Invandrarrapport är inne i sitt tjugofemte årgång. Vi vill uppmärksamma jubiléet med en återgivning av en artikelserie från 1978-1980, som publicerades i samarbete med Sveriges invandrarförfattares förbund under rubriken "Så mötte jag Sverige". I tidigare nummer återgav vi artiklarna skrivna av Nicos Kokkalis och Valev Uibopuu. Vi fortsätter med

När jag var nio år, var Sverige en apelsin. Världen var Europakartan på väggen i vardagsrummet. Hitler var en farbror, som log och höll små barn i famnen. Jag tyckte om honom, för han var tryckt på fint vitt kritpapper, och jag fick honom som pre-mium i andra klass i folkskolan. "Hitler - barnens vän" var den finaste bok jag ägde. Tyvärr kom den bort efter bara en kort tid. Mamma och pappa visste inget om vart den tagit vägen. Man sade inte så mycket. Året var 1944. Man var inne på fjärde året av tyskarnas ockupation av Estland.

Säkert fanns det brådmogna barn som Anne Frank även i Estland. Jag var dock som de flesta andra barn i min ålder - bara ett barn. Kriget bekom mig inte särskilt mycket. Jag var van vid det avlägsna kanonmullret bakom horisonten och tänkte vanligen inte på det. Jag var också van vid de tyska soldaterna på gatorna, vid mörk-läggningen och vid flyglarmet ibland på nätterna. I allmänhet hände ingenting nämnvärt och man kunde gå och lägga sig igen efter en stund.

Jag var van vid varubristen i affärerna. Man kunde köpa det allra nödvändigaste med hjälp av ransoneringskort. Men exempelvis kött och smör fick man mygla till sig av bönderna. Man bytte varor, ran-soneringskuponger och tjänster. Import-varor fanns inte alls.

Så en dag, en helt vanlig dag, då vi barn samlades i parken för att leka, hade en av flickorna en apelsin. Det var en sensation. Naturligtvis fick vi inte smaka av den. Men de allra förtrognaste fick lukta och klämma på den lite. Vi kom inte ihåg att vi sett en apelsin. Hon hade fått den från Sverige. Hennes pappa var sjökapten. Vi var väldigt avundsjuka och apelsinägarin-nan njöt av situationen i fulla drag. Hon ståtade med sin alltmer klämda frukt i gott och väl en veckas tid. Det skulle förvåna mig om hon någonsin nändes äta upp den.

Sverige... Ingen sentida turistbroschyr med sina färggranna bilder har väl gjort så effektiv reklam för ett land som denna apelsin. Sverige framstod som sagolandet med oanade möjligheter.

Verkligheten blev alltmer sagobetonad även därhemma. Men det var en ond saga. Jag fick inte gå i skolan längre, för skolhuset var fullt av sårade soldater. Mamma och pappa hade med hjälp av knappnålar spänt en blå ylletråd tvärs över Europakartan i vardagsrummet. Varje kväll lyssnade de på radion och flyttade den blå tråden längre och längre åt väns-ter. De förde långa viskande samtal som jag inte fick höra. Mamma grät ofta. Vi fick underliga besökare, gubbar i oljeställ, som luktade fisk. En av dem tog med sig vårt guldinfattade väggur. Jag förstod ingenting.

Ute hade kanonmullret blivit starkare. Man kunde nu uppfatta de enskilda kreva-derna. Folk försvann plötsligt och hus bommades igen. Även flickan med apel-sinen försvann. Hennes pappa var sjö-kapten. En dag talade man om, att hon och hela familjen drunknat, då båten torpe-derades av ryssarna. Jag hade svårt att fatta det. Sedan kom den kväljande gula röken över staden. Tyskarna brände män-niskor, judar, sades det. Var det ändå inte en ond saga alltsammans? Sådant kunde väl inte hända på riktigt?

- Nu är du stor, så du kan fatta det hela, sade mamma till mig en kväll. Hon tog mig i sitt knä och strök mig över håret. Hon såg på mig, men förstod inte, att jag i mitt barnasinne var långt ifrån den verklighet, som var hennes.

- Vi skall resa långt bort, sade hon. Vi skall lämna allt vi har här och resa till Sverige...

Sverige! Det klack till i mig av glädje, och jag erinrade mig genast apelsinen. Hurra, jag skulle också kunna få apelsiner!

- Jag skall inget säga till dina små-bröder, fortsatte mamma, för det får inte komma ut att vi planerar att fly. Skulle tyskarna få nys om saken, skulle de stoppa oss och kanske skjuta oss.

Det sista hörde jag väl inte på så noga, för apelsinen hägrade för min inre syn. Jag kunde riktigt förnimma doften av skalet och känna den sviktande mjukheten under min tumnagel. Jag sprang genast ut i par-ken och förkunnade för alla, som ville höra på, att vi skulle fly till Sverige. Kanske - men bara kanske - skulle jag skicka en apelsin till den, som var snäll.

Ibland är dock ödet, om det finns något öde, snällt mot de enfaldiga. Flyktkvällen kom, utan att någon stoppade oss. I skydd av mörkret smög vi ner till floden, far och mor med två kappsäckar och tre barn. Vi efterlämnade alla jordiska ägodelar, som inte fick plats i kappsäckarna, samt farmor och två halvvuxna kycklingar. Jag sörjde kycklingarna mest. Men jag tröstade mig. Säkert skulle det finnas kycklingar i Sverige. Och inte bara det. Ett land, som hade underbara frukter som apelsiner, skulle säkert också ha djur, kanske alldeles nya, spännande, underliga djur.

Avresan blev dramatisk. För vårt guld-infattade väggur hade vi köpt oss båtplats, men det garanterade inget annat än - båtplats. Båten visade sig vara en pråmlik-nande historia, modell äldre. Den hade endast använts för lättare transporter på den stilla Pärnufloden och reagerade nu våldsamt mot sin tunga människolast genom att börja läcka. Utsikterna till drunkningsdöd i Pärnufloden föreföll up-penbara och många av de tilltänkta rese-närerna föredrog att stanna i land. Därmed lättade båten något. Nästa fråga var mo-torn. Om den också protesterade mot nå-got, strejkade för bättre villkor eller hos-tade bara av ålderdom och allmän skröp-lighet, blev inte klarlagt. Men under flera timmar uppgav den inte annat än enstaka hostningar.

Tiden led och människorna med den. På bron vid Pärnuflodens mynning ut i Östersjön gick en tysk vaktpost av och an. Han bar på en kulsprutepistol och hade till uppgift att toppa eventuella fiender och flyktingar. Säkert spanade han ut i septem-bermörkret och lyssnade efter motorljud. Han var köpt med en halv gris för att släp-pa förbi en viss båt - vår båt. Men båten dröjde. Den tyske vakten gäspade och blev vid midnatt avlöst av en annan vakt. En, som inte hade fått någon halv gris och inte visste om någon flyktingbåt. När det sent på efternatten dök upp en överlastad gruspråm, skrek han naturligtvis HALT!

- Röda Korset! ropades det från båten. Men något sådant går inte ens en tysk vaktpost på. Kulorna smattrade i vattnet. Då de inte verkade bita på båten, som oförfärat puttrade vidare, larmade vakten kustbevakningen.

Med svepande strålkastare fräste den tyska kustbevakningens snabba patrullbåt ut på havet för att haffa flyktingen. Men den fick återkomma med oförrättat ärende. Den dåliga pråmen var som uppslukad av mörkret och havet. I själva verket hade den i avsaknad av kompass kommit på villovägar och satt stadigt på grund bakom närmaste holme.

Nästa morgon fick varje familj offra hälften av sitt bagage. Båten flöt loss och Sverigeresan kunde äntligen börja.

I två dagar kräktes jag i en emaljerad potta och brödlimpor flöt omkring i vattnet i båtens botten. En gång siktades vi av ett tyskt flygplan. Det flög lågt över oss. Det kunde ha gett oss nådastöten. Men ingenting hände. Kanske tyckte dess tyske kapten, att vi satt ju alla i samma båt... Det var den 20 september 1944.

Den andra dagens kväll började bensinen ta slut. Och ingen visste var vi var. Dess-utom började det blåsa upp och himlen varslade om storm. Paniken låg på lur. Hur skulle det gå, om vi blev redlöst drivande? Då siktades en mörk rand framme vid horisonten. Var det kanske bara en häg-ring, en önskedröm? Men hägringen kom närmare och närmare och växte till en stenig skymningsgrå strand. Sverige! Det visade sig att vi hade träffat yttersta spetsen av Fårön på Gotland.

Landstigningen blev lika förvirrad som avfärden från hemlandet. Man skrattade och grät om vartannat. Jag lyftes ner i en roddbåt med svensk militär. Folk sprang och letade efter sina väskor i det tillta-gande mörkret. En svensk lotta stack till mig en chokladbit. Hon talade ett obegrip-ligt främmande språk. Vi föstes upp på ett lastbilsflak och kördes någonstans. Jag mådde fortfarande illa och var så trött, så trött. Halvt mellan dröm och verklighet skakade vi fram genom ett mörkt land-skap.Vart var vi på väg? Vad skulle möta oss i detta nya land? Jag spärrade upp ögo-nen när vi kom till Slite samhälle. Det var en ljuschock. Ljus, ljus på gator, ljus i fönster, ljus överallt. Något sådant hade jag aldrig sett. Hemma hade det bara varit mörker.

Sedan följde dagar av evigt väntande, sittande vid högar av resväskor, transport till olika uppsamlingsläger, avlusnings-bastu, upprop efter långa namnlistor, väntande och åter väntande.

Mitt första egentliga hem i Sverige blev Folkets Hus i Blackstad i Småland. Vi bodde 120 personer i samma rum, män, kvinnor och barn.

Vi sov i militärens tvåvåningskojer och riggade upp filtar mellan kojerna för att avskilja familjerna från varandra. Det var riktigt mysigt. Läktaren var matsal. Alltid vänliga lottor delade tre gånger om dagen ut jätteportioner av klibbig mat, som det var svårt att äta upp. Det var söt gröt eller söt brun sås med bönor i. Det var maka-roner, som hängde fast vid varandra eller tjock ugnspannkaka med sjöar av söt sylt till. Brödet var konstigt och alldeles hårt, även det sött, tyckte vi, som var vana vid surt estniskt rågbröd. Några apelsiner såg jag aldrig till.

Jag fick vänner bland de andra flykting-barnen och vi lekte ofta ute runt huset. Ibland gick jag ut ensam och smög utefter taggtråden, som avgränsade lägerområdet från övriga Sverige. Det hette "karantän", sade man. Och var man i "karantän", fick man tydligen vara inhägnad av taggtråd. Ibland såg jag människor också utanför taggtrådsstängslet. Det måste vara sven-skar. De såg inte märkvärdiga ut. Sverige såg heller inte märkvärdigt ut, den lilla bit jag såg av det. Gröna tallar, grå stenar och regnvåt mossa, som klafsade under mina tunna sommarskor. Inga apelsinlundar, inga underliga djur. En gång såg jag en klunga människor utanför taggtråden. De stirrade på oss, och en av dem pekade finger åt mitt håll. Då förstod jag att vi själva, jag och mina kamrater, var de underliga djur, som jag hade väntat på. Jag sprang in och gömde mig. Jag kunde inte förklara för mamma, varför jag grät.

Månaderna gick och det led mot jul. En del av karlarna fick skogsarbete och fick flytta ifrån lägret. Andra fick stanna kvar, täljde på träbitar, spelade kort och sysslade med dockteater. En del anpassade sig, andra inte. En kvinna på andra sidan min filt snyftade varje kväll. Det skulle känts ovant, om hon slutat med det.

Tidigt en morgon vaknade jag av att en rad vitklädda kvinnor med stearinljus i håret kom in och sjöng. Jag blev alldeles förskräckt. Jag trodde, att jag var död och hade kommit till himlen. Så småningom blev det dock klarlagt, att det bara var en svensk sedvänja strax före jul, och att jag fortfarande levde. I gengäld och för att visa vår stora tacksamhet mot Sverige blev vi beordrade att sjunga tillbaka. Jag skrev upp fyra helt obegripliga verser på ett papper. Den första löd:

Nüü tendas tüüsen jüülejüüs

po juurdens mörka rönd,

okk tüüsen, tüüsen stroola okk

po himmlens jüüpbloo grönd.

Svenskan var sannerligen ett konstigt språk. Dessutom viskades det om, att det innehöll fula ord som "sitt" och "vitt" och man fick uttala dem utan att få bannor. Vad de betydde, visste jag inte, men det handlade inte om vare sig avföring eller könsdelar. Varje vuxen lägerinnevånare fick också en minimal veckopeng för att köpa exempelvis cigaretter. Mina sträv-samma föräldrar sparade och sparade och sparade alla slantarna för att till sist, när summan räckte till, köpa en svensk ABC-bok samt ett strykjärn.

Efter jul fick vi plötsligt och utan förvar-ning flytta till ett nytt läger, Källvik. Där brann matsalen ner. Därefter följde lägren i Ribbingelund, på Lovö, Vikingshill, Tynningö och Väddöbacka. Pappa som va-rit jägmästare i Estland, blev så smånin-gom skickad till något slags kartlägg-ningsarbete, medan mamma och vi barn skickades ett helt år från det ena lägret till det andra. Jag blev ett snällt och fogligt barn, neg och gjorde som jag blev tillsagd. På ett ställe fick jag påssjuka, på ett annat drog jag upp mitt livs första mört. Jag ritade mycket och började skriva dikter. Drömmen om apelsinen hade jag glömt för längesedan. De vuxna hade det säkert svårare. I brist på meningsfull sysselsätt-ning blomstrade intriger av alla slag. Man slogs om mat och klädespersedlar, som de-lades ut. På ett ställe stal lägrets estniska husmor tillsammans med sin nyförvärvade svenske fästman lägrets socker- och mar-garinförråd. Det var ett onormalt liv man förde.

Hösten 1945 kom vi äntligen ut till ett normalare liv. Vi skickades till Adelsö, där vi blev inhysta i en gammal stuga på landet. Pappa fick fortsätta att flacka Sverige runt med sitt kartläggningsarbete, och skicka pengar till vårt uppehälle på Adelsö.

Nu blev också villkoren hårdare. Vi bodde ensamma bland svenskar och jag fick börja i en svensk skola. Första dagen gick jag ensam den tre kilometer långa vägen till skolan och ställde mig i ett hörn av skolsalen. Läraren kom fram till mig och pratade något, som jag inte förstod. I lägret hade jag inte lärt mig mer än en-staka ord och fraser som "Tack så mycket" och "Jag förstår inte". Då man inte visste vad man skulle göra av mig, satte man mig längst ner i salen bland fjärdeklassarna. Jag fick rita och räkna och blev med tiden duktig i båda dessa färdigheter.

Språket kom så småningom och därmed också kontakten med min omgivning. Men visst var det svårt i början. En av de värsta dagarna var den 21 november, då jag tydligen har namnsdag i den svenska almanackan. Redan på vägen till skolan ropade den första kamraten:

- Har den äran!

- Vad då? undrade jag.

- Har den äran!, upprepade kamraten.

- Va? Jaså...

Jag uppfattade frasen som en fråga: "Har du näran?" Och vad detta "näran" var, kunde jag inte begripa. När jag kom fram till skolan, ropade nästan alla "har du näran?" och jag blev mer och mer för-virrad. Det var tydligen något fel med mig, eftersom alla anmärkte på "näran". Jag gick in på toaletten och såg mig i spegeln. Jag hade inte sot på näsan, och under-kjolen hängde inte ner. Kanske var det mössan? Den var otroligt ful, gul med röda Musse-Pigg-öron, skänkt av en snäll tant. Men jag hade ju haft den dagen före, och då hade ingen sagt något. Det blev värre och värre. Jag begrep inte förkla-ringarna till "näran", och till sist svarade jag ett sammanbitet "ja" på den underliga frågan. Men det blev för mycket för mig, då även läraren sade det där om "näran". Då rusade jag ut och sprang hem.

Sedan dess har åren hastat iväg. Jag fick svenskt medborgarskap, lärde mig tala god svenska, avlade examen på svenska läro-anstalter och undervisar nu själv svenska barn i deras modersmål. Jag har aldrig mött något utlänningshat eller blivit utfryst för min nationalitets skull. Jag kan inte annat än känna tacksamhet mot Sve-rige och svenskarna för att de har tagit emot mig. Men jag har väl haft lätt för mig. Jag har rätt hudfärg och nordiskt utseende och jag har förblivit det snälla och fogliga barn jag var - utåt sett.

Apelsiner kostar numera 3:95 per kg. Jag brukar köpa hem dem i plastförpackning då och då. Vill man inte göra sig mödan att skala och tugga dem, finns de ju annars också pressade på burk. Dä är det bara att svälja.