Då jag kom till Sverige, tyckte jag att det var som att komma till ett drömmens land. Jag åkte bil upp genom landet till Stockholm. Tyst och stilla var livet i städerna som jag passerade. Husen stod i prydliga rader, och affärerna var fyllda med de mest utsökta varor. Välklädda människor promenerade på gatorna eller satt och njöt av sommarsolens värme under de skuggande träden i stadsparken, där olika sorters blommor lyste med sin färgprakt. Restaurangerna som flyttat ut på trottoarerna serverade stora portioner till rimliga priser. På landsbygden var grönskan överväldigande.Granarnas och tallarnas raka stammar utgjorde en kompakt massa av mörka jättar, som tycktes kasta sina outgrundliga blickar långt bort i fjärran. Ibland öppnade sig landskapet, och på de gröna ängarna betade kor eller stod med frånvarande blick och tuggade, som om ingenting i världen skulle kunna rubba deras lugn. Sjöarna som verkade vara hur många som helst, tycktes var och en gömma på en hemlighet djupt nere i det friska vattnet. Stockholm var en förväxt småstad, som slumrade på öarna vid Mälarens utlopp, och som litet blygt höll varandras händer, så att broar bildades över vattnen som försökt att skilja dem åt.

Detta var Sverige. Det stod i kontrast emot det efterkrigseuropa som jag kom ifrån, och de minnen jag bar med mig från krig och ockupation. Så lugnt och stilla hade livet varit en gång även i mitt hemland Grekland och i Wien, den stad som jag närmast kom ifrån och där jag studerade under ett antal år. Däremellan låg så många år av fysiska och psykiska lidanden, av rädsla för att dö i kulregnet vid fronten, av oro för anförvanter, som fanns någonstans i detta mörka kaos, av en uttröttande kamp för att överleva och slippa dö i köldens och hungerns fasansfulla plågor. Det var den verklighet jag ägde, för det normala livet hade inte funnits omkring mig på mycket, mycket länge. Nu hade jag semester och befann mig i Sverige. Jag vilade mig och beslöt att här skulle jag stanna. Jag gick till utlänningskommissionen för att fråga om jag kunde få uppehålls- och arbetstillstånd och fick till svar, att de skulle svara om tre veckor. Det gick veckor och månader, utan att jag erhöll något positivt svar. Fram och tillbaka vandrade jag till denna byrå och fick till slut den upplysningen, att om jag hittade ett arbete skulle jag få arbetstill-stånd. Arbetsgivaren, till vilken jag då gick för att söka arbete sade emellertid, att jag kunde få arbete, om jag hade arbetstill-stånd. Så höll jag på i elva månader tills jag slutligen fick mitt tillstånd för tre månader framåt. Då mitt tillstånd gick ut ville de inte förnya det, men direktören för fabriken som fattade sympati för mig, talade med polismyndigheten och så förlängdes tillståndet. Det är nu mer än 25 år sedan, och på den tiden fanns inte så många invandrare och inte heller någon hjälp för snabb anpassning till det svenska samhället. Jag fick genom självstudier försöka lära mig språket och genom böcker och umgänge få en inblick i svenskt sätt att leva. Ovanan att umgås med främlingar och därigenom också misstänksamheten mot dessa gjorde, att det gällde att fort försöka smälta in i miljön. Kamratskapet på den lilla fabrik, där jag arbetade, var emellertid gott så även om de betraktade mig som ett ovanligt inslag, så fick jag snabbt kontakt med dem. De berättade för mig, om hur det varit i Sverige förr, om trettiotalets arbetslöshet och nöd, om deras hemförhållanden och hur svårt det var att försörja en familj på de 110 kronor i veckan, som vi fick i lön, vilket jag mycket väl kunde förstå. Spe-ciellt då som en del av dem spenderade en bra slant på att köpa brännvin och öl. Detta var på motbokens tid och eftersom jag själv aldrig drack sprit, använde jag inte min utom för att då och då köpa en liten flaska renat för att ha efter rakningen, då det blev billigare än vanligt rakvatten. Då jag berättade det en gång, undrade de om jag var riktigt klok och bad att få låna min bok. Ibland lånade jag ut den, och fick rakvatten istället som tack. En av dessa stackare hittades en förmiddag död på sin arbets-plats med en flaska i handen. Det fanns också skötsamma kamrater, och en av dessa var en äldre man, ytterst prudentlig och sparsam. Vi blev mycket goda vänner, och han bjöd till och med hem mig på middag. Välklädda med en gammaldags vänlighet togs jag emot av honom och hans fru och jag visades runt i den lilla, men pedantiskt ordentliga lägenheten. Även garderoben skulle inspekteras, och där hängde kläderna i prydliga rader, hattarna låg i sina askar och handskarna inslagna i silkespapper.Vi satte oss till bords, vilket var dukat efter konstens alla regler, och jag fick tillfälle att smaka på den svenska maten: bland annat bjöds på inlagd sill, vilket jag inte kan påstå, att jag uppskattade på den tiden men som jag lärt mig tycka om lika mycket som svensken själv.

Jag stannade på denna plats drygt ett år. Därefter hittade jag ett annat arbete i ett varuhus, där jag var omkring tre år. I början av 1958 fick jag arbete på Sveriges Radio, där jag fortfarande arbetar. Jag trivdes till en början bra och fick tillfälle att komma i närmare kontakt med svenskar och svensk mentalitet. Jag började växa in i det svenska samhället. Verkligheten trängde sig på mig och jag insåg, att drömlandet inte existerade här lika litet som på någon annan plats i världen. Jag fick lära mig, att det var ett handikapp att vara född och utbildad i ett annat land än Sverige. Jag blev tvungen att acceptera att jag aldrig skulle kunna avancera inom arbetslivet på det sätt, som jag skulle kunnat, om jag varit född och uppvuxen här. De små steg jag ändå tog framåt var ett resultat av min egen envishet och ingenting annat. Jag kände dessutom att många inte ens unnade mig dem. Jag kan inte dölja att jag blev djupt besviken, och det bröd jag åt var mycket bittert. Det öppnade djupa sår i mitt inre, och den smärta jag kände fick det vita tysta papperet ta emot i form av dikter. Jag samlade dem så småningom i en bok med titeln 'Budskapet', för jag hoppades, att dessa skulle kunna glädja någon medmänniska, vara till tröst och hjälp i situationer, då livet tycktes mörkt och hopplöst. Kämpa måste människan, aldrig ge upp, hur dystert morgonen börjar, hur tunga än stegen tycks vara.

Ensamheten är också ett gissel, som plågar människorna i detta land: inte bara invandrarna utan även svenskarna själva. Svensken har svårt att ge ut sig själv, och det är ett hinder i umgänget med andra människor. Det skal av reservation, blyghet eller kalla det för vad som helst är ofta så hårdarbetat, så man ger upp på halva vägen. Jag tycker mig ha kunnat konstatera att svensken tycker om att ha en liten intim krets omkring sig, som sluter sig samman, och andra göre sig icke besvär, att ens försöka få kontakt. I diskussioner svenskar emellan framkommer en längtan efter umgänge med grannar, men jag betvivlar, att det stämmer överens med deras innersta önskningar. Jag har försökt, genom att bjuda grannar på kaffe, men aldrig blivit bjuden tillbaka, genom att ringa på deras dörr för att erbjuda dem äpplen och blommor från min trädgård, men antingen blivit avvisad eller också fått ett kort tack tillbaka, varefter de stängt dörren. Snopen är ett milt uttryck för mina känslor då, men jag försäkrar, att jag skall aldrig göra om försöken. Detta betyder inte att jag saknar svenska vänner, men jag umgås med dem på deras villkor, inte på mina, på så sätt att jag alltid lägger en smula band på mig, för att inte de skall uppfatta mig alltför påträngande. Greker är vana att leva mycket tätt inpå varandra och är i vänskap öppna både på gott och ont. Vi delar på allt med varandra och våra hem är aldrig stängda.

Därför är denna slutenhet i den svenska karaktären någonting som är svårt att vänja sig vid, någonting främmande som tar lång tid, att överhuvudtaget förstå. Så söker sig invandraren ofta till sina egna landsmän, med det är naivt att tro, att det är enkelt, att bara fösa ihop en grupp invandrare av samma nationalitet och vänta sig att de som landsmän skall trivas med varandras säll-skap.

Det är riskfyllt för en invandrare, att framföra alltför mycket kritik mot svenskt liv och samhälle, även om den ur dennes synvinkel är befogad. Inom vissa grupper av det svenska folket tas det illa upp, inte så att de alltid med ord uttrycker sitt missnöje över invandraren, utan ofta genom att denne får en känsla av att inte vara önskvärd. Jag läser då i deras blickar: varför stannar du här om det inte passar dig? Men snälle svensk, kritiserar du inte själv både dagligen och stundligen det mesta omkring dig i samhället och uppträdande och atti-tyder bland dina medlevande? Betyder det, att du inte trivs, eller att du önskar, att du kunde resa härifrån? Nej, det menar du i allmänhet inte, utan tvärtom du anser att detta, som Sverige representerar tillhör dig, och därför har du också rätt att kritisera det. Så tycker också invandraren som bott här en längre tid. Han sammansmälter så småningom, ofta omedvetet, med det svenska samhället, de värderingar och den livsstil det står för, även om det finns vissa företeelser, han inte förstår eller inte kan acceptera. Du får gärna tycka jag är dum, eller försöka överbevisa mig om, att jag har fel, eller tala om för mig, att jag skall fördjupa mig mer i det jag talar om, innan jag framför mina kritiska synpunkter. Du måste från din sida förstå, att du sårar mig mycket djupt, då du ser på mig som en främling. Ibland tycker jag, att jag har mera rätt att kalla mig svensk, därför att jag har arbetat mig fram till denna känsla, som du fick alldeles gratis. Tänk efter väldigt noga, vart skulle vi invandrare, som bott här i tio år eller mer, ta vägen? Till ett hem som inte längre finns, till släktingar och vänner, som vi varit åtskilda ifrån så länge, att det bildats ett tomrum emellan oss, till en arbetsmarknad, vars utveckling vi inte längre känner till, till ett samhälle, vars värderingar vi inte längre förstår, därför att vi delat din samhällssyn alltför länge? Käre svensk, detta vill du väl ändå inte kasta ut oss till?

Det är svårt att vara invandrare, det måste du förstå. Det är svårigheter som han i början av sin emigration ofta inte själv begriper. Svårighetsgraden och vilka och hur många komplikationer, som uppstår är beroende på vilken personlig läggning invandraren har. Vid det tillfälle, då beslutet om emigration fattas, räknar personen ifråga mest med praktiska svårigheter. Hur skall jag hitta en bostad, ett arbete, hur skall jag kunna kommunicera med människor, vars språk jag inte förstår. Att hitta lösningar på dessa problem upptar i början invandrarens hela uppmärksamhet. Det ger spänning åt hans liv, och då det långsamt går framåt också tillfredställelse. Då situationen stabiliserat sig, och den vardagliga rutinen tar vid infinner sig ofta emotionella svårigheter. Längtan stiger upp, som ett svart moln vid horisonten och förmörkar invandrarens dag. Det är då längtan efter bergen och havet kastar sig över mig, efter de vitkalkade husen, som rofyllt solar sig på bergsluttningarna, efter kvällspromenaden då ord och blickar växlades i vänligt samförstånd, och som kanske slutade med ett besök på tavernan, där det nygrillade köttets oemotståndliga dofter för alltid fastnade i näsans luktorgan: efter vännernas aldrig sinande intresse, efter sångerna som oupphörligt nynnas någonstans i bakhuvudet. Lusten att fylla min mun med ord på mitt eget modersmål överväldigar mig, ord som smakar och pumpar extra mycket blod in i hjärtats innersta gemak. Det är längtan till tillvarons rötter. Det måste hela tiden kompenseras med ett viss mått av framgång i arbetslivet, med materiellt välstånd, med gemenskap med andra människor i omgivningen. Även svensken strävar efter detta, men han behöver inte ersätta dessa förluster. Den som råkar värst ut, är den lågavlönade i ett yrke utan status den dag han blir tvungen att inse, att hit men inte längre. Han överlever men hans liv är slitsamt och torftigt, och till slut kan han inte låta bli att ställa sig en bitter fråga. Vad hade jag här att göra? Efter så mycket arbete i mitt hemland, skulle jag inte även där funnit en bit bröd och ett tak över huvudet? Där hörde jag åtminstone hemma och talade mitt modersmål. Även för den tämligen välanpassade invandraren uppstår problem, genom den kluvenhet, som sitter och drar i honom, och genom de negativa attityder som människor visar honom. Jag lever med min kärlek till mitt nya land och min längtan efter mitt gamla, men blir ofta betraktad som en främling. När jag reser till Grekland blir jag betraktad som om jag inte riktigt hör dit och börjar efter ett tag längta efter mitt svenska lugna liv. Det har blivit ett folkslag för sig självt, invandrarna, tror jag, som lever på sitt alldeles egna lilla vis, och som förstår varandra över gränserna.

Finns det inget positivt med att vara invandrare? Om jag ställer mig själv mot väggen och allvarligt tänker igenom min situation som invandrare så kan jag också finna flera positiva sidor av min utvandring. Jag har bland annat vidgat mina perspektiv genom att gå från ett kulturmönster till ett annat, som aldrig varit möjligt om jag bott kvar i mitt hemland. Jag har också fått djupare inblickar i ett annat folks seder, bruk och tänkesätt och även anpassat mig efter dem, vilket har lärt mig att visa större respekt för andra människors vanor och värderingar. Jag har därigenom också fått tillfälle att pröva min anpassningsförmågas elasticitet och funnit den vara större än jag tänkt mig, vilket är tillfredsställande för min självkänsla. Till och med en invandrares längtan efter ett förlorat hemland kan på det känslomässiga planet vara en tillgång, under förutsättning att han lyckas övervinna bitterheten i sin saknad och sökande efter det förlorade. Längtan kan vara en källa till värme och njutning. Ja har fått leva i ett politiskt öppnare samhälle än vad jag skulle gjort i Grekland, och min politiska och sociala medvetenhet har ökat snabbare, därigenom att det svenska samhället under de decennier jag bott här genomsyrats av ett socialt reformarbete. Vi medlemmar i detta samhälle har envist kämpat för våra rättigheter, för en ökning av vårt välstånd och för en bättre social trygghet, med andra ord för vår värdighet som människor. Jag har fått ta del av denna kamp och av det välstånd och den sociala trygghet vi tillkämpat oss och det måste vara till min fördel. Jag är i stort nöjd med vårt samhälle, även om det är mycket kvar att kämpa för, att förbättra, att förändra. Mina kritiska synpunkter delar jag emellertid med många andra svenskar. Vi skall fortsätta vår kamp för ett bättre samhälle, för jag håller envist fast vid att jag är en av er, ty om jag skriver i dikten 'Invandraren'. "Om inte språket och människorna påminde mig, skulle jag inte längre minnas, att jag inte är en av er", även om jag samtidigt anser det vara min rättighet att få hålla min känsla för Grekland levande.