Tidskriften Invandrarrapport har blivit avsevärt försenad i utgivningen av flera anledningar. Som ansvarig utgivare och chefredaktör beklagar jag verkligen förseningen.
Under 1970- och 1980-talet fick tidskriften stöd från Statens kulturråd på likvärdiga villkor i konkurrens med andra tidskrifter. Under 1990-talet minskade stödet avsevärt och Invandrarrapport har under en tioårsperiod gått med en förlust på 1,976 miljoner kronor. Om man samtidigt konstaterar att skillnaden i tidskriftsstödet till Invandrarrapport och dess närmaste konkurrent uppgår till inte mindre än 3,5 miljoner kronor under samma period är det lätt att förstå att förutsättningarna för en fortsatt utgivning inte är de bästa.
Nu har kulturminister Marita Ulvskog tillsatt en utredning som ska analysera de bakomliggande orsakerna till Kulturrådets bidragssystem där mångfald har ersatts av enfald och där man har favoriserat vissa tidskrifter på bekostnad av andra. Frågan är om utredningens resultat kan hjälpa Invandrarrapport i tid!
Det minimala samhälleliga stödet till Invandrarrapport är tyvärr inte en isolerad företeelse. Dessvärre har man på Immigrant-institutet på senare tid konstaterat att allt tal om stöd till integration och mångfald inte gäller invandrarna, utan i första hand svenska organisationer. Man får en känsla av att man helst vill att invandrarna inte ska synas överhuvudtaget.
När Immigrant-institutet flyttade till nya och rymliga lokaler trodde vi i vår enfald att samhället skulle premiera det mångfaldsarbete som dagligen bedrivs på institutet. Tack vare inflyttningen kunde institutet sedan 1996 satsa på t.ex. information på internet.
Året 1999 var antalet besökare på hemsidan www.immi.se 40.000.
Antalet besökare under året 2000 var 60.000. Detta om något är ett bevis på att informationen varit viktig och uppskattad. Under denna tid har institutet lyckats få ett stöd på 300.000 kr för internetsatsningen medan projekt som drivits i en svensk organisations regi och i samma riktning men som lades ner 1998 efter 1,5 år kunnat få 3,5 miljoner kronor från Kommunikationsdepartementet. Projektets enda resultat är felaktig och inaktuell information som ligger kvar på nätet och som kan hittas via sökmotorer samt en massa länkar som myndigheterna och en del svenska organisationer i all sin iver gör till de döda sidorna. Att behöva konkurrera med någonting som inte ens längre existerar är ett gissel för oss.
När Immigrant-institutet flyttade till nya och rymliga lokaler trodde vi i vår enfald att samhället skulle uppskatta det. I stället möts vi av oförstånd, avundsjuka och minskat anslag, som om den rikedom vi har skapat genom förvärvet av en fastighet värd mer än det dubbla av köpeskillingen skulle gå att omsätta i pengar för att bedriva daglig verksamhet.
I stället minskar Kulturrådet anslaget med över 15% per år samtidigt som skattemyndigheten kräver och får 700.000 kr i återförd moms, nästan lika mycket som ett års anslag för institutets verksamhet.
Det känns inte längre meningsfullt att som huvudsysselsättning ständigt behöva ägna tiden åt att försvara våra rättigheter att erhålla rättvist stöd eller att förhandla med myndigheter vars enda uppgift tycks vara att få tillbaka de pengar vi fått av andra myndigheter. Det finns en gräns även för det ideella arbetet. Det finns roligare ekorrhjul än den som håller oss och myndigheterna sysselsatta.

Miguel Benito