FLYGPLANET LYFTE SOM EN JÄTTEFÅGEL mot himlen, upp och bort från jorden som såg mig födas. Jag lutade huvudet mot flygplansstolens nackstöd, knäppte upp säkerhetsbältet och dagdrömde. Under tiden betraktade jag molnlandskapet genom det lilla fönstret och hoppades att jag till slut, i ett nytt land, skulle kunna bli något annat än bara en regeringsmotståndare.

Flygvärdinnan, en flicka gjord av marmor och leende, gav mig en bricka med mat och sa något, som jag inte förstod. Då gjorde hon gester, som när en stum vänder sig till en döv. Jag förstod henne fortfarande inte. Slutligen vände hon tillbaka in i det avskilda utrymmet vid utgången. När hon kom tillbaka låtsades jag sova.

När vi efter många timmars resa landade på Arlanda gick jag med min väska och följde en lång korridor, som ledde till en hytt för passkontroll. Där stod två poliser som tog mig i armarna och ledde mig in i ett kontorsliknande rum.

Den största polisen med stort skägg och mage, satte sig på andra sidan skrivbordet, slog ett telefonnummer och talade med mycket låg röst, medan han granskade mig från topp till tå. Jag satte mig i stolen mitt emot, fortfarande med väskan i handen.

-Varför har du kommit till Sverige? frågade han mig medan han stirrade i mitt pass.

-Jag har kommit för att söka politisk asyl, svarade jag och såg intensivt på honom.

Den andra polisen, som stod med armarna i kors vid sin kollegas sida, sa något till honom. Av hans gester att döma var han inte arg, snarare verkade han tycka synd om mig.

Som avslutning på förhöret fick jag underteckna ett formulär och poliserna stämplade passet. De förde ner mig i ett garage, till en blå och vit bil med sirener och ordet POLIS skrivet på sidorna. Jag sattes i baksätet och vi åkte genom en underjordisk labyrint ut i ett helvitt landskap, som var det vackraste jag sett. Det var vinter och termometern på bilens instrumentbräda indikerade femton minusgrader. Åsynen av all denna snö som först bara varit imponerande, gav mig plötsligt en förlamande känsla av sträng kyla.

Det mörknade snabbt, där vi körde fram mellan skogar och hus, som verkade komma direkt ur sagornas värld. Natten föll redan och klockan var inte mer än halv tre. Jag tänkte på kylan och mörkret, så olikt mitt land, där solen från en blå himmel och sanden brände de bara fötter som vandrade på stränderna...

Bilen stannade framför ett hotell. På gatan passerade kvinnor, vackra som Snövit, och människorna tycktes begravda i kläder och påminde om de eskimåer jag sett på vykort. Poliserna tog ingen notis om mig, de förde mig bara milt ur bilen, in i hotellet och fram till receptionen. De pratade med någon som verkade vara innehavaren, en man med godmodig uppsyn, kraftig mustasch och något italienskt över sig. Han log mot mig från andra sidan av den blänkande receptionsdisken och räckte fram en rumsnyckel.

Poliserna åkte med mig i hissen upp till översta våningen och förde mig till vänster i en korridor till ett rum, där jag måste stanna. Hur länge visste jag inte. Poliserna sade adjö och gick. Jag drog ett djupt andetag som om själen återvänt till kroppen och sa till mig själv:

-Jag klarade det till slut, helskinnad.

Jag ställde väskan vid dörren och gick fram till fönstret. Jag kunde se långt. Överallt snöns vita återsken. Jag såg en skog utan fåglar och en frusen sjö, där båtarna vid kajen såg ut som valar fångade av ett ismonster.

På rummets väggar hängde tavlor, sängen formligen sken av rena, vita lakan. En teve stod där, en telefon och en garderob, i vilken jag lätt kunde tappa bort det lilla jag hade med mig. Medan jag nosade runt som en hund, undersökte ett nytt revir, kom jag in i badrummet. Där blev jag stående överväldigad av handfatets och toalettstolens skinande renhet. Här fanns ett prydligt badrumsskåp med spegel och blåa hyllor från golv till tak. Allt sådant som förut varit en ouppnåelig lyx blev här verklighet. Jag kände det som jag kommit till Underlandet, där varje detalj var en överraskning. Hur jag än letade, kunde jag inte upptäcka den minsta lilla smutsfläck. En sådan skillnad från mitt land där människor lever i misär, tvättar sig i samma vatten två gånger och ibland uträttar sina behov på gatan.

I detta hotellrums badrum kände jag för första gången i mitt liv hur min vilja att lära mig mera, att veta mera, kunde växa obehindrat. Tankarna rasade: det var kanske här, i detta land, som mina drömmar kunde förverkligas.

Jag hade aldrig varit någon verklig fara för regeringen, ändå fängslade de mig om och om igen. Sista gången skickade de mig till ett läger, torterade mig, ställde mig inför krigsrätt och dömde mig till döden. Bara turen räddade livet på mig. Av någon okänd anledning utlystes allmän amnesti. En statskupp följde och jag passade på att smita i förvirringen. Jag flydde, övergav mitt land för att glömma det lidande jag tvingats utstå.

Jag gick ut ur badrummet, öppnade fönstret och släppte in en vind som var kall som döden själv. Plötsligt uthärdade jag inte att vara ensam i rummet. I hotellhissen hade jag gripits av samma klaustrofobiska känsla. Där, i spegeln, hade jag kunnat se mitt eget ansikte, vanställt av tortyren, och det undanträngda minnet av åren i cellen på två gånger två meter kom över mig. Jag lugnade mig och lade mig på sängen, med kläderna på, som jag var van vid, och tittade på teve. Det var ett reportage om kuppen i Santiago och mordet på Salvador Allende. Strax därefter sändes ett matlagningsprogram, där två män med förkläden tillagade en exotisk rätt. Synen av de två matlagande männen drabbade mig. Det var första gången jag någonsin sett män i kök. I mitt land var traditionen hård; köket var kvinnornas område, helt förbjuden för män. Som farmor brukade säga: Männen arbetar utanför hemmet och kvinnorna i köket.

Nästa morgon vaknade jag ur en mardröm, indränkt i svett. Klockan var nio på morgonen, men det var fortfarande natt utanför fönstret. Tortyrens huliganer satt smärtsamt fasthakade vid min kropp och hjärna och även om jag sov på ett lyxhotell och kunde se mig själv som en fri man, var skräcken för att vara förföljd med mig och plötsligt kändes det som jag låg i en trång och stinkande cell.

I min mardröm upprepades med plågsam detaljskärpa den sista gången de tog mig. Jag var på väg hem från arbetet. De förde mig till ett "säkerhetshus", där de i en veckas tid inte lät mig ta av min kvävande huva en gång. Då hade vi våra tortyrsessioner. Första gången tog de av mig naken, så när som på huvan, och under slag och hot hängde de upp mig i taket, med huvudet neråt, bakbunden. De släckte cigaretter mot mina fotsulor och doppade mig upp och ned i iskallt vatten. De ville knäcka mig för att få ur mig den informationen de var ute efter. Den andra dagen förhörde de mig medan de slog mig med sina gevärskolvar och tvingade mig att hela tiden sitta i "grisställning", kroppen dubbelvikt, pannan i golvet och händerna bakbundna. Men eftersom jag inte sa ett ord, inte ens när de erbjöd mig en enorm summa pengar, blev det värre. De satte klämmor i mina könsdelar, fötter och öron och gav mig elektriska stötar, medan de anklagade mig för att tillhöra en hemlig motståndsrörelse och gömma vapen i mitt hem. Den tredje dagen, då jag knappt kunde röra varken armar eller ben, band de mig vid en stol och öppnade en dörr. Från det intilliggande rummet hördes en torterad kvinna skrika och de sa mig att de tillfångatagit min mor och att de våldtog henne för att få ur henne informationen, som jag vägrat ge dem. Jag tappade fullkomligt besinningen och reste mig upp med stolen hängande på ryggen och fick mig ett vansinnesvrål: Mördare...!

Ett väldigt slag skickade både mig och stolen genom luften och ner på golvet. Jag satt isolerad några dagar, utan annat än vatten och bröd. Till slut tog de av mig min huva och jag återfick långsamt synen. Jag kunde se var jag befann mig. Rummet hade tegelväggar och sten-golv och ett litet fönster vars lucka såg ut att ha suttit igenskruvad sedan huset byggdes. Genom dess springor kunde jag skymta bödlarna. Hur de torterade män, kvinnor och barn. Fast det är klart, denna historias detaljer är så hemska, kanske värre än smärtan, värre än glömskan. Egentligen går den inte att berätta för någon. Antingen tror de inte på den, förstår den inte eller kommer de att förföljas av skräck för alltid.

Vid middagstid, på hotellet, var jag ombytt, kammad och redo och väntade på poliserna, som fört mig dit dagen innan. Jag stod vid fönstret och följde med blicken de stora snöflingor, som föll utanför. Det knackade på dörren. Utanför stod mannen som givit mig mina rumsnycklar. Han hälsade på ett för mig okänt språk, tog mig vänskapligt i armen och förde mig till hotellets restaurang, där han med en armsvepning visade mig ett helt uppdukat bankettbord, dignande av mat och dryck. Jag stod med munnen öppen som ett fån och visste inte vad han ville att jag skulle göra. Hotellmannen märkte min förvåning över så mycket mat på en gång, såg mig i ögonen och förde sin hand till munnen, samma gest som mödrar gör, när de vill att deras barn ska äta. Med den andra handen visade han åter igen bankettbordet. Sedan vände han på klacken och gick sin väg. Jag närmade mig försiktigt bordet utan att veta var jag skulle börja, medveten om att det var ett tillfälle jag inte fick missa. Jag försåg mig med en sprängfylld tallrik, ett glas öl och en bit hårt bröd, som redan från första tuggan påminde mig om brödet från bageriet i min hemby. Jag retirerade genom rummet och satte mig vid ett bord, i ett hörn, varifrån jag hade översikt över alla de som satt och åt av överflödet. En sådan tallrik, som stod framför mig, hade räckt till en hel familj i mitt hemland. Jag såg framför mig ett samhälle, inriktat på konsumtion, där det som blev över av maten slängdes i stora plastpåsar tillsammans med använda, men hela, kläder och hushållsmaskiner. Jag kunde inte förstå hur detta land, som låg i världens tak, kunde vara så rikt.

När jag kom upp till rummet väntade de två poliserna på mig. Den store, han som lärt sig spanska på Kanarieöarna, sa: Packa dina saker. Jag frågade inte varför utan packade mina saker snabbt och vi lämnade hotellet. På gatan trängde kylan igenom märg och ben och snön blåste rätt i ansiktet. Den ena polisen öppnade bildörren och jag satte mig i baksätet. Han stängde dörren med en smäll och sa inte ett ord under färden till flyktingförläggningen, där jag så småningom skulle få användning för de kloka ord min farmor en gång sagt mig: Var du än kommer, se och lär. Och det gjorde jag. På flyktingförläggningen, halvvägs mellan himmel och helvete, föddes jag på nytt. Jag lärde mig språket, jag vande mig vid klimatet och träffade en flicka vars leende var lika storslaget och bländande som den svenska naturen. Jag återfick det hopp jag trodde var förlorat för alltid.