"Så mötte jag Sverige"

SÅ TA MIG TUSAN OM JAG INTE STANNAR HÄR

Belladonna

Jag kom till Sverige en obeskrivlig blå augustidag. Som turist med returbiljett i fickan och via Skåne. Landskapet bredde ut sig som ett vykort. Jordbruksfält så långt ögat når. Ända till horisonten. Ett hav av blått, grönt och gult. Idag tänker jag på Anders Österlings "Ale Stenar". Då tänkte jag på ingenting. Jag njöt helt ordlöst av denna härlighet framför mig.

Färden fortsatte. Skåne försvann ur mitt blickfält. Vägen smalnade och blev sämre. Asfaltbeläggningen upphörde delvis. Granarna kröp allt närmare vägkanten. Allt kändes trångt och mörkt. Skogen växte tätare för varje kilometer. Husen dök upp med allt större mellanrum. Min stämning förvandlades i skrämd tystnad. Man skall ta seden dit man kommer.....

Och dit jag slutligen kom denna augustidag för tolv år sedan - det var mörkaste Småland. Men dagen därpå lyste solen för fullt även över Småland. Jag upptäckte att himlen var lika blå ovanför grantopparna, om än inte så oändlig som över Skånes arealer.

Semesterveckan som följde bjöd på strålande väder. Varje dag gjorde jag en ny utflykt för att utforska omgivningen. Och varje dag förstärktes mina intryck av skönheten, storslagenheten och renheten i den svenska naturen.

I september samma år åkte jag återigen till Sverige. Den här gången med enkelbiljett och till någon som väntade på mig. Jag skulle pröva en tid hur det kändes att leva här. Om det var möjligt att byta bort mitt hemland mot ett annat land. Mitt hjärta och mina sinnen skulle vara med och bestämma.

När turistkänslan försvann började provtiden.

Inga vänner, inga samtal, handla med en fusklapp i handen "jag skulle vilja ha..." och sedan peka på det önskade.

Efter den underbara turisthösten kom vintern.

Snömassor, vars like jag inte sett förut. Mörker och kyla. Vad gör folk när dom inte kan åka skidor eller skridskor?

Julkalas: För mycket hemlagad ostkaka. Den första svenska supen. Brr. Och glögg. Mums. Jag är dömd till tystnad, teckenspråk och ätande.

Våren kom som en befrielse. Livet började kännas igen i hela kroppen och humöret.

Första kontakten med en grannfru. Hej - hej! Börjar läsa tidningen. Med lexikonet bredvid på köksbordet. Begriper inget sammanhang. Köper TV. Ord efter ord läggs på minnet. Svenska ord. Vågar göra tafatta samtal. Ingen förstår. Nickar därför mest med huvudet till svar. Säger "ja" och "nej" helt urskiljningslöst. I ren gissning att jag borde svara si eller så. Huvudet känns som laddat med sprängämnen av allt osagt som rör sig därinne. Öronen vär-ker av alla främmande ljud.

Vad språksvårigheter kan leda till? Tja, i minst allvarliga fall till ärtsoppa med pepparrot i. Eller tvååriga höns stekta på kycklingsvis i ugnen. Resultat: Oätbart. Eller lustiga tolkförsök av skyltar med ordet "Rum" på. Oj då! Så mycket rum det dricks och säljs här. Eller skyltar med "Bar på. Hemskt, vilket nattliv svenskarna tycks ha. Eller "Skjortan". Det var namnet på en affär jag dagligen gick förbi. Uttalet av detta halsbrytande ord hör än idag till mina bravader.

Snart förstod jag språket allt för väl. Platsen för den första förolämplingen som utlänning: Tvättstugan. Alla mina landsmän och hela min nation förolämpades kollektivt med mig. Ridån ner. Inget bifall.

Platsen för den senaste förolämpningen: Sici-lien. Fast då gällde det svenskheten.

Strindberg: DET ÄR SYND OM MÄNNISKORNA.

Antal vänner de första åren i Sverige: Några få stycken. Ökning i procent sedan dess: Noll. Vännernas nationalitet: Utländsk. Varför? Det vet jag allt mindre. I mina brev hem till mor berättade jag antagligen sanningen. Men breven finns inte kvar.