Det är ett märkligt land och ett synnerligen märkligt folk som bor i den avlånga, östra hälften av den skandinaviska halvön.
Många uppgifter sprids om dessa människor och deras vanor, seder och levnadsförhållanden. När vi var barn, läste vi med stora ögon om Nils Holgerssons underbara resa och fick ett första smakprov. Vi flög med tummeliten och hans gårdskarl från den skånska slätten till polcirkelns vildmarker. Detta romantiska Sverige eggade i hög grad fantasin men gav samtidigt en visserligen skev men dock första inblick i samhället, seder och natur i Sverige före industrialiseringen - i stor utsträckning ett bondesamhälle med självhushåll. Den stämningen lever kvar i våra dagars turist-Dalarna med spelemän, knätofsar, kyrkbåtar, Himlaspel och majstång. I tioårsåldern gjorde vi en skolutflykt till en klosterruin i Lothringen. Vår magister pekade ner i en brunn och berättade med patetiskt bävande stämma skräckhistorier om trettioåriga krigets förfärliga svenska barbarer, som våldtagit oskuldsfulla nunnor, vilka i sin förtvivlan sedan kastade sig ner i klosterbrunnens djup: "Les barbares du nord" - barbarerna från Norden. Naturligtvis fick vi även höra hur Gustaf II Adolfs krigsknektar prövade den s k "Schweden-trunk" på alla stackars bönder som kom i deras väg. Ännu några år senare var det dags att möta Sverige i neoromantisk tappning genom Werner von Heidenstams Karolinerna. Många pojkar slukade liksom jag Sven Hedins reseskildringar. Det riktigt levande, pulserande Sverige från parlamentarismens genombrottstid hade vi däremot inte den ringaste aning om. Vi kände till uttrycket "bakom svenska gardiner" - att sitta i fängelse - och sägnen om det svenska smörgåsbordet. Till arsenalen hörde också vikingarna och tomtarna. Elsa Brändström, Sibiriens ängel, och Jenny Lind, den svenska näk-tergalen, August Strindberg, Emanuel Swedenborg, Nathan Söderblom, Alfred Nobel och Nobelpriset, Ivar Kreuger, Zarah Leander och den gåtfulle Mister G, den kungliga tennisspelaren, kompletterade vårt svenska porträttgalleri.
När sedan de svåra åren började, var det många av oss som för första gången drömde om detta "fredens rike". Några kunde förverkliga denna dröm och det var ofta också de värst utsatta. Andra kom senare. Folke Bernadotte växte till en legend. Ryktet om trygghet, frihet och välstånd förtätades.
Men denna bild förvrängdes genom billiga kolportagereportrar, som utnyttjade filmen Hon dansade en sommar till att backa upp myten om Sodom och Gomorra vid polcirkeln med sprit, sex och synd.
Ett verkligt motsägelsefullt kaleidoskop, som utmålade landet ömsom som paradiset, ömsom som helvetet - men aldrig nyanserat. Antingen kapitalismens sista högborg eller socialismens röda utpost men inte ett ord om den mödosamma vägen till blandekonomins välfärdsstat om vilken Der Spiegel skrev i sitt septembernummer 1969! "En blick på Sverige är en blick in i framtiden".
Smågriniga begabbare må säga vad de vill. Visserligen är inte allt här perfekt - detta vore ju också orimligt och skrämmande - men i rättvisans namn måste de flesta medge att ytterst få länder, om alls något annat land, gör tillnärmelsevis så stora ansträngningar och diskuterar olika problem så mycket och fullt offentligt i böcker, mass-media, studiecirklar, nämnder och föreningar som Sverige. Var och en, naturligtvis om han är infödd svensk, har möjlighet att trampa på samhällets kvarvarande liktornar så att det hörs och får själv skrika högt utan att bli nedtystad, mutad eller fängslad. Men sjunga på gatan i nyktert tillstånd, det får man inte. Då kommer ordningsmakten och frågar om man är påverkad ... och därmed är vi framme vid svenskarnas heliga kor, som inte får slaktas!
"Vi ska ta reda på" är en utnött fras i svenska språkets mångordiga kanslilitania. Vi ska ta reda på, varför ni-du-jag-vi-sjunger på gatan. Förargelseväckande beteende! Men stackars utlänning! Fy skäms, han vet inte ens hur man beter sig på ett offentligt ställe. Och utredningskvarnen sätter igång. Det må sedan gälla vad som helst, först och främst skall det göras en utredning - och sedan får vi se. "Skandinaviens preussare" är grundliga. Med allvarliga miner sätter de igång ett maskineri med ordförande, vice ordförande, experter, konsulter, ombudsmän, sekreterare, adjungerade kommitterande, utredningsledare, kanslister, kontorister osv. Formulär, ta-beller och datorer kommer till flitig användning. Studieresor, fältarbete, sammanträden, konferenser anordnas tätt i följd. Organisationen är perfekt men den enskilda vanliga människan kommer i kläm. Hon kan inte vänta tills utredningen blir färdig någon dag om några år. Får hon sjunga eller får hon inte sjunga på gatan! Det är frågan! Varför sjunger utlänningar på gatan? Varför sjunger inte svenskarna på gatan? Vore det kanske bättre att även ge svenskarna valmöjlighet att sjunga eller inte sjunga på gatan? Ur vilken aspekt måste problemet ses - ur den sociala, politiska, ideologiska, etniska eller religiösa? Samband med alkoholförtäring och sjungande på offentliga ställen finnes bevisligen hos svenskarna, enär de flesta sjungande svenskarna är alkoholpåverkade. Utlänningarna sjunger dock även utan en sådan motivation, vilket gör deras handlingssätt något suspekt.Problematiken males, tuggas, idisslas fram och tillbaka i det oändliga. Slutrekommendationen lyder:
"Kuratorn på Utredningsroteln för sjungande invandrare bör ha möjlighet till kontakt med socialmedicinsk personal på andra institutioner och nämnder och bör kunna göra sociala anamneser. Kuratorn bör även vid behov kunna göra hembesök hos invandrarna.
En försöksverksamhet av ovan nämnt slag bör kunna visa i vilken utsträckning behov av kurativ verksamhet föreligger vid Statens Utredningsrotel för Sjungande Invandrare. För att verksamheten skall kunna bedrivas enligt ovan skisserade modell, bör en kurator vid Utredningsroteln för Sjungande Invandrare vara socionom, gärna med mentalhygienisk påbyggnad och med kuratorserfarenhet. Språkkunskaper bör ej ställas som villkor men kan självfallet underlätta den personliga kontakten".
Antonio, en av de många sjungande invandrarna, har blivit rätt hungrig under ut-redningens långa lopp och söker med lust och välbehag efter ett bageri som inte finns. Men hos Domus, Epa, Tempo, Norrmalms, Vivo och ICA finns någonstans i ett hörn även en hylla med alla sorters bröd. Ljust, mjukt, ljusbrunt, brunt, mörkbrunt - limpor upp och limpor ner, ett riktigt urval, liksom i Paradiset. Antonio köper för sina första svenska slantar ett representativt urval och tågar till sitt kyffe i Gamla stan. Men - fy fan, o mamma mia, merde, perkele, kruzi-türken, caramba - brödet smakar sött, luktar sött, doftar sött och är klibbigt. Och för att olyckan helt skall fullbordas: Även inlagd sill, korv, kål, senap och salater, över huvud taget allt tycks vara sött. Välfärdslandet har råd med sötsaker och är det enda landet på jorden där till och med brödet sötas. Men så småningom lär Antonio sig att franskt bröd, tysk, finsk eller estnisk limpa och till och med det tvättäkta svenska knäckebrödet är osötat.
Men en flaska vin skulle smaka gott. Förtvivlat söker Antonio i alla kringliggande affärer. Inget vin finns att köpa. Slutligen förklarar en inföding att vin och annan alko-hol endast kan köpas i Systembolaget, Sveriges mest eftertraktade butik vid veckoslutet.
Antonio står i kö, blir smittad av skuldtyngda, uttråkade ansikten, försöker att smyga sig in, blir mindre och mindre, väntar i för-skräckelse på att storebrors röda lampa lyser: Legitimation, var så god! Antonio visar sitt utländska pass. Alla infödingar blir plötsligt vänliga och hjälper till att hitta rätta vinsorten. Men det kostar, alla veckoslantar går upp i rök! Flaskorna försvinner i en ful mörkgrå påse, som nästan alla svenskar för-söker dölja under överrocken. Ja, så små-ningom förstår Antonio varför. Svensken blir glad först när han åker över Sundet och kommer till Danmark, där alkohol finns i alla livsmedelsaffärer, precis som i Italien.
Tidigare publicerad i "Svenskarna och deras immigranter", Immigrant-institutet, 1974.
Tillbaka till Invandrarrapport