Frikännandets timme

Alexis Gainza Solenzal

Den där klara vårdagbräckning vaknade jag som vanligt vid sextiden. Ganska tidigt om man har i åtanken att de fördrivna inte har någonting att syssla med. Det hävdas till och med att overksamheten är födan till våra tragiska tankar, något jag svårligen accepterar. Även idag brukar jag stiga upp ungefär samma tid oavsett om det är arbetsdag eller helgdag. Ovissheten lämnar ju spår i människornas vardag. Som en solsjenitsisk Kostoglotov, van vid att tiga bland de fria, på promenad i halvfriheten med huvudet sänkt mellan de korpulösa axlarna och vars händer lättast och självklarast söker varandra bakom ryggen, övertar jag väntans obestämbara tid, en uppsättning icke-medfödda egenheter.

Uppvaknandet, i tvåvåningsbritsen, erbjöd mig en mycket specifik förnimmelse. Varje gång ögonlocken drog sig undan för att släppa in gryningens ljus spratt jag till, som om jag mot min vilja rycktes upp i halvnatten från en fridfull sömn. Som att plötsligt bli rövad ur Morfeus händer av min lille, då frånvarande, sons gråt, och som jag måste undsätta. Eller helt enkelt som att slå upp ögonen ur en mardröm. Ett oväntat avbrott i en lugn sömn som varade några timmar och blott tjänade som en provisorisk desertering från den ondskefulla omgivningen. Det frid-fulla sovandet underkastades verklighetens odiskutabla överlägsenhet.

Men i själva verket betydde det oavvisliga uppvaknandet, enligt det schema jag av självpåtagen disciplin utsatt mig för, att det var dags att sätta fötterna på golvet. Elektriska morgonimpulser piskade upp mitt tills dess bekymmerslösa hjärta. Och jag var i stort behov av några minuters rofyllt stöd för att sakta av blodet. Det var ett ögonblick jag använde för att tänka på livet, mitt konturlösa liv, min splittrade familj. Och då jag inte längre orkade med de överväldigande funderingarna, satte jag fötterna på fast mark och fastställde därmed den gryende dagens sysslor och strävanden. Och den där klara vårdagsbräckning var inte något undantag...

Jag tog på mig de gamla jeansen jag bar sedan fyra år. Min hustru köpte de grå byxorna en juli på "Passage" i Sankt Petersburg. När jag kom till det nya landet spände de över låren. Tre somrar senare dansade jag inuti dem. Jag svalde inte. Det gjorde definitivt jag inte. Ovissheten förtärde dock mina inälvor. Jag tog på mig en svart T-shirt som min hustru skickat. "Jag sov med T-shirten jag skickar till dig. Så att den fortfarande bär min kropps doft" hade hon skrivit i det senaste brevet. Jag bäddade sängen ytterst noggrant och hittade efter frukosten på någon sysselsättning, vanligtvis läsning eller språkträning i vardagsrummets trygga ensamhet.

Två, tre timmar satt jag i vardagsrummet innan det började bli rörigt i vår tillfälliga bostad. Kompisarna och vännerna piggnade så småningom till. Jag brukade göra dem sällskap. Att dricka ytterligare en kopp kaffe eller te var en av den påtvingande gemenskapens oskrivna lagar. Och de vita kopparna! Jag svor att den dag jag vaknar från osäkerhetens mardröm aldrig mer skulle använda liknande. Jag har en djupt rotad aversion mot dessa sjukliga tekoppar.

Nu nalkades tiden för att kolla dagens post. Klockan elva brukade någon ur förläggningspersonalen ställa ut upplysningstavlan med information om posten. Några rumsgrannar klädde på sig. De ville vara bland de första att kolla sina identifikationsnummer i receptionen. Vi gick ut. Solen sken. Dagen verkade lovande. Som brukligt pratade vi om allt förutom det viktigaste, det som kändes mest angeläget, nämligen hoppet om ett varmt brev som kunde återge de svikande krafterna, en förtröstan om något hoppingivande besked som skulle sätta punkt på väntandet. På väggen till förläggningens gröna huvudkvarter mötte vi veteranen Muhamed, en irakier som suttit tre år i det här välkamouflerade fängelset. En bit längre fram anslöt Were. Han är från Uganda och hade odlat djupa vänskapsband med Jason, vår brasilianska lägenhetskamrat.

Vi gick in i receptionen, men den vördade anslagstavlan med inkvarteringsnummer på - den med dagens lyckliga, eller olyckliga, vem vet? - fick man inte syn på. Ett tjugotal olycksbröder hade omringat tavlan. De kollade, dubbelkollade och trippelkollade om deras nummer verkligen inte stod på den vita ytan. De ville försäkra sig om att ögonen inte svek dem. Deras nummer hade ännu en gång försummats vilket innebar en dag till i tillvarons hopplösa tomrum. Med besvikelsen skriven i ansiktet lämnade de plats åt andra asylsökande. Det enda som återstod var att ge resten av dygnet mening tills nästa postutdelning närmade sig. Och samma sak den ena dagen efter den andra.

Äntligen urskilde jag anslagstavlans konturer, och kunde en stund senare blicka över två rader av svarta siffror. Nummer 849, nyspråk för Alexis Gainza Solenzal, fanns i den första raden. Som alltid i sådana situationer slog hjärtat snabbare inom mig, galopperande i själens djup. Med en hastig, robotliknande rörelse, vältränad tack vare de svårbemästrade förhoppningarna, stoppade jag handen i jackfickan för att ta fram mitt identifikationskort, SIV:s kort. Jag tog plats i kön tillsammans med de inkvarterade som också fått brev från hemmafronten eller besked om sina asylärenden. Tankarna belägrade mitt ängsliga medvetande: vad kommer jag att få: ett brev? Besked om uppehållstillståndet? Något annat?

Jag hann inte med att besvara mina egna gissningar förrän det var min tur. Jag förde in SIV:s kort genom den glasöppning som tjänade som kommunikationskanalen mellan människornas och 0-människornas skilda livsutrymmen. "849" konstaterade ansvarige för postutdelningen efter att ha tittat på kortinnehavarens inkvarteringsnummer. Han bläddrade i ett bunt papper och brev tills han fick syn på min tresiffriga identitet, mitt nya innehållslösa jag. "849" bekräftade tjänstemannen och lämnade tillbaka kortet samtidigt som han räckte mig ett avkortat blad. Jag tog ett steg åt sidan utan att lämna blicken från inkognitopapperet. En kallelse till handläggaren. Klockan ett. Fram till klockan ett krigar helvetet och paradiset mot varandra om min ifrågasatta flyktingsjäl.

Jag lämnade receptionen tystlåten, men väntande kompisar frågade vad det handlade om. Ingen seriös reaktion följde mitt lakoniska svar. Vi visste alla att de sällsamma mötena med handläggaren kunde gälla livets trivialiteter, och inte beröra det väsentligaste. Men trots allt visste jag att det där mötet skulle bli avgörande för framtiden. Jag hade ju pratat i telefon med min handläggare i Norrköping en vecka tidigare. Ordet handläggare hade redan då införlivats i min osäkra tillvaro. Hon lovade att det om några dagar äntligen skulle tas ett definitivt beslut. Den där eviga veckan blev ovisshetens upprivande slutskede.

Klockan var ungefär halv tolv. Lunchen kanske skulle kunna dämpa min osäkerhet, eller mera konkret magens oroliga tillstånd. När jag ätit färdigt gick jag in i mitt ljusa rum. Jag tog fram kallelsebrevet. Jag stirrade på varje ord - förlåt siffror - genomträngande varje bokstav, snarare nummer. Jag tittade sedan på dokumentet i sin helhet. Handstilen missade jag inte. Alla dessa bokstäver, alla dessa ord och nummer var dock kalla som döden själv. Lika kalla som väntandet. Handstilen var det allvarligaste. Kallelsen sade inte ett dugg om det förestående. Den var precis, exakt, utan utrymme för en hoppingivande tolkning. Varken mer eller mindre. Jag hade hoppats att skrivelsen skulle avslöja någon sanning, väckt något hopp till liv. Förgäves! Det som ska ske, ska ske i kontorsrummet! Det som ska ske, ska ske klockan ett!

Jag uppmärksammade inte namnet, mitt namn saknades i rutan på blanketten som var speciellt avsedd för detta. Antagligen på grund av nervositeten. Eller helt enkelt för att jag vant mig vid och lyhört välkomnat det nya tresiffriga tillmälet. Vad skulle egentligen ha hänt om jag vågade protestera mot namnlösheten? Om det skulle upptäckts ett revolterande får i hjorden? Några år därpå förresten, efter den efterlängtade återföreningen med min familj i det nya landet, skulle min son komma hem från skolan med en broschyr om barnens rättigheter ("Mina rättigheter", utgiven år 1994 av BARNkonventionsgruppen, för att vara mer precis), och där det på sidan 6 stod:

"Alla barn har rätt till eget namn.

Jag heter: __________________________________________"

Jag undrade spontant om det lika väl kunde stämplas i detta lands Utlänningslag eller Lag om Mottagande av asylsökande, samma ordbetydelse, enkelt och klart - som fotnot eller slutkommentar till lagstiftningen: "Alla asylsökande har rätt till eget namn". Eller kanske är det en outsagd självklarhet. Kunde det vara möjligt att också numrera den handläggande personalen på flyktingförläggningarna: alltså handläggare 1, handläggare 2, handläggare 3¼ för den symboliska jämlikhetens skull! Fristadssökarnas väg är fylld av milstolpar vars skyltar ständigt uppmanar dem att ge upp än det ena än det andra av det som från urtidens begynnelse varit dyrt för dem. Och om ingen bryr sig om hur viktigt det ena eller det andra är.

Jag låg på sängen. För ett ögonblick tänkte jag på vad jag skulle göra om min odyssé skulle ha en lycklig epilog. Men jag tillät mig inte att på det här sadistiska sättet plåga mig själv inför det kraftkrävande mötet. Jag avstod från en så uppslitande flykt från verkligheten. Jag har inte rätt att drömma. Andra tankar erövrade dock inte de förstas välbevakade fästning. Jag reste mig upp från min obäddade viloplats, det enda ögonvittne till den lilla människans obetydlighet. Efteråt gick jag till ytterdörren, tog på mig skorna och hängde vårjackan på min högra arm. Jag ville inte alls prata. Jag smög ut ur flyktinglägenheten utan att väcka uppmärksamhet hos lägenhetskamraterna. Denna förvirrande färds medresenärer märkte dock att jag lämnade vår gemensamma bostad. De var ju lika vana som jag vid att tyda ljud, och särdragen i varje invånares ljuduppsättning var dem bekant.

Receptionen var nästan folktom. Bara en peruansk kvinna satt där inne. Jag såg henne på grund av att hela receptionen är uppbyggd av glas, och påminner om ett akvarium. Jag kom in och hälsade på henne. Vi var gamla bekanta, länge gjorde vi piruetter i samma dansgrupp tills vi vägrade fortsätta med våra dansuppvisningar. Hon fick också ett kyligt kallelsebrev. Hon visade sig inte så pratvillig, något som stämde väl med mitt eget till-stånd. Vårt samtal tystnade efter ett par for-mella hälsningsfraser. Gladys handläggare öppnade dörren in till receptionen, från verk-lighetens ljusa sida. Hon log mot min latinamerikanska bekant och bad henne stiga in.

Några sekunder senare kom min egen handläggare ner från spiraltrappan. Även hon log och höll dörren öppen tills jag smugit in i det genuint svenska territoriet. Vi pratade inte. Jag var mycket inåtvänd. Spiraltrappan ledde oss till en glasdörr. Men vi kom inte in förrän min medföljare drog sitt magnetiserade kort genom kodlåset. Vad bevarar man här inne, bakom dessa sju lås, undrade jag. Vi gick genom korridoren. Kontorsmiljön var mycket praktfull, möblerna hade valts med smak. Man brydde sig antagligen om tjänstemannens hälso- såväl som själstill-stånd. Vi steg in i rummet jag gästat vid två tidigare tillfällen under nästan ett och halvt års tid på den här flyktingförläggningen. Min fint klädda kvinnliga handläggare visade mig min stol fast det inte behövdes. Inte skulle jag slå mig ner på fel sida av det breda skrivbordet. Jag känner igen väntans anspråkslösa stol.

Ett långtonigt "ja" bröt rummets ovänskapliga ro. Jag var bara en av dem som med årstidernas tröga förlopp besökt detta och liknande kontor. En olokaliserbar spänning fanns kvar i luften. Ett osynligt arv, en svårbemästrad sönderdelning av olika laddningar som både mänskliga motsättningar som omänskliga behandlingar gett upphov till. Kontorsfolket hade knappast lyckats vädra ut det överspända rummet. Det uppenbara beviset - medan förtegenheten överväger - om de avvikandes litenhet levde kvar i arbetsrummet. Där hade väggarna, borden, stolarna, skåpen, bordslamporna, pärmarna, bokhyllorna, krukväxterna, pennorna m.m. absorberat de laddade partiklar som tystnaden strålat ut. I dessa miljömässigt godkända kontor har oändligheten av såväl stora som små ojämna dueller utspelats. Och boets innevånare, det vill säga maktens ägare och dess vördnadsfulla dyrkare har hemfört en oräknelig mängd lättköpta segrar.

Berätta inte för mig om herdeynglingen David som besegrade den filisteiske jätten Goliat, inte om heller eposet Odysseus, om konungen av lthaka som med listighet besegrade den enögda cyklopen Polifem. Svårligen kan jag tänka mig vare sig en David eller en Odysseus i asylpanteonet . Båda ut-förde trots allt sina hjältedåd under gudarnas beskydd. Den ene bakom Jahves tjocka vapensköld, den andre under Afinas vaksamma öga. Vilken Gud tar risken att tjäna som vår beskyddare? Var finns den Gud som åtar sig värna om våra David eller Odysseus.

Spänningen var närvarande i samtalet. Min bleka aura smälte samman med de spår av orkeslöshet som andra efterlämnat. Den här gången slapp handläggaren prata med mig genom en tolk. Han gick rakt på sak. "Du får stanna i landet. Du har fått permanent uppehållstillstånd", utbrast hjälparbetaren. Det lät som ett skott. Jag förvandlades till en vibrerande måltavla. Jag försökte få ur mig några sammanhängande ord men vet ej om jag lyckades. Socialarbetaren visade mig faxet hon fått häromdan, dokumentet som bekräftade denne flyktings rätt till en verklig livslåga.

Beslutet hade egentligen fattats tre dagar tidigare. I tre soluppgångar var mitt livs öde i en lång resa från SIV i Norrköping till förläggningen i Timrå, eller möjligen från handläggarens skåp till min kännedom. Vi skulle under mötet ta upp andra frågor som rörde min, som jag naivt trodde då, tryggade framtid, men jag orkade inte. Jag önskade så fort som möjligt få lämna det trånga välinredda rummet som förkvävde mig. Det representerade allt jag hade lärt mig avsky under vistelsen i flyktinglägret. Det gick inte att försona denna plats med mitt nyvunna själstillstånd. Dessa två företeelser repellerade varandra. Vi kom överens om att vi skulle träffas igen nästa dag. Denna oförglömliga dag var ju blott min och de minas.

Alexis Gainza Solenzal,
F.d. asylsökande

(Tidigare publicerad i Invandrarrapport)