Invandrarrapport är inne i sitt tjugofemte årgång. Vi vill uppmärksamma jubiléet med en återgivning av en artikelserie från 1978-1980, som publicerades i samarbete med Sveriges invandrarförfattares förbund under rubriken "Så mötte jag Sverige". I förra numret återgav vi den första av artiklarna, skriven av Nicos Kokkalis. Vi fortsätter med

När jag köpte den här gammalmodiga billiga hatten, kunde jag inte ens i mina mörkaste fantasier föreställa mig att ömhjärtade givare en dag skulle komma att slänga sina allmosor i den. Och att hatten skulle ligga mellan en tiggares fötter. En tiggare som mitt i bland storstadens männi-skomassor kvintilerar glada och sorgsna melodier på sitt instrument. När det nu ändå i realiteten hände så, kunde jag inte annat än uppleva detta som något symbo-liskt för mitt liv.

Den här tiggarsysslan hade redan strax därefter att jag blev utsläppt från flykting-lägret och tog mina första steg här i den för mig okända storstaden väckt min uppmärk-samhet. Tiggeri var inte något märkvärdigt i något som helst land dessa tider efter det förödande kriget. Men det här tiggeriet var nog något annat än jag hade föreställt mig. På vintern satt tiggaren i en lång tunnel som förband två av en brant bergås av-skilda huvudstråk i stadens centrum, på sommaren i skuggan av järnvägsbrons grusbank varifrån hans toner bar ända till den ö på vilken man hade byggt stadens finaste sommarrestaurang. Det märkvärdiga stod däri att tiggaren inte utgjorde någon tvärt kontrast med sin omgivning.

Första gången jag såg den här mannen vid foten av tunnelns vått glänsande stenvägg ryckte jag till av någon anledning och gjorde en stor lov om honom. Tunneln var lång, därinne märkte man aldrig årstidens växling. Under dess valv rådde alltid ett fuktigt dunkel. Vattnet strilade oavbrutet längs de glänsande granitväggarna och samlades upp i avloppsrännorna på sidan av gångbanan. Oavbrutet lyste de gulaktiga lampornas ändlösa rad under den oändligt verkande gråblåa valven.

Ändå var det något i tunneln som på något sätt förmildrade dess dunkel och stenkarga råhet: ljudens och tonernas obe-skrivliga rikedom. Tunnelns gråa granit ekade tillbaka varje hostning från gångens betongyta och de ord som de gående sins-emellan bytte. För att inte tala om tonerna från tiggarens dragspel. De singlade mång-dubbelt förstärkta under stentaket och trängdes ända ut till tunnelns mynningar, för att till slut där försvinna som vågorna i strandens sand.

Jag skrämdes av mina egna tankar när jag första gången passerade bettlaren i tunneln. Ibland befinner man sig i en situation där ingen lösning, ingen ödesdiger vändning känns möjlig. T ex när man har blivit kastad som en flykting till ett främmande, okänt land. Och då identifierar man sig i sina tankar med de värsta förebilderna vars gestalt man får syn på. Kanske var han där någon i samma situation som jag, en som i verkligheten hunnit längre än jag, och över-skridit skiljelinjerna mellan det före-ställbara och det verkliga! Kanske någon som jag borde ha känt igen och rentav kunnat gå fram och hälsat: - God dag, broder! Känner du inte igen mig? Jag avundas dig. Tag mig till din kompanjon. Jag har inget annat kvar.

Under grubbel över dessa dystra utsikter träffade min blick dock en ganska ung man med blå glasögon. Han spelade på sitt dragspel med surmulen uppsyn. Det fanns egentligen inget i vare sig hans ansikte eller det övriga som kunde dra medlidande till sig. Inget sådant som vanligtvis är typiskt för tiggare i människors sentimentala fanta-sibilder om sådana varelser.

Mannen som satt på en liten bänk hade ett par varma filtstövlar på fötterna, skjort-kragen var oklanderlig och omknuten av en ganska ny slips. Medan hans fingrar rörde sig på spelets tangenter observerade jag kvalitetsuret på hans arm. Även hans drag-spel var sådant att många som passerade honom säkerligen inte ens kunde tänka sig ha råd med ett liknande. Dragspelslådan låg öppen vid hans fötter och på lockets sam-metsbotten glänste mynten - stora och små silvermynt, matta och mörknande koppar-slantar.

Lite senare, när jag övervunnit min första depression och som tunnelns vardagliga vandrare hade vant mig vid de under dess valv onaturligt uppsvällda tonerna, såg jag på tiggaren på ett annat sätt. Jag blev medveten om att ingen liknande mig hade fått lov att sitta där. Redan lagarna förbjöd det. Som gatumusikanter och tiggare fick inga främlingar tjäna sitt levebröd. Även det var ett privilegium som fosterlandet nästan överallt gav endast sina egna barn.

Hundratals gående passerade musikanten och några stannade för att slänga sina slan-tar till de övriga allmosorna på dragspels-fodralets svarta sammet. Deras gång efter ritual var frigjord och lätt. Men musikan-tens uttryck förändrades inte, han varken mumlade något tack eller mjukt bockade på huvudet. Det enda han gjorde var att tänja ut någon av dragspelets toner.

Jag märkte snart att han inte betraktade sig själv som tiggare. Har någon någonsin på dessa breddgrader sett att någon musikant skulle ha satt sig i något gathörn och spelat dag efter dag för vilt främmande människor bara som för sitt eget nöje och andra till lyst. Ingen känner en sådan musikant. Varför skulle då inte han ha kunnat motta av dämpad frivillighet till honom betald belöning för musiken? Kanske hade han i sin människokännedom redan kommit så långt att han i många fall visste sig själv vara både givare och mottagare. Var inte hans blotta åsyn en uppmuntrande klapp på ryggen för många - det finns dom som är uslare än du, du är lycklig som inte sitter där? Människorna behöver överlägsenhets-känslan, hur skulle man annars kunna förklara deras lättnad av att skänka ett par slantar. Men spelmannen kunde också för den allra lägsta taxan skänka samvets-lindring till dem vilkas fingrar brände av med skurkaktighet och utpressning an-skaffat kapital. Bara en litet större slant till tiggaren och givaren kan inbilla sig att han åtminstone har ett gott hjärta!

Att min förmodan var riktig blev jag övertygad om vid sommarens ankomst då musikanten hade flyttat till sin plats vid järnvägsbron. Från bron såg öarna ut som tuvor omgärdade av strändernas yviga grönska. De mot sommarens nöjen strä-vande motorbåtarna puttrade muntert fram under bron med sina fladdrande vimplar och spelmannen kvintilerade enbart glada melodier. Tonerna nådde långt över den blänkande vattenytan. De förbipasserande stannade oftare än vanligt vid hans ställe - han verkade känna sin stad och dess invå-nare och visste var och när han skulle spela.

En sådan solskensdag såg jag musikanten också på en restaurang jag hade valt för mina måltider. Restaurangen var lugn och stillsam, där allt är litet trångt och ganska slitet men ändå rent, där man inte för oväsen och musiken aldrig skräller därför att den endast frekventeras av stamgäster. Gamla tystlåtna levnadskonstnärer vilkas önskemål beträffande mat och dryck varje riktig servitris vet på förhand. Om någon av dessa äldre rödkindade och filosofiskt mattögda herremän en viss dag och ett visst klockslag inte uppenbarade sig vid sitt bord, var redan det en händelse som väckte uppmärksamhet fast ingen egentligen känner någon annan där. Lika mycket väckte det uppmärksamhet om någon ny person under de stillsamma middagstim-marna uppenbarade sig på restaurangen.

Så var fallet med mig när jag för första gången tog plats där och så var även fallet med musikanten. När han steg in och satte sig vid ett ensamt hörnbord iakttogs han med nyfikna blickar från alla håll. Trots att han inte heller här utgjorde någon kontrast mot de andra gästerna. Fast han till det yttre verkade bekant för mig kände jag inte genast igen honom. Han hade tagit av sig de blå glasögonen och stoppad ned dem i kavajens bröstficka ur vilken deras ben-skalmar nu stack fram. Mannen hade kalla grå, nästan frånstötande ögon. Men för övrigt, vad hans uppträdande angick, lämpade han sig utmärkt till restaurangen atmosfär. Hans rörelser var långsamt efter-tänksamma och dämpade som de andra gästernas och han störde allts ingen. Han var försjunken i sig själv och ljudlös som alla de andra, han åt njutande och utan brådska, fuktade sina läppar mot ölglasets kant, tömde de återstående dropparna i ölet. I regelrätt ordning följde sedan cigarren, kaffet och ett halvt glas guldgul folkkonjak. När det hela sedan i lugn och ro var avver-kat, räkningen betald och växelmynten omsorgsfullt räknade, satte han åter glas-ögonen på näsan och reste sig. Han tog sin svarta dragspelslåda från dess plats och återvände till sitt jobb. Exakt på samma sätt som flertalet av dessa i sina tankar för-sjunkna gäster, vilkas största njutning var att följa årtiondens utkristalliserade bete-endemönster till punkt och pricka.

Men något hos honom var dock annor-lunda. Det var de där glasögonen, de mörka glasögonen, som skilde honom från en vanlig arbetande människa som med sin intjänade lön utan klander kan tillåta sig vad han vill. Dessa glasögon var det enda som bedrog människor beträffande hans person, avsiktligt och med eftertanke. Men var det inte många andra också som använde sådana glasögon? Där satt ju t ex politikern som alltid före valen med en av rörelse darrande röst talat vackra ord om folkets bästa för att säkrare bli omvald. Eller någon annan, som i humanitetens tecken kämpat med idealismens slagord på läpparna - för att hans eget uppehälle var beroende därav. Där sitter faktiskt en hel rad sådana med falska glasögon prydda herrar, den ene bara mer eller mindre förljugen än den andre. Allt är ju relativt.

När även jag med den av omgivningen dikterade falska och lugna värdigheten till slut reste mig, kunde jag inte finna min hatt på garderobshyllan där jag bara en timme tidigare hade lagt den. Den var just den där nya hatten, som jag hade köpt som min första sak här i landet, efter det att vinden hade blåst min gamla, från hemlandet här-stammande hatt i vattnet från bron. Även detta hade jag då uppfattat som något sym-boliskt. Men nu kunde jag inte förstå vem som kunde ha behövt en sådan gammal-modig hatt som bara jag ansåg användbar och som jag endast med stort besvär hade lyckats få tag i ett av stadens äldre lager.

Fastän det ovanför hyllan fanns en notis där det meddelades att man inte tog ansvar för gästernas ytterplagg, anförtrodde jag i alla fall mina bekymmer till servitrisen. Hon blev rent av skrämd - aldrig förr hade något sådant inträffat. Eftersom gästerna i restaurangen var få blev det snart utrett att en av hattarna på hyllan inte tillhörde nå-gon. Den var inte nämnvärt sämre än min egen, men jag ville inte ha en främmande hatt. Jag gick senare in ett par gånger för att höra efter om min hatt hade återkommit, då jag förmodade att det hela var en i distrak-tion skedd förväxling. Men hatten hördes aldrig av.

Helt plötsligt trodde jag mig dock ha fått syn på den några dagar senare. Det var vid järnvägsbron där musikanten satt trudelut-tande sina toner ur dragspelet. Han satt den här gången på sin instrumentlåda och på huvudet hade han blå hatt av modernt snitt. En annan brun och mindre stilfull låg vid hans fötter på marken. Jag gick sakta förbi den här hatten och sträckte på halsen. Det låg stora och små mynt i hatten så att jag inte kunde urskilja fabriksmärket i fodret. Jag påminde mig att tiggare ofta själva brukade lägga några slantar i sin hatt för att locka folk till givmildhet. Den som har ger man mera och exemplet stimulerar.

Jag tvekade en stund rådlös. Om det var min hatt - vilket den troligen var - visste jag faktiskt inte om bytet hade orsakats av ett verkligt misstag eller om det bara var ett trick liksom musikantens glasögon. Jag ville sträcka ut min hand och lyfta hatten lite för att studera närmare men det låg ju pengar i hatten som inte var mina. Folk kom och gick och vilket skulle nu vara mer troligt att en främling, även han nästan en lösdrivare, skulle vilja bestjäla tiggaren på hans med möda ihopsamlade ören. Natur-ligtvis kan jag inte gå ed på att de verkligen skulle ha resonerat just så här men det räckte att jag själv i min situation tänkte mig att de möjligen kunde tänka så.

Min hand stannade men började sedan leta efter portmonnän för att slänga min egen allmosa på hattbottnen. Men även detta blev ogjort, jag stoppade portmonnän tillbaka i fickan och började gå bortåt: om hatten nu verkligen var min, passade det sig

ju inte för mig att själv lägga pengar i den,

det skulle ju andra göra. Jag gick från plat-sen nästan springande. Rädslan för fram-tiden och känslan om det ödesdigra och osäkra i mitt kommande liv hade på nytt våldsamt överfallit mig.