Invandrarfrågorna anses av många vara mycket viktiga för hur det framtida Sverige och Europa ska se ut. Å andra sidan tycks det vara så att man låter sprida felaktiga eller missvisande uppgifter om invandrare och flyktingar utan att politikerna från de etablerade partierna ger svar på tal eller vågar ta debatt.
    Många tycks vara av den uppfattningen att det är lättare att tiga. Och visst är det lättare. Till och med invandrarpolitiker tiger för att inte stöta sig med den övriga befolkningen.
    Det är inte bara främlingsfientliga krafter som vänder och vrider på sakuppgifter så att de främjar deras syften. Även ansedda myndigheter och institutioner manipulerar fakta. En landsomfattande resignation tycks råda. Ingen vågar ta på sig rollen som folkbildare.
    Idag sprider invandrarfientliga organisationer uppgifter om invandringens kostnader, uppgifter som är hämtade ur luften utan någon saklig förankring i vare sig statsbudgeten eller kommunernas redovisningar. Som om det skulle finnas hemliga konton varifrån dessa kostnader täcks - annars kan man inte förklara de enorma summor som vissa personer anser sig ha belägg för.
    Några politiker svarar att det räcker med att hänvisa till någon sorts solidaritet.
    I övriga samhällsfrågor kan vi tillåta oss att diskutera kostnaderna. Till exempel när det gäller vården kan man utan att bli anklagad för någonting diskutera de höga sjukhuskostnaderna och hur man kan förbättra hanteringen av resurserna. Alla är vi överens om att vården måste få kosta.
    Politikerna måste våga diskutera om det är rimligt att resurserna för flyktingmottagandet används för att förmå flyktingarna att lära sig svenska i stället för att först och främst få dem i arbete. Man måste kunna diskutera om varje krona man satsar ger det resultat man önskar.
    Varje flykting i arbetsför ålder som av arbetsgivare inte erbjuds arbete på grund av bristande kunskaper i svenska och varje barn till invandrare med svenska examen, med goda kunskaper i svenska, och som inte heller erbjuds arbete på grund av sitt namn, måste diskuteras. Vi behöver inte acceptera att de belastar samhället ekonomiskt och vara nöjda med det. Vi måste se till att de inte kostar. Vi måste se till att den strukturella diskrimineringen som råder undanröjs. Det är där resurserna ska satsas.
    Arbetslösa invandrare och flyktingar används numera, till och med av statsminister Göran Persson, som ett viktigt argument för att inte acceptera arbetskraftsinvandring. En grupp ställs mot en annan.
    I detta nummer publiceras en interpellation i Riksdagen angående Immigrant-institutet. Kulturministern hamnar olyckligtvis i en icke-givande diskussion om hur institutets lokalhyra ska bringas ner i stället för att diskutera hur man ska öka stödet till verksamheten. Vi står beredda att hjälpa till med korrekt fakta och sakkunskaper om myndigheterna vill och är beredda att satsa på Immigrant-institutet i stället för att diskutera lokalhyran som är den i särklass billigaste bland jämförbara institutioner i landet.

Miguel Benito