sig som man vill, inte vore en mänsklig rättighet. Det finns också en djup konflikt mellan sunniter och aleviter om olika tolkningar av religionen. Dessa blos-sar ibland upp som våldsamma och blodiga folkliga massakrer dessa grupper emellan. Ett fjärde och - kanske allvarligaste - problem är den ekonomiska korruptionen och kriminaliteten som producerar en vulg&aum;r nyrik överklass med en stor makt över vanliga människors villkor att klara det dagliga livet. Otaliga korruptionsskandaler blossar upp årligen, inte så sällan med ramifikationer inom statspparaten, och försvinner i utredningsdjunglar som av någon anledning aldrig når några handfasta slutsatser. I många av dessa oheliga bi-allianser är landets olika etniska grupper representerade. Som sagt, den etniska konflikten är inte det enda problemet i landet.

Problemen i Turkiet härstammar snarare från saknaden av den sanna, medborgarstyrda demokratins villkor. Att beröva folk dess självklara rättighet att tala sitt eget språk och utveckla sin kulturella särart; att styra människors klädsel med direktiv; att låta korruptionen härja, att fängsla folk som uttrycker en kritisk åsikt och liknande övertramp är inte förenligt med vare sig demokrati eller mänskliga rättigheter.

Under den relativt fria perioden på 60-talet hade fanns där en vision att tillsammans, oavsett etnicitet eller social bakgrund, skapa förutsättningarna för att kunna befria sig från fattigdom och hopplöshet och överhetens godtyckliga despoti. Den fläkt av demokrati och yttrandefrihet som människor fick uppleva under dessa knap-pa åren förmådde dem att tillsammans verka som medborgare. När våldet och godtycke åter fördes in och när människor än en gång lärde sig att hålla tyst inför arresteringarna, tortyren, försvinnanden, dödanden, korruptionen och nepotismen, ställdes medborgare mot varandra - turk mot kurd, sunni mot alevi, sekulär mot religiös.

I stället för att låta sig splittras ytterligare är det tid att erövra medborgarskapets anda med krav för yttrandefrihet och demokrati i Turkiet. Det är endast genom medborgerligt, medvetet, mänskligt samarbete att konflikterna kan diskuteras för att hitta politiska lösningar. Ignoranta, ogenomtänkta förenklingar förstärker bara ställningarna och rättfärdigar ömsesidiga brutalitetshandlingar.