född 1941 i Ungern. Kom till Sverige 1957. Efter några hårda år i Malmö, reklamtecknare till 1968. Utlandsår till 1970. Gymnasiekompetens, universitetsstudier varvade med skrivning. Tre små skrifter har utkommit, bla "KONSTEN ATT BLI SVENSK", där författaren grubblade över olika svenska företeelser och attityder. De andra två böckerna synade det svenska rättssamhället, där ensamma isolerade människor oftast råkar illa ut. Vår vansinnigt tilltrasslade värld bjuder på tusen roliga tolkningar.

Vi brukade stå utanför "Mitt i City" i flera timmar. Därinne: vackra belåtna människor som utan att blinka kunde beställa vad som helst. Kaffe med mazarin, glass med chok-ladsås. En pampig tårta. Himmelriket för sextonåriga flyktinggrabbar.

Det doftade förföriskt från den närbelägna korvkiosken, men de några kronorna i fickan var avsedda för cigaretter. De varade längre och tog bort hungern.

Socialhjälp fanns inte, möjligen matku-ponger. Arbetslöshet. Året var 1959. Några av oss slet på skofabriken eller fick ströjobb i hamnen. De var rika. Omodern lägenhet i andra hand. Vattnet och gasen avstängd på grund av osäkra hyresinbetalningar. Men ändå. Lyx. Matrester i köket, en gammal radio för 15 kronor i månaden, råd att gå på Aveny och dansa en lördagskväll.

Vi andra gick omkring i denna obegripliga storstadsdjungel. Förvirrade. Nyfikna. Ängsliga.

Vi såg människorna i ljuset. Vi hann se dem innan de försvann till sina hem. Vi såg hur glada de strömmade ut från biograferna. Vi såg flickor i vår egen ålder trippa iväg till obestämbara möten. Vi såg raggarna i sina otroliga bilar, vi såg hur gatan skiftade färg från morgon till kväll, hur stadslivet brusade förbi oss.

Nätterna var våra, då var vi ensamma, då var staden vår. Då var det bara vi. Alla affärer var stängda, inte ens med pengar kunde man köpa något längre. Det svaga nattljuset och tystnaden tillhörde alla. Nattens doft och det svaga bruset från sundet fyllde oss med hopp om framtiden. Vi brukade sitta vid Gustav Adolfstorg vid fontänen. Småvisslande. Pratande. Tittade på de sista nattflanörerna. Söndagsnätterna var de mest spännande. Då bytte de flesta biografer program. Vi flockades och försökte gissa vad den nya filmen handlade om. Vi var upprörda och högljudda, medan den svenske mannen med affischerna förhöll sig tyst. Han gav oss en sidoblick när han stängde skyltskåpet med en smäll och snabbt skyndade i väg till nästa ställe. Vi blev kvar som på en främmande planet där allting var tillbommat ända tills tröttheten tvingade oss hem.

Där gick vi små människor i storstadens hotfulla ökenlandskap utan något hopp om framtiden, utan en idé om livet var gott eller ont, utan att förstå vår egen fattigdom på pengar, utan bostad och utan vänner. Fast vi var flera kände vi ändå en obehagligt krypande känsla av att ha trängt in i en fientlig stad. Känslan av total ensamhet och sårbarhet ifall staden vaknar och plötsligt ifrågasätter vår rätt att vara där. Men ungdomens och språkbarriärens glasvägg skonade oss från alla obehagligheter tills vidare. Vi var trots allt unga, vi hade ungdomens stora, rika ofråntagbara blomsterkorg med oss. Vi saknade egentligen ingenting än, vi var bara lite hungriga, törstiga och oroliga då och då. Vi låg trasiga och stolta i våra kojor drömmande hjältedrömmar. Uppskakande drömmar om plötsliga nakna kvinnogestalter, skrämmande välbekanta barndomsdrömmar om troll och vilda djur. Nya sugande obestämbara drömmar som verkade lika verkliga som det vakna livet: om att livet var långt, att behöva bli vuxen, kanske rent av gammal och dö. Dessa klara sanndrömmar var på något sätt hemskare än verkligheten. Verkligheten var kanske fattig utanpå men den verkligheten vi såg och förgyllde med våra ögon, den verkligheten såg bara vi. Sedan började en smärtsam process. Hjälplösheten inför språket, gesterna, de annorlunda blickarna. Vi var både stolta och arga över arvet från vårt tidigare liv. Det var ett tungt bagage, fyllt med barndomsminnen, mörka vrår, öppna lyckliga stunder. Vårt språk som vi trodde var hela världens. Skrattet som fortfarande inte anade eller fruktade världens faror. Vi kände oss skyddade av allt det bekanta, mors ansikte, skolvägen, rasterna, ferierna, den första kyssen. Vartenda steg, vartenda ord, vartenda äventyr inbäddat i språket, mitt folks skyddande underbara modersvatten. Skyddande våra steg på jorden, vilket tillät oss höja blicken allt högre och högre. Till molnen, solen och stjärnorna. Blickande tillbaka i historien, sakta anande en allt grymmare och mer spännande omvärld. Skräcken inför att världen inte bara är vacker utan också stor, och att en vacker dag måste man veta allt och måste kunna stå ensam mot hela världen om så behövs...

När vi kom till Sverige kändes det som att hamna på månen, åtminstone kändes det så för oss sextonåringar. Men vi har inte kommit som nyfikna turister eller erövrare. Kravet var givet på förhand: vi måste acceptera månborna och snabbast möjligt bli likadana som de. Oavsett om de vill eller kommer att tycka om oss, utan att ens veta hurdana de var, utan att ha blivit tillfrågade om vi över huvud taget önskade bli annorlunda än vi redan var.

Det hittills självklara blev det största problemet. Förut var man omgiven av ett nät av surrande välbekanta ljud. Vartenda svar, varenda situation var given på förhand. Man kunde viska, ändå förstod de en, man fattade utan att se, man förstod varför någon blev arg eller glad.

Nu växte tungan i munnen istället, folk var inte roade av ens upptåg eller skämt, man kunde aldrig fråga om det minsta ting, det gick aldrig att förklara någonting. Till och med när man hade lärt sig deras språk ville de att man skulle uttrycka sig annorlunda än man själv hade velat. Det kändes som ett galet sällskapsspel, en ordlek med tiotusen vansinniga ord, man blev en fyrkantig datamaskin av löjliga främmande ord. Ändå blev ingen glad över resultatet. Ett feluttalat ord kunde kullkasta hela meningen. Även om de förstod vad man sa, stirrade de ofta oförstående på en. Varför man fanns just här, varför man har kommit just hit och lärt sig just deras språk? Belöningen för språkstudierna blev att man började fatta en massa fula saker: nedsättande attityder, grovheter, hotelser. Vi hade kommit in i deras samhälle bakvägen och hade hamnat på en smutsig bakgård där det bara fanns murar överallt. Det verkade som om bara vi visste hur underbart livet utanför den här lilla bakgården var. Vi kände oss friska, normala och hela. Vi visste att det fanns sol, skratt och ängar utanför eller rent av på deras sida av muren. Men de ville inte visa sitt och vi kunde inte tala om det som hade varit vårt. De gick inte med på våra primitiva teckenspråk och närmanden. De såg på oss hotfullt och höll uppsikt över oss vad vi än gjorde, alltid ogillande, alltid på avstånd. Till sist skingrades den overkliga Kafkastämningen. Fler och fler förstod att det var en kamp. Man kan aldrig bli välkomnad när man hoppar in på en annans gård och det hjälper inte att röra sig så obemärkt som möjligt, man syns ändå.

Eftersom de stötte bort oss kunde vi aldrig bli som de i hjärtat. Återstod språket för kommunikationens skull och insikten om att man plötsligt tillhörde den förlorade generationen. Allt verkade med ens utsiktslöst, hopplöst, förnedrande. Som i ett fängelse började det hägra en dag, frihetens timme, ett mål där alla kvävande bojor lossnar.

Vi såg ned på dom och de såg ned på oss. De tyckte att vi pratade rotvälska, var trasiga, syntes överallt och var jämt i vägen för dem. De hatade oss när de såg oss med grannens dotter, när vi jobbade vid samma maskin som de. Allra mest hatade de oss på fritiden: på dansställen, kaféer, parker, köer där vi stod för nära dem.

Vi hatade dem för att de hatade oss och inte lät oss vara ifred. Vi hatade dem för att de fyllde upp gatorna som tysta plastgestalter, för att de njöt av sin övermakt, för att vi var tvungna att svära tillbaka på deras eget språk, för att de drev oss in i situationer där knytnäven var det enda språket.

De såg ned på oss för att vi sket i att komma i tid till eventuella möten, för att vi inte uppförde oss som alla andra, för att vi var kortare och mörkhårigare.

Vi såg ned på dem på grund av deras brist på uppfostran, deras barbariska bärsärksgångar, deras totala ointresse för kul-tur och känslor, deras hämmade fester, de-ras internationella feghet och opportunism, deras falskhet: att dels behandla oss som judar i ett ghetto, dels gissla allt mänskligt elakt i världen som var tillräckligt långt borta. Vi trodde oss upptäcka att svenskar var kyliga principmänniskor utan vardagsheder. Som tur var, upptäckte vi tids nog att det inte bara var oss som de försökte att plåga - de var som bäst sysselsatta att plåga ihjäl varandra. Alla på väg till harakiri - i våra ögon.

Bästa upptäckten var när jag förstod att svenskarnas uppdämda, kanske inbillade hat inte var riktat mot mig personligen. Det blev en period då jag med feber sökte alla bevis på svenskarnas medfödda illvilja och hatbehov. Jag tyckte att de hade elaka fiskögon och en stel mask som de var livrädda att tappa. Jag såg hur folk flydde in i hissar för varandra. Ödsliga trappuppgångar. En tyst stad så när som på fyllon. Senare när jag accepterades på ett jobb kunde jag iaktta den nästes öde. Utfrysning, meningslös elakhet, flockens varma gemensamhetsbehov mot den blödande utomstående.

Vad jag personligen avskydde var att behöva engagera mig i alla dessa löjliga men ändå nödvändiga uppgörelser.

Nu nästan tjugo år senare när det mesta är glömt och oförrätten är lika långt borta som Bergen-Belsen, känner man sig road utomstående. Jag har slipats, med eller mot min vilja, till en Expressen-läsande svensk medelinvandrare. I varje fall skäms jag inte för att ha svenskt pass, fast riktigt blågul blir jag aldrig. Jag bär på Domus-kassar med viss självklarhet, kanske inte med samma exotiska stolthet som det hade gått att bära ett stycke leopardskinn bland ett gäng vänligt sinnade huvudjägare. Jag är road av svenskarnas förbannade outrotliga tråkighet, jag kan med en viss välbekant skepsis iaktta hur de plötsligt skakar av sig tyglarna under rus eller på en utlandsresa. Jag skulle fortfarande med visst välbehag kunna strypa alla dessa korkade och ack så anonyma journalister, rubriksättare och "tyckare" som i allt och ständigt upptäcker att Sverige är BÄST och vackrast och mest fantastiskt och har världens bästa mormödrar. Som hämnd brukar jag hoppas att det går lite sämre för Sverige i alla tävlingssammanhang så man slipper se löpsedlarna "TACK BJÖRN" och "GULDLENNART" dagen efter.

Det svenska samhället måste bli mer pluralistiskt och sluta behandla de sk "avvi-kande" som om de vore handikappade. Och vi som är en del av "pluralet" på gott och ont tyngs av det dubbla ansvaret. Dels mot våra barn och efterkommande: att de tryggt skall kunna vandra genom livet utan tillstymmelse av diskriminering. Och dels mot värdlandet Sverige. Det hade varit synd om alla dessa rotfasta eller hemvändande gäster bara hade ont att säga om det älskade Drömlandet.Och det skulle vara en katastrof för oss själva om efter så lång tids vistelse här inte förmådde spela rollen av sammanbindande länk.

En lykta för dem som kommer och en trevande hand för dem som är här. Så de inte springer på varandra i mörkret.